Ärkebiskop av Milano trotsade påven Clemens VI

Clemens VI, tidigare kardinalen Petrus Roger, förutspåddes långt före sin upphöjelse att bli påve. Han föddes i Maumont, och sedan han avslutat sina studier i Paris blev han på resan därifrån hem till sin födelseort, nära Clermont, överfallen av rövare som plundrade honom in på bara kroppen. I detta läge sökte han sin tillflykt till Thuret, den närmast belägna staden. Herr Aldebran, som var kyrkoherde där, tog emot Roger med all omsorg och omvårdnad, gav honom nya kläder och förmådde honom att stanna kvar i flera dagar.

Roger, djupt rörd över ett så ädelmodigt bemötande, frågade vid avskedet hur han skulle kunna återgälda en så stor välgärning. "Ni ska minnas och belöna den när ni en gång blir påve", svarade herr Aldebran. Utgången visade att denna spådom slog in.

Under denne påves regering fick man se en Visconti, ärkebiskop av Milano, trotsa hela den romerska stolens makt. Denne prelat, som också var en erfaren krigsman, intog staden Bologna och behöll den trots alla påvens hotelser och befallningar, och trots den bannlysning som ärkebiskopen och staden Milano drabbats av. Påven, som själv tröttnat på sina fåfänga hotelser, skickade en legat till ärkebiskopen för att förmå honom att i godo avstå från Bologna. Legaten togs emot med all heder och yttre undergivenhet, och den följande söndagen skulle han få svar.

På utsatt dag begav sig ärkebiskopen och legaten till kyrkan, där ärkebiskopen själv, inför en oräknelig mängd åhörare, förrättade gudstjänsten. Efter avslutad andakt tog ärkebiskopen, fortfarande klädd i sin skrud, ett kors i vänstra armen och ett draget svärd i den högra, och sade till legaten medan han visade honom korset: "Se här beviset på min andliga makt – och med detta svärd försvarar jag mina stater."

Påven, som genast underrättades om detta, kallade ärkebiskopen att stå till svars inför den helige fadern själv i Avignon. Han lovade att lyda och skickade sin sekreterare i förväg för att hyra rum. Denne tog upp alla lediga rum i hela Avignon, så att resande omöjligen kunde få ett enda. Man klagade hos påven över denna oordning, och sekreteraren kallades upp som den som orsakat den. Han infann sig och förklarade helt kort att han skulle hyra rum åt ärkebiskopen av Milano och dennes följe, som bestod av 12 000 man kavalleri och 6 000 man fotfolk, att han härmed endast fullgjorde sin herres order, och att dessa order var en följd av påvens egen befallning till ärkebiskopen att komma dit. Påven förklarade sig genast nöjd med att ersätta sekreteraren de pengar han lagt ut, och befriade ärkebiskopen från all rättegång.

Denne ärkebiskop blev till slut försonad med den heliga stolen.

Clement den 6:te, förut Cardinalen Petrus Roger, war långt för sin uphöjelse, spådd at blifwa Påfwe. Han war född i Maumont och sedan han slutat sine studier i Paris, blef han på resan därifrån

til sin hemort, nära wid Clermont angripen af röfware, hwilka spolierade honom intil blotta kroppen. I denna belägenhet tog han sin tilflygt til Thuret, den närmast därintil belägne Stad. Herr Aldebran, som där war Kyrkoherde, emottog Roger med all omsorg och omwårdnad, gaf honom nya kläder och obligerade honom at flere dagar dröja qwar. — Roger helt rörd öfwer et så ädelmodigt bemötande, frågade wid affkedstagande huru han skulle kunna wedergälla en så stor wälgärning. I skolen bog omma och belöna den, swarade Hr. Aldebran, når I en gång blifwen Påfwe. Utgången wiste at denne spådom slog in.

Under denne Påfwens regering såg man en Viscomti, Ärke-Biskop af Milan, trotsa hela den Romerske Stolens wälde. Denne Prelaten, som tillika war en förfaren Krigsman, intog Staden Bologna och behölt den oagtadt alla Påfwens hotelser och befallningar, och det band hwari Ärke-Biskopen och Staden Milan blifwit satt. Påfwen sjelf ledsen wid sine förånga hotelser, skickade til Ärke-Biskopen en Legat at förmå honom til at i godo afstå Bologna. Legaten emottogs med all heder och utwärtes undergifwenhet, och den påföljande Söndagen skulle han erhålla swar. På utsatt dag begåfwo sig Ärke-Biskopen och Legaten uti Kyrkan, hwarest Ärke-Biskopen sjelf i närwaro af en oräknelig mängd åhörare förrättade Gudstjensten. Efter slutad andakt, tog Ärke-Biskopen, ännu klädd uti sin skrud, et Korß i den wänstra armen och et blottat swärd i den högre, sägande til Legaten, i det han wiste honom Korßet: Se här bewis på min Andelige magt, och med detta Swärdet förswarar jag mina Stater. Påfwen, härom genast underrättad, lät kalla Ärke-Biskopen at inför den Helige Fadren sjelf stå til rätta i Avignon. Han lofwade at lyda, och skickade sin Secreterare förut at hyra rum; Denne uptog alla ledige rum i hela Avignon, så at resande Personer omöjeligen kunde få et enda; Man klagade för Påfwen öfwer denne oordning, och Secreteraren wart upkallad såsom den där war orsaken därtil; Denne kom, och förklarade sig helt kort, at han skulle hyra rum för Ärke-Biskopen af Milan och deß suite, som bestode af 12,000 man Cavalleri och 6000 man fotfolk, at han härutinnan endast fullgjorde sin Herres ordres och at deße ordres woro i följe af Påfwens egen befallning til Ärke-Biskopen at komma dit. Påfwen förklarade sig straxt nögd at låta ersätta Secreteraren de pengar han utgifwit, och befriade Ärke-Biskopen ifrån all Rättegång.

Denne Ärke-Biskop blef ändteligen til slut med den Helige Stolen försonad.