Skarp kritik mot amerikanska upproret och dess ledare

Om det engelska upproret.

Det är anmärkningsvärt att man i en så upplyst tid som vår, då det skrivits och talats så mycket om medborgerliga dygder och tolerans, ändå kan starta uppror under religionens täckmantel – och detta i det upplysta England. Om människor i alla tider under liknande omständigheter har samma natur, borde man av motiven bakom sådana upptåg i vår tid, och de agerande personernas sinnelag, med ganska stor säkerhet kunna sluta sig till orsakerna bakom gångna tiders blodiga skådespel.

Det förefaller mig som om de flesta historiska skildringar här är förvrängda, och att många hjältar som framställts som förebilder för sann ära och sant mod, av den dygdiga och förnuftiga världen borde betraktas som förrädare och våldsverkare. Människans naturliga begär efter ära och makt tycks förblinda hennes omdöme och förleda henne att hylla och hålla med den missnöjde medborgaren och den djärve inkräktaren. Folkmassors oväsen och raseri kallas vid sådana tillfällen oftast för ett naturligt och rimligt motstånd mot förtryck, och ledarens djärvhet för kärlek till friheten och äkta medborgaranda.

När sådana försök misslyckas, så att både upphovsmän och anhängare hamnar i galge och på stegel, framställs upproret alltid med vanära i historien och ses också så av eftervärlden. Men när det går väl, så att upprorsmakaren står som segrare, får saken alltid ett helt annat utseende. Mellan den ene och den andre tycks dock inte finnas någon annan skillnad än att den ene är en lyckosam och den andre en olycksdrabbad brottsling. Motiven hos pöbeln är och förblir alltid en tom mage, begär efter byte, ibland hämnd och en uppjagad fantasi; hos de mer upplysta och mäktiga är det avund och maktlystnad.

Ingenting på jorden är förfärligare än uppror, och förmodligen ingenting heller onyttigare. Människorna borde upplysas om att krig aldrig uträttat eller kunnat uträtta något för deras sanna bästa. Ändå underhålls denna fanatism till och med i böcker, som om det vore en lycka att bli mördad på ett våldsamt sätt. De fördelar som tycktes komma England till del genom Cromwell, liksom schweizarnas och holländarnas frihet, är läckerbitar för dem som vill hålla fiendskap vid liv i världen. Men om inte vissa märkliga händelser och vissa vetenskaper hade funnits – vilka man enbart har den fredlige och tänkande medborgaren att tacka för – hade dessa revolutioner inte fått större följder än de som fordom anstiftades i Münster och Nordkroß (Reds. anm.: platsen "Nordkroß" har inte kunnat identifieras med säkerhet), eller de som i våra dagar utspelar sig bland afrikaner, araber och turkar.

Om någon stjäl eller rånar mitt ur av mig, och därigenom lär sig själva hantverket och blir en god urmakare, ska jag ju ändå inte berömma gärningen – han hade uppnått samma sak om han bett att få låna uret. Man ser också av tidningar och skrifter att det finns så dåliga och vettlösa politiska tyckare att de berömmer en Washington och en Franklin, och de amerikanska rebellernas hårdnackenhet, som hjältemod och frihetskärlek. Men vad betyder då denna frihetskärlek, med vilken man även i filosofiskt avseende underhåller en så orimlig och ogrundad fanatism?

Inför den romerska republikens fall begärde alla bundsförvanter, som burit de tyngsta bördorna vid rikets försvar och utvidgning, att få del i den så kallade romerska medborgarrätten. När detta vägrades utbröt inbördeskriget, vars följder blev så bedrövliga. Det engelska parlamentet vill beskatta kolonierna, och de motsätter sig detta med motiveringen att de inte har några ombud där. Med ett ord: de vill ha ett vackert sken att skyla sitt uppror med. De personer som nu styr kongressen kämpar för inget annat än sin egen aristokrati och sitt högmod. Krämare, hantverkare och ämbetsmän – och vad värre är, konkursspelare och lösdrivare – har blivit statsmän och lagstiftare. I sin egen inbillning äger de för närvarande ett värde som överträffar de förnämsta europeiska undersåtarnas, och det råder inget tvivel om att var och en av dem är beredd att sätta livet till för denna fåfänga ära.

Presidenten Hénault, som efterlämnat handlingarna om den franska ligan, visar att samma löjliga anda drev hans landsmän på Henrik IV:s tid att sätta sig upp mot den bäste av alla kungar. Och de praktfulla memoarer som nått oss från dessa tider är skrivna av personer som själva var aktörer, och som förhärligat dessa händelser för att smickra sin egen fåfänga ärelystnad. De kämpade för sin egen makt, som de såg gå förlorad så snart det tidigare styrelseskicket återupprättats.

Ju mer man överväger detta, desto större framstår de som förespråkar freden och som i dess skydd sysselsätter sig med att söka och sprida verkliga sanningar. Det är den stillsamma och dygdiga vetenskapsidkaren vi har att tacka för det som är stort, nyttigt och ädelt. Krigsmannen kan inte begära något annat beröm än det han skördar som främjare av fred och endräkt, eller när han sätter sig emot den anfallande våldsverkaren.

Om Engelska Uproret.

