Skribent försvarar sin kritik av Björnståhls minnespenning

Av Bayles metod att recensera och döma över böcker har jag blivit så bortskämd att jag på många år inte har läst några så kallade lärda tidningar, journaler, merkurer och vad de mer kan heta, om de inte någon gång har kommit från kryddbodarna som omslagspapper och för ett ögonblick väckt min nyfikenhet. Om sådana skrifter inte är väl författade kan man genom att läsa dem lätt bli lik den gamle notarien som beklagade sig över att han så länge hade skrivit ned och läst upp andras tankar att han till slut inte hade några egna. Det är därför jag inte har känt till D'Ansse de Villoisons brev, som kungliga bibliotekarien Gjörwell låtit införa i årets Lärda Tidning nr 8, och som en person som kallar sig Neuter i Dagbladet nr 149 har gett mig anledning att desto ivrigare leta upp, eftersom han framställer det som ett slags vederläggning av de anmärkningar jag i slutet av förra året gjorde om minnespenningen över Björnståhl.

Sedan jag flera gånger noggrant läst igenom kungliga bibliotekariens förord till nämnda brev kan jag nästan försäkra herr Neuter att det, såvida man inte gör våld på själva språket, inte kan vara riktat mot mig, utan mot någon avundsjuk utlänning (Reds. anm.: i originalet står "utlåning", troligen tryckfel för "utländing"). Hur skulle det annars vara möjligt att kungliga bibliotekarien så kunnat glömma tillbörlig varsamhet att han i en offentlig tidning förebrår någon av sina landsmän den fula böjelsen att missakta värdet av den salige Björnståhls person, bara för att en och annan inte kunnat se värdet av de monument som gjorts till hans ära? Vem skulle heller kunna föreställa sig att en lärd man, som ur eget förråd kan försvara vad han gjort och skrivit, i stället för att anföra skäl skulle vilja lättvindigt dra sig undan saken med mindre värdiga uttryck?

Med en sådan övertygelse behöver jag alltså inte ursäkta mig, i synnerhet som mitt samvete dessutom ger mig det tryggaste vittnesbördet att jag aldrig missunnar någon att veta mer än jag själv vet – men väl att jag uppriktigt beklagar den som vet mindre.

Vad slutligen D'Ansse de Villoisons brev beträffar, tror jag lika lite att det har publicerats som någon slags vederläggning av mina tankar, eller att kungliga bibliotekarien har försökt bygga sig en kortvarig triumf på ett dokument som varken av mig eller någon annan kan uppfattas som något annat än en väl tilltagen komplimang för den litterära gåva som brevets författare hedrats med – en komplimang som den franska hövligheten vid ett sådant tillfälle knappast kunde reducera till dess kanske välförtjänta medelmåttighet. Jag är alldeles säker på att om herr de Villoison hade kunnat föreställa sig att hans i förtroende skrivna brev skulle offentliggöras, och därtill anföras som stöd för en sak som svårligen låter sig försvaras, så hade han nog tänkt sig noggrannare för innan han lät orden "la légende est simple, noble et pleine de bon goût de la saine antiquité" (inskriften är enkel, ädel och full av den sunda antikens goda smak) flyta in.

Må det för övrigt vara mig fjärran att här vilja blanda in eller på något sätt förringa de lärda förtjänsterna hos en sådan man, som kungliga bibliotekarien försäkrar – och jag av hövlighet tror – kan tävla med vem som helst i fråga om lärdom och smak, ty för sådant folk hyser jag både respekt och fruktan. Men om, mot all förmodan, det anklagande förordet ändå skulle syfta på min person, eller det obetydliga brevet på mina anmärkningar – vilket jag än en gång säger att jag av flera skäl ogärna tror – ska jag ändå vara så hövlig att jag skriver det förra på kontot för förhastade uttryck, blott kungliga bibliotekarien, som det anstår en lärd man, på ett värdigt och grundligt sätt vill bemöta min kritik och övertyga mig om att jag har fel. Jag ska med nöje träda ut på fältet, nästan säker på min seger; åtminstone ska jag försöka visa att det ännu i svensk bygd finns folk som, i fråga om lärdom och smak, inte låter sig skrämmas av utländska översittare eller blint rättar sig efter omdömen och avgöranden från fjärran håll. Det enda jag vill betinga mig i förväg är att våra vapen inte hämtas ur "Magazin des verbiages" (ordflödets förrådshus) utan ur "Arsenal de la saine antiquité" (den sunda antikens vapenförråd).

Af Baylens methode, at recensera och döma öfwer Böcker, har jag blifwit så bortskämd, at jag på många år icke läst några så kallade Lärda Tidningar, Journaler, Mercurer, och hwad de mera heta, om de icke någon gång, såsom omslag, ifrån Kryddbodarna ankommit, och för et ögnableck retat min nyfikenhet. Om ock sådane skrifter icke med besked författas, kan man lätt igenom deras läsning blifwa den gamla Notarien lik, som beklagade sig, at han så länge skrifwit och upläst andras tankar, at han sluteligen hade ingen sjelf. Härifrån leder sig nu orsaken, at jag icke kunnat få någon kunskap om D'Ansee de Villoisons bref, som Herr Kgl. Bibliothecarien Gjörwell i detta årets Lärda Tidning N:o 8 låtit införa, och en, som kallar sig Neuter, i Dagbladet N:o 149 gifwit mig anledning, at så mycket begärligare upsöka, som det af honom utgifwes för en slags wederläggning af mina öfwer Björnståhlska Minnes-penningen i slutet af förra året gjorde anmärkningar.

Sedan jag flera gånger med betänkande genomläst Herr Kgl. Bibliothecariens förberedelse til förenämde bref, torde jag mäst kunna försäkra Herr Neuter, at, så framt icke wåld är fördt på sjelfwa språket, kan den icke wara stäld emot mig, utan emot någon afwundsjuk utlåning. Ty huru skulle det wara möjeligt, at Herr Kongl. Bibliothecarien så kunnat glömma sig uti en tilständig warsamhet, at i en allmän Tidning förebrå någon af sina Landsmän den fula böjelsen, at mißkänna wärdet af sal. Björnståhls person, för det at en och annan icke kunnat finna wärdet af Monumenterne, som til hans heder blifwit gjorda? Ho skulle ock kunna föreställa sig, at en lärd Man, som är i stånd, at af eget förråd kunna förswara hwad han gjordt och skrifwit, skulle, i stället för skäl, med mindre wärdiga uttryck, wilja lösligen draga sig ifrån saken?

Under en sådan öfwertygelse behöfwer jag altså icke at urskulda mig, i synnerhet som mitt samwete härjämte bär mig det tryggesta wittnesbörd, at jag aldrig mißunnar någon at weta mera än jag sjelf wet, men wäl at jag upriktigt beklagar den, som wet mindre.

Hwad ändteligen sjelfwa D'Ansee de Villoisons bref angår, så tror jag äfwen så litet, at det samma blifwit utgifwit såsom någon slags wederläggning af mina tankar, eller at Hr. Kgl. Bibliothecarien sökt bygga sig en owaraktig triumphe på et document, som hwarken af mig, eller någon annan, lärer kunna annorlunda anses, än för en i wäxten tilskuren compliment för den litterata skänken, med hwilken brefwets författare blifwit hedrad, och som Franska höfligheten, wid et sådant tilfälle, icke gärna kunde nedsätta til sin, kanske, förtjänta medelmåttighet. Jag är aldeles wiß därpå, at om Herr de Villoisons kunnat föreställa sig, at hans i förtroende skrefna bref skulle göras allmänt, och på köpet anföras til styrka af en sak, som swårligen låter förswara sig, så hade han wäl nogare betänkt sig, innan han låtit de orden inflyta, at la legendes est simple, noble et pleine de bon goût de la saine antiquité. Ware eljest långt ifrån mig, at häruti wilja inblanda, eller på något sätt förringa en sådan Mans lärda förtjänster, som Hr. Kgl. Bibliothecarien försäkrar, och jag för höflighet tror, wara i stånd på lärdomens, på smakens wägnar, at täfla med hwem som hälst, ty för sådant folk har jag både respect och farhoga. Dock likwäl, om emot all förmodan, den tilwitande förberedelsen skulle syfta åt min person, eller det obetydeliga brefwet åt mina anmärkningar, hwilket jag än en gång säger, at jag för flere orsaker ogärna tror, skall jag ändock wara så höflig, at sätta det förra på räkningen af förhastade uttryck, allenast at Herr Kongl. Bibliothecarien wil, som en lärd Man ägnar, på wärdigt och grundeligit sätt förlägga min Critique och öfwertyga mig, at jag har orätt. Jag skall med nöje träda ut på fältet, nästan försäkrad om min seger, åtminstone skall jag bjuda til at wisa, det ännu folk i Swensk bygd finnes, som, på lärdomens, på smakens wägnar, af utländska busar icke låter skräma sig, eller blindtwis låter bero wid långwäga omdömen och decisioner. Det wil jag allenast i förwäg betinga mig, at wåra wapen icke hämtas utur Magazin des verbiages, utan ifrån Arsenal de la Saine antiquité.