Varnande brev till Eloise om Stockholms nöjesliv

Något som säkert inte kommer att roa alla av det vackra könet.

Landet, den … (Reds. anm.: datum utelämnat i originalet.)

Eloise!

Du har alltså lyckligt anlänt till Stockholm; jag ser det av ditt brev, och jag ser samtidigt att Stockholm är sig likt och att du är i fara. Den beskrivning du ger mig av dina bekanta, deras levnadssätt och den kunskap jag har om deras karaktär gör mig bekymrad för ditt öde. Det är hederligt folk, säger du. – Å ja, om hedern endast består i konsten att klä sig, roa sig, förtala, pladdra, ha tråkigt, härma och vara dåraktig. – Det är rikt folk, säger du. – Å ja, de har pengar, men de glömmer att dessa pengar ålägger dem skyldigheter som de aldrig har uppfyllt; de är rika. – Det är förnämt folk, säger du. – Å ja, de är människor; hederliga, vackra och sällsynt stora gärningar har adlat våra likar, och sådana adlar än i dag varje torpare som utför dem. Förnäma på detta sätt är de hedersvärda; förnäma genom fördomar är de inte mer än andra. – De kan leva, säger du. – Å ja, det kan maskarna också. – De lever i lyx. – Å ja, så mycket värre, så mycket bedrövligare slut. – De förtjusar dig, du är betagen. – Å ja, du är ung, du blir förförd och kanske förlorad.

Tror du mig, Eloise, om jag beskriver din belägenhet för dig? Tror du mig om jag bedyrar sanningen i det vid din älskade Orfeus namn? Eller har du redan roat dig så länge att du glömt både min vänskap och hans kärlek?

Du levde bland oss, och du ansåg dig aldrig olycklig; det var du inte heller. Nöjena följde dig överallt, ty de var sådana som aldrig skiljs från lugn och oskuld. Dina dygder gjorde dig älskad, ty du utövade dem. Dina talanger gjorde dig högaktad, ty de var själens och inte kroppens. Din ungdom och din skönhet var förmåner du kunde umbära; du hade utan dem varit lika älskad, lika intagande. Orfeus hade svurit dig obrottslig trohet; hans kärlek grundade sig på dina förtjänster. Du tog emot hans hjärta, ty du såg att han förtjänade ditt. Egennyttan ledde dig inte; du ville vid altarets fot ta emot en vän och en älskare hellre än ett gods och ett ekipage.

Var det inte så, Eloise? Har du glömt dessa lyckliga ögonblick?

Människans högsta mål är att bli lycklig; det var ett ändamål med hennes skapelse, och hon har i sin natur en medfödd längtan därtill. Hur ska hon bli det? Varför blir hon det inte? Därför att hon söker lyckan i sinnliga ting, som ännu aldrig har medfört någon lycka.

Föreningen av själ och kropp utgör människans liv, det vill säga hennes tillvaro i denna värld. Denna förening upphör, och kroppen blir till stoft. Själen däremot, ädel och odödlig, behåller alla sina förmågor, som ofta varit kvävda i en skröplig boning. Det är alltså själen som bör njuta, och all lycka som inte tillhör henne har leda och osmak i sitt följe.

Ett upplyst förstånd, en lycklig begåvning, gedigna kunskaper, ett ädelt och beständigt hjärta är människans högsta egenskaper. Det är just ägandet av dessa egenskaper som kan göra hennes liv lätt och skänka henne det yppersta nöjet.

Jag skulle inte begära, Eloise, att du skulle tro dessa sanningar om jag inte visste att du har egen erfarenhet av dem. Pröva den skillnad du numera känner inom dig själv jämfört med förr, och du ska ge mig rätt – annars kommer en säker olycka att hämnas din oförsiktighet.

