Utdrag ur ett brev från Gillberga brunn den 7 juli.
År 1758 tog jag upp denna brunn, och under de 22 år jag har varit brunnsläkare här har jag fått uppleva en märklig Guds godhet: av de 2 826 personer som använt detta vatten har, såvitt jag vet, inte fler än fem rest härifrån utan att ha blivit hjälpta.
Blinda av grå starr och fläckar på ögonen har återfått synen; förlamade och krumpna har kunnat gå igen och fått sin styrka tillbaka; döva har återfått hörseln; personer som varit stumma på grund av förlamning i tungan har börjat tala; fjorton sinnessjuka (maniker) har blivit lugna och klara i sinnet; mjältsjuka har fått bättre matsmältning, blivit av med sin ångest och sina gasbesvär och fått ett gladare liv. De som besvärats av långdragna frossor, värk, rödsot, långvariga diarréer och förstoppningar samt för rikliga eller uteblivna menstruationer har blivit återställda, så att Celsus ord besannats: "Vi ser dagligen att mineralvatten botar även sjukdomar som är varandras motsatser."
Men den största gruppen har varit plågad av maskar – spolmask, springmask, flugmaskar samt många okända slag. Binnikemaskar har här mött sin bane, från 15 till 40 alnars längd (Reds. anm.: cirka 9–24 meter). Jag erkänner att denna brunn har varit en skola för mig, där jag lärt känna många ganska dunkla masksjukdomar.
Några har på grund av dessa ohyggliga gäster haft kramper och fallandesot (epilepsi) i flera år; några har haft stark värk i armar och händer utan minsta besvär i övriga kroppen; några har haft värk i halva huvudet och periodisk tandvärk; några har varit stumma i hela år; några döva; några halta; några stammande och med grumlad syn; en del har haft tryck över bröstet, magknip, yrsel och öronsusningar, och en del har varit fåniga (förvirrade). Alla dessa har fått glädja sig åt fullkomlig hälsa så snart maskarna drivits ut. (Fortsättningen följer i nästa tidning.)