Bonden Eskil kritiserar jordbruksskatter och 1638 års tiondeplakat

Slutet av samtalet mellan Jöns och Eskil. (Se tidigare nummer 141 och 142.)

Jöns: Vill man då att jord- och hemmansägare inte ska betala rimliga årliga avgifter för den jord de innehar?

Eskil: Inte alls. Behöriga eller skäliga avgifter bör de betala. Men vi har i all enkelhet talat om det som tycks vara rimligt och skäligt. För att besvara den frågan krävs för det första noggrann kunskap om lