Kikhosta, koppor och scharlakansfeber härjar bland barn i Åbo

Berättelse om de farsoter som under innevarande år i Åbo särskilt har angripit barn och ungdomar.

Kikhosta, smittkoppor och scharlakansfeber, förenade med mer eller mindre svår halssjukdom, har i år hittills varit våra vanligaste barnsjukdomar. Övriga sjukdomar har dels varit de vanliga sporadiska, dels följdsjukdomar av de nyss nämnda, dels sådana som ännu inte spridit sig i någon större omfattning. Till de sistnämnda hör en elakartad, brand- och rötartad halssjukdom (cynanche maligna putrida) som i slutet av juli och under innevarande augusti månad har visat sig hos fyra barn, tillsammans med ett scharlakansliknande utslag.

Under årets tre första månader var kikhostan mest utbredd, och den angrep svårast dem som föregående höst haft smittkoppor. En del av dessa hade ännu inte hunnit återhämta tillräckliga krafter, och de övriga besvärades fortfarande, när kikhostan tillstötte, av sviter efter kopporna, till exempel bölder, skabbliknande utslag och svullna halskörtlar.

Många sådana barn, för vilka man inte sökte nödvändig hjälp mot kopporna eller kikhostan, slutade sina liv i elände under de följande månaderna, dels av lunginflammationsliknande, dels av tärande sjukdomsanfall. Kikhostan och kopporna fortsätter ännu, men är mindre spridda än i vintras; kopporna är dock mer sällsynta, och de har under hela epidemin, som pågått sedan augusti 1781, varit av godartat slag. Anmärkningsvärt i år är att koppepidemin avtog när kikhostan bröt ut; kikhostan hade flest sjuka barn fram till slutet av mars, då scharlakansfebern tydligt åter tog överhanden. I juni tycktes dessa farsoter vara i allmänt avtagande, men i juli började de åter härja, i synnerhet scharlakansfebern och kikhostan, som nu drabbade dem som i våras haft scharlakansfeber. De som tidigare haft verklig kikhosta fick i år svåra katarrala anfall, men ingalunda någon kikhosta, vars symtom är väl kända.

Nödvändiga upplysningar till allmänheten om hur koppor och kikhosta ska skötas finns i våra läkarböcker utgivna på svenska. De som bor i Åbo län och inte äger dessa kan skaffa sig godtagbar kunskap om koppors botande i en finskspråkig avhandling som trycktes 1775 och som delats ut till varje kyrka. Vad kikhostan beträffar har dess förlopp och skötsel, anpassad efter den nu rådande epidemins karaktär, publicerats i nummer 12, sidan 93 och följande, av årets Åbo Tidningar.

Scharlakansfebern, som varit gångbar i år, har framför allt angripit barn och ungdomar, utöver åtskilliga över 30 år, särskilt kvinnor. Barn under 12 år har dock utgjort det största antalet, i synnerhet sådana som bott i unkna rum och inte varit tillräckligt skyddade mot vår ovanligt fuktiga och småkyliga väderlek.

Sjukdomen har dock inte drabbat alla lika hårt: en del har genomgått den lindrigt, medan andra lidit mycket och förr eller senare avlidit, med eller utan svullnad.

Den godartade scharlakansfebern skilde sig från den svåra genom symtomens mängd och häftighet. I den förra var febern och plågorna uthärdliga, men i den senare inställde sig genast i början kraftlöshet, ihållande feber, svullna halskörtlar, stora svårigheter att svälja samt ett tidigare och rikligare utslag. Båda formerna förebådades av blekhet i ansiktet, förlorad aptit, dov huvudvärk och stel hals med en känsla av en klump och ömhet i halsen vid sväljning; några hade dessutom en lätt torrhosta. När detta pågått ett eller ett par dygn kom, helst på eftermiddagen, rysningar och frossa som varade och återkom olika: ju häftigare den var och ju oftare den återkom, desto svårare symtom följde.

Under pågående frossa, men i synnerhet under hettan därefter – som förenades med svår huvudvärk, törst, brännande hud och ömhet i hela kroppen – klagade de sjuka över svårighet att svälja, illamående och kräkningar. På tungan, som var vit och gulbrun, syntes små röda utskjutande knottror; halsmandlarna, tungspenen och gomseglet (velum palatinum) var svullna och mycket röda. Andningen var snabb och het, utan sting eller ömhet i bröstet. Pulsen var hos de flesta snabb, tät och för det mesta svag; de som var av starkare och rödblommig kroppskonstitution samt äldre hade en spänd och hård, men inte särskilt hög, puls. Körtlarna på halsen, vid örat och under käken var mer eller mindre svullna och lätt ömmande. Urinen var mestadels gulbrun och kom sparsamt. Somliga hade lindrig diarré, men de flesta var förstoppade. Under allt detta halvslumrade patienten och klagade i synnerhet över halsen, täppt näsa, kväljningar, ont i underlivet och stickningar i huden, som var brännande het och torr.

Mellan 24 och 36 timmar efter frossan framträdde på ansikte, hals, bröst, armar och ben större och mindre röda fläckar som liknade rosutslag när man tryckte på dem med fingret. Dessa spred sig inom några timmar, flöt samman och bildade en jämn röd färg över hela kroppen, som inte var sträv eller upphöjd, men som ändå orsakade en svullnad i huden på de ställen den täckte. Inte ens ögonvitorna var fria från denna rodnad, även om inga svullna blodkärl syntes där. Svullnaden tilltog inne i munnen, som endast med möda kunde öppnas. Efter utslaget lindrades inte anfallen. Hos de flesta förvärrades febern varje eftermiddag; några hade en halvtredjedagsfeber med tydlig kyla, och de var svårt ansatta. Ju mörkare utslaget var, desto mer led halsen, som avgav en obehaglig utdunstning, stank och blodblandad saliv; dessutom var tungans sidor och spets angripna av större och mindre sår, som även visade sig i mungiporna.

Allt detta höll i sig i mer eller mindre grad till femte och sjätte dygnet, då huden hos dem som tillfrisknade började blekna något, tungan bli ren men öm, slem hostas upp, svullnaden lägga sig och febern minska, som slutligen (Reds. anm.: texten är avbruten här i originalet).

Berättelse om de Farsoter, som innewarande år uti Åbo angripit i synnerhet Barn och ungdom.

Kikhosta, Koppor och Skarlakansfeber, förent med en mer eller mindre halssiuka, hafwa i detta år warit til närwarande tid wåra allmännaste Barn-farsoter. De öfriga siukdomar, woro dels wanliga sporadiske, dels påfölgder af de nyßnämnde, dels sådane, som ej ännu synnerligen utspridt sig, ibland hwilka sidstnämnde kan föras en illa artad brand- och rötaktig halssiuka (cynanche maligna putrida), som i slutet af Julii och innewarande Augusti månad, hos 4 barn wist sig, jämte et Skarlakans likt utslag. De tre första månader af året, war kikhostan mäst rådande, och angrep swårast dem, som förledne höst haft koppor; af hwilka en del ej hunnit hämta tilräckeliga krafter, och de öfrige ännu,

nu, under det kikhostan tilstötte, woro beswärade af kopplämningar, e. g. bölder, skabbartadt utslag och updresna halskörtlar.

Många dylika barn, åt hwilka för kopporna eller kikhostan ej söktes nödigt biträde, slöto et uselt lif, de påföljande månader, dels af peripneumoniska, dels hectiska anstöter. Kikhostan och kopporna fortfara ännu, men mindre utspridda än i wintras, dock äro kopporna mera sällsynta: deßa hafwa haft under hela epidemien, som warat ifrån Augusti månad 1781, en god art. Märkeligit har det warit i år, at kopp-epidemien aftog, då kikhostan yppades, som hade de flästa siuka barn til slutet af Martii månad, då skarlakans febern synbarligen åter tog företrädet. I Junii månad tyktes deßa farsoter wara likasom i allmänt aftagande; men med Julius började de åter at härja i synnerhet skarlakans febern och kikhostan, hwilken nu infann sig hos dem, som i wåras haft skarlakans febern. De som tilförene haft wärkelig kikhosta, hade i år swåra catarrhaliska anstöter, men ingalunda någon kikhosta, som til sina symptomer är nog ökänd. Nödiga uplysningar för allmänheten om sättet at sköta koppor och kikhostan, finnas i wåra på Swenska utkomne Läkareböcker: De som bo i Åbo län, och ej äga deßa, kunna erhålla förswarlig kunskap om koppors botande uti en år 1775 af trycket utkommen Finsk afhandling, som til hwarje Kyrka är utdelt; men hwad kikhostan angår, har deß förhållande och skötsel, efter nu warande epidemies art blifwit införd i N:o 12. p. 93. följ. af innewarande års Åbo Tidningar.