Det är märkwärdigt, at i en så uplyst tid, som wår föregifwes at wara, då man så mycket skrifwit och talt för Borgeliga dygder och tolerance, skall ändå upror kunna stiftas, under sken af Religion, och det uti det uplysta England. Om människorna i alla åldrar under lika omständigheter hafwa enahanda beskaffenhet, så bör man utaf motiverna til dylika uptåg i wår tid och de agerande personernas lynne, med tämmelig wißhet kunna sluta til orsakerna af förbislutne åldrars blodiga skådospel. Mig synes, som de flesta historier häruti äro förwände, och at många Hjeltar, hwilka man framställt såsom mönster til en sann ära och mod, af den dygdiga och förnuftiga werlden böra anses såsom förrädare och wåldswärkare. Människans naturliga åtrå efter ära och magt, tyckes förblinda hennes omdöme och förleda henne at högakta och hålla med den mißnögda Medborgaren och den tiltagsna inkräktaren. Menigheters owäsenden och raseri kallas merendels wid dylika tilfällen, en naturlig billighet at sätta sig emot förtryck, och anförarens tiltagsenhet, kärlek til frihet och en äkta medborgerlighet. När dylika försök mißlyckas, så at både uphofsmän och medhållare få kläda galgar och stegel, blir altid uproret med nesa anmärkt i historien och äfwen så ansedt af efterwerlden, men när det går lyckligt, så at uprorsstiftaren blir Segerherre, får altid saken et helt annat utseende. Emellan den förra och den senare synes likwäl ej wara någon annan åtskilnad, än at den ena är en lycklig och den andra en olycklig ilgärningsman. Motiverna hos Pöbelen äro och blifwa altid en tom mage och begär efter rof och ibland hämnd och en uphetsad inbillning; och hos de uplystare och mägtigare, afwund och regerings-sjuka. Ingen ting på jorden är faseligare än upror, förmodeligen ingen ting heller onyttigare. Människorna böra däruti uplysas, at krig aldrig uträttat eller kunnat uträtta något til deras sanna bästa. Denna fanatisme underhålles likwäl til och med i böcker, lika som det skulle wara lyckligt, at blifwa mördad på et wåldsamt sätt. Den förmån, som syntes tilflyta England igenom Cromwell, Sweitzarenas och Holländarenas frihet, äro läckerbitar för dem, som söka underhålla fienteligheter på jorden. Men om intet wißa märkwärdiga händelser och wißa wetenskaper warit närwarande, för hwilka man endast har at tacka den fridsamme och tänkande Medborgaren, så hade deßa revolutioner ej blifwit af betydeligare följder, än de som fordom anstältes utaf en i Munster och Nordkroß, eller de som nu för tiden tildraga sig ibland Negrer, Araber och Turkar. Om en stjäl eller röfwar af mig mitt ur, och sedermera därutaf lär sig sjelfwa konsten och blir en god Urmakare, så bör jag ju intet berömma gärningen, han hade wunnit det samma, om han begärt at få låna det. Man ser äfwen utaf Tidningar och skrifter, at det gifwes så dåliga och ursinniga Kanstöpare i den politiska werlden, at de berömma en Washington och Franklin, samt de Amerikanske Rebellernas hårdnackenhet, såsom hjeltemod och kärlek til frihet. Men hwad betyder då denna kärlek til frihet, hwarmed man äfwen i Philosophiskt afseende underhåller en så orimlig och ogrundad fanatisme. Emot Romerska Republikens fall, anhöllo alla Bundsförwandterne, som dragit de största bördorne wid Rikets förswar och utwidgande, at få deltaga i den så kallade Romerska Borgare-rätten. Då detta wägrades, utbrast det Borgerliga kriget, hwars följder blefwo så bedröfweliga. Engelska Parlamentet wil taxera Colonierne, och de sätta sig däremot, på den grund, at de ej där hade några Fullmägtige. Med et ord, de willa hafwa något wackert sken at därmed bemantla sitt upror. De personer som nu styra Congressen, fäkta för intet annat än sin Aristocratie och sitt högmod. Krämare, Handtwärkare och Fiscaler, och det som ännu wärre är, Banqueroutspelare och lösdrifware hafwa blifwit Statsmän och Lagstiftare. I sin egen inbillning äga de för det närwarande et wärde, framför de förnämste Europeiske undersåtare, och det är ingen twifwel at icke hwar och en är färdig at sätta lifwet til för denna fåfängeliga ära. Presidenten Henaut, som lämnat oß handlingorna om den Franska Liguen, wisar at samma löjeliga anda drifwit hans Landsmän i Henric 4:des tid, at sätta sig emot den bästa af alla Konungar. Och de präkneliga Memoirer, som kommit til oß ifrån deßa tider, äro skrifne af sådane, som sjelfwe warit werkande personer, och som uphögt deßa händelser för at smickra sin egen fåfänga ärelystnad. De fäktade för sin egen magt, som de sågo förlorad, så snart det förra Regerings-sättet blifwit återstäldt. Ju mera man öfwerwägar detta, ju större blifwa de, som råda til fri-

den och under deß skygd syßelsätta sig med wärkeliga sanningars utletande och utbredande. Det är den stilla och dygdiga Wetenskaps-idkaren, som wi hafwe at tacka för det som är stort, nyttigt och ädelt, och Krigsmannen kan ej begära något annat beröm, än det, hwilket han skördar såsom befordrare of frid och samdrägt, eller då han sätter sig emot den anfallande wåldswärkaren.