När du bland dina uppräknade vänner finner så mycken ro; när du pladdrar med Lima, när du förtalar med Helise, när du härmar med Roshet, när du klandrar med den högmodiga Belinde, när du dansar med dem alla – finner du i dessa ögonblick ett nöje som tillfredsställer din själ? Känner du inte emellanåt antingen en tomhet som gör dig ledsen och modfälld, eller känslor som, trots all din möda att kväva dem, tränger sig fram och stör din förmenta lycka? Har du någonsin, sedan du fördrivit din dag i deras sällskap, lagt dig om kvällen med det tillfredsställande vittnesbördet inom dig själv att du använt din tid till något gott eller nyttigt? Har du inte från första ögonblicket av deras umgänge fattat avsmak för det stilla och dygdiga liv du förde bland oss? Och borde inte allt detta skrämma dig bort från dina villovägar?

Vilken fördel väntar du dig av detta levnadssätt, som kan uppväga dina förluster? Du gör en älskare olycklig som varit dig värdig; du mister deras högaktning som känt din fasthet och dina dygder; du överger kunskaperna, och föraktet ska en gång hämnas denna orätt. Vad vinner du? Vänner som är det genom flyktighet och dårskap, ett bortskämt hjärta, ett barnsligt sinnelag, en rik älskare och med honom så småningom ålderdom, oenighet och ett beklagansvärt liv.

Roa dig, Eloise! Jag önskar det gärna, men låt dina nöjen vara måttliga, aldrig din huvudsak, aldrig ditt livsmål. Välj dina förtrogna efter deras förstånd och deras hjärta, inte efter deras prakt, deras utseende, deras smicker och den förträfflighet de tillskriver sig själva. Odla dina goda egenskaper och fly – fly genast dem som avråder dig från det. Förakta ingen utom lasten. Högakta ingen utom förtjänsterna; inte kroppens förtjänster – ett vackert utseende, en behaglig gång, en intagande röst, en elegant dans, en roande smidighet; inte lyckans förtjänster – en hög börd, omåttliga rikedomar, inbringande ämbeten; utan själens förtjänster – förstånd och ädelmod. Deras belöning är ära och tillfredsställelse.

Du har vett, Eloise! Använd det till din räddning – ett steg till, och du kan aldrig hjälpas. Ett ögonblicks eftertanke, och du ska hjälpa dig själv. Vänskapen har styrt min penna; må visheten styra dina beslut!

Något, som aldeles icke torde roa alla af det wackra Könet.

Landet den ⸗ ⸗ ⸗ ⸗ ⸗

Eloise!

Du har då lyckeligen anländt til Stockholm; jag ser det af ditt bref, jag ser tillika at Stockholm är sig likt och at du är i fara; Den beskrifning du ger mig på dina bekanta, deras lefnads-sätt och den kunskap jag har om deras Caractere, gör mig bekymrad för ditt öde. Det är hederligt Folk, säger du; — Å ja, om hedern endast består i konsten at kläda sig, roa sig, förtala, jolra, ledas, apa och wara dåraktig. — Det är rikt Folk, säger du; — Å ja, de hafwa pengar, men de glömma at deße penningar föreskrifwa dem skyldigheter, hwilka de aldrig upfylt; de äro rika. — Det är förnämt Folk säger du, — Å ja, de äro människor; hederliga, wackra och sällsynt stora gärningar hafwa Adlat wåra likar, sådane Adla ock ännu i dag hwar Torpare som dem begår; förnäme på detta sättet äro de hedranswärde, förnäme genom fördomar äro de ej mer än andre. — De kunna lefwa, säger du; — Å ja, det kan ock maskarne. — De lefwa kräsligt; — Å ja, så mycket wärre, så mycket bedrösligare slut. — De förtjusa dig, du är intagen; — Å ja, du är ung, du blir förförd och kanske förlorad.

Tror du mig, Eloise! om jag föreställer dig din belägenhet? Tror du mig om jag beswär sanfärdigheten däraf wid din älskade Orphei namn? — Eller har du redan roat dig så länge at du glömt både min wänskap och deß kärlek? —

Du lefde ibland oß, och du ansåg dig aldrig olyckelig; du wor det icke eller — Nöjena följde dig öfwer alt, ty de woro sådane som aldrig skiljas från lugn och oskuld; Dina dygder gjorde dig älskad, ty du utöfwade dem; Dina talens gjorde dig högaktad, ty de woro själens men icke kroppens; Din ungdom och din skönhet woro dig umbärlige förmåner, du hade utan dem warit lika älskad, lika intagande. — Orphee hade swurit dig en obrottslig tro; hans kärlek grundade sig på dina förtjenster; — Du emottog hans hjärta, ty du såg honom förtjena ditt; Egennyttan ledde dig icke; du wille wid Altarets fot emottaga en Wän och en Älskare häldre än et gods och et Equipage.