Skarlakans-febern, som i år warit gångbar, har i synnerhet angripit barn och ungdom, utom åtskil-

åtskillige öfwer 30 år, särdeles af könet. Barn under 12 år hafwa dock utgjort största antalet, i synnerhet sådane, som bodt i unkna rum, och ej warit tilräckeligen bewarade för wår owanligen fugtiga och småkulna wäderlek.

Denna siukdom har likwäl ej ansatt alla lika häftigt: en del hafwa lindrigt genomgått den samma. Hwaremot andra lidit mycket, och förr eller sednare, utan och med swullnad, aflidit.

Den wälartade skarlakans-febern åtskildes ifrån den swåra, igenom mängden och häftigheten af symptomerna. I den förra woro febern och plågorna drägeliga; men i den sednare inställte sig strax i början en kraftlöshet, anhållande feber, swullna halskörtlar, mycken swårighet at swälja, samt tidigare och ymnigt utslag. Bägge slagen förebådades igenom blekhet i ansigtet, förlorad appetit, dufwen hufwudwärk, styf hals med känsla af en klimp och ömhet in i halsen, då de skulle swälja: några hade derjämte en liten torr hosta. Enär detta warat et eller annat dygn, påkom hälst efter middagen rysning och frossa, som påstod och återkom olika: ju häftigare den war, och ju oftare den omwårlade, desto swårare symptomer åtföljde. Under påstående frossa, men i synnerhet under hettan därefter, som war förent med swår hufwudwärk, törst, brännande hull, ömhet i hela kroppen, klagades öfwer swårighet at swälja, äckel och kräkning: på tungan, som war hwit och gulbrun, syntes små röda framskjutande piggar, mandlarne, tungspen och förhängslet (velum palatinum) woro uppöste och nog röda: andedrägten war tät och het, utan stygn eller ömhet i bröstet; pulsen war hos de flästa hastig, tät och merendels låg: de som woro af starkare och

rödblomig complexion, samt äldre, hade en spänd och hård, fast ej särdeles hög puls. Körtlarne på halsen, wid örat och under käften, woro mer och mindre updrefne, och små ömmande. Urin war mäst gulbrun och afgick sparsamt. Somlige hade en lindrig utsot, men de fläste woro obstruerade. Under alt detta småslumrade Patienten, klagande i synnerhet öfwer halsen, täppa i näsan, wämjelse, ondt i underlifwet och stickningar i hullet, som war brännande, hett och tort. Emellan 24 à 36 timmar efter frossan framkommo på ansigtet, halsen, bröstet, armar och ben större och mindre röda klasar, liknande ros-utslag, då derå trycktes med fingret: dessa utspriddes inom några timmar, och lupo tilsammans och formerade en jämn röd couleur öfwer hela kroppen, som ej war sträf eller uphögd, men likwäl åstadkom en swullnad i hullet, på de ställen han intog. Sjelfwa hwitögat war ej heller fritt ifrån en sådan rodnad, ehuru där inga updrefna blodrör märktes. Swullnaden tiltog in uti munnen, som med möda kunde öpnas. Efter utslaget lindrades ej anstöterna. Hos de flästa exacerberades febern alla eftermiddagar: några hade en semitertian med tydelig kyla, och de woro swårt ansatte. Ju mörkare utslaget war, desto mera led halsen, och lemnade ifrån sig en obehagelig ånga, stanck och blodblandad salive, hwarjemte sidodelarne och spetsen af tungan woro angrepne af större och mindre sår, som ock wiste sig i mungiporna. Alt detta hölt uti i mer och mindre grad til 5 och 6 dygnet, då hos dem, som tilfrisknade, hullet började något blekna, tungan blifwa ren, samt öm, slem upharcklas, uppösningen sätta sig, och febern minskas, som änteligen