Danska soldater räddade från isflak utanför Ven

Köpenhamn, 8 mars. Underofficeren Meyer vid danska kungliga livregementet och fyra soldater, som alla hade beordrats till Rödegaard på Amager för att bevaka isen, gick den 24 februari klockan fyra på morgonen ut på isen mot Saltholm. De skulle dels spana efter desertörer, dels kontrollera om isrännan var öppen.

När de var på väg till Katstrup för att rapportera till sina officerare om att sjön var öppen, märkte de plötsligt att isen de stod på lossnat från Amager och började driva bort med dem. I hopp om hjälp från Amager sköt de med sina gevär, men utan resultat. Därefter drev de omkring på sjön och tvingades hoppa från ett isflak till ett annat.

Den 25 februari vid middagstid kom de fram mellan ön Ven och Landskrona, då nästan allt hopp om räddning var ute. Då kom skepparen Johan Spaak från Landskrona, med stor fara för egen del, ut till dem med en båt från fästningen och tog dem med till Landskrona. Först trodde man där att de var desertörer, men efter att de nekat till detta och berättat vad som hänt blev de varmt mottagna av generalmajor von Strussenfelt, överste baron von Kaulbars och andra officerare. De fördes till gästgivargården och fick den hjälp de behövde, vilket gjorde att de snart kunde bege sig vidare till Helsingborg.

I Helsingborg blev de också vänligt bemötta av kommendanten von Dycke och fick alla nödvändigheter innan de med transport färdades till Helsingör. Därifrån kunde dessa trogna soldater, efter sina prövningar, lyckligt och väl återvända hit till staden den 2 mars.

Kjöpenhamn, d. 8 Martii. Under Officeraren vid Kongl. Danska Lifregementet, Meyer, och 4 soldater, som alle 5 voro commenderade til Rödegaard på Amoger på ispottering, gingo den 24 Februari kl. 4 om morgonen ut på isen emot Saltholm, dels för at recognocera efter Defterveret, dels för at eftersé, om strömen var öpen. Då de voro i begrep at gå til Catstrup, för at rapportera deras Officerare at sjön var öpen, då väl på denna öm på andra sidan om Saltholm, blefvo de varde at isen, hvarpå de stodo, hade gått lös ifrån Amagerländ och började at drifva bort med dem. I hopp at få hjelp ifrån Amager, afskjöto de sina gevär, men förgäfves. De drefsvo derpå omkring på sjön, och måtte springa ifrån et stycke drifis på et annat, til de den 25 mot middagen framkommo emellan Öön Hveen och Landscrona; och då alt hopp om räddning nästan var ute, kom Skepparen Johan Spaak ifrån Landscrona, icke med liten fara, ut til dem med en af Fästningens båtar, hvari han bragte dem til Landscrona. Här trodde en hvar at de voro Defterveret; men sedan de nekat dertil och berättat för öde, blefvo de så väl af Comandanten General Major von Strussenfelt och Öfverste Baron von Kaulbars, som af andra Officerare, på det vänligaste bemötte och bragte til Gästgifvargården, der de jemte desse Herrars prísvärda åtgärder fingo til sin wiedercplelse alt vad som behöfdes, hvarigenom de snart förlisknades til Helingsborg. Här blefvo de af Comendanten von Dycke likaledes på det vänligaste emottagne, och med alla nödtorft försedde, ungefär som hans försanfaltende transporterade til Helingör, hvarifrån deste trogne krigsmän, efter utståndne fäliser, lyckligen ankommo hit til Staden den 2 Martii.