War det icke så? Eloise — har du glömt deße lyckelige ögnablick?

Människans högsta syftemål är at blifwa lyckelig; det war et ändamål af hennes skapelse, och hon har i sin natur en medfödd åtrå därtil. — Huru skall hon blifwa det? — Hwarföre blir hon det icke? — Därföre at hon söker lyckan i sinlige ting, som ännu aldrig medfördt någon lycka.

Föreningen af själ och kropp utgör människans lif, d. ä. hennes warelse i denna werlden. — Denna förening uphör och kroppen blir til stoft. — Själen däremot, ädel och odödelig, bibehåller alla sina förmögenheter, som ofta warit qwäfde i en skröplig boning. — Det är själen således, som bör njuta, och all lycka som icke hörer henne til äger ledsnad och osmak til sitt följe.

Et uplyst förstånd, et lyckligt snille, prydliga kunskaper, et ädelt och beständigt hjärta är människans högsta egenskaper; Det är just ägandet af deße egenskaper, som kan göra hennes lefnad lätt, winnande häraf, hennes yppersta nöje.

Jag skulle ej begära, Eloise, at du skulle tro deßa sanningar, om jag ej wiste at du däraf ägt någon ärfarenhet. — Pröfwa den skilnad, du mot förr lärer känna hos dig sjelf, och du skall lämna mig rätt — eller skall en säker olycka hämna din oförsigtighet.

Då du bland dina upräknade wänner finner så mycken ro; når du jolrar med Lima, når du förtalar med Helise, når du apar med Roshet, når du tadlar med den högmodiga Belinde, når du dansar med dem alla — finner du i deßa ögnablick et nöje som tilfredsställer din själ? Känner du icke understundom antingen en tomhet, som gör dig ledsen och försagd, eller rörelser, som oaktadt all din möda at qwäfwa dem, tränga sig fram at oroa din förmenta sällhet? Har du någonsin, sedan du i deras sällskap fördrifwit din dag, lagt dig om aftonen med det förnöjande witnesbörd inom dig sjelf, at du anwändt din tid til något godt eller nyttigt? Har du icke från första ögnablicket af deras umgänge fattat afsmak för den stilla och dygdiga lefnad du bland oß fördt? Och bör icke alt detta skräma dig af dina willo-wägar?

Hwad förmån wäntar du af detta lefnadssätt, som kan swara mot dina förluster? — Du gör en Älskare olycklig, som warit dig wärd; Du mister deras högaktning, som känt din stadga och dina dygder; Du öfwerger kunskaperne, och föraktet skall en gång hämna deras orätt. — Hwad winner du? — Wänner, som äro det genom flygtighet och dårskap, et bortskämt hjärta, et barnsligt sinnelag, en rik älskare och med honom en gång, ålderdom, oenighet och et beklaganswärdt lif.

Roa dig, Eloise! jag önskar det gärna, men låt dina nöjen wara måtteliga, aldrig din hufwudsak, aldrig din förnöjelse. Wälj dina förtrogna, efter deras förstånd och deras hjärta, icke efter deras pragt, deras utseende, deras smicker och den förträffelighet de gifwa sig sjelfwa. Upodla dina goda egenskaper och fly — brådfly dem som afråda dig därifrån. Förakta ingen, utom lasten. Högakta ingen, utom förtjensterne; icke kroppens förtjenster, et wackert utseende, en behagelig gång, en intagande röst, en prydlig dans, en roande smidighet; icke lyckans förtjenster, en hög börd, omåteliga rikedomar, indrägtige kall; utan själens förtjenster, förstånd och ädelmod. — Deras belöning är ära och förnöjelse.

Du har wett, Eloise! nyttja detta til din räddning — et steg ännu, och du kan aldrig hjälpas. — et ögnablicks eftertanka, och du skall hjelpa dig sjelf. Wänskapen har styrt min penna, styre wisheten dina beslut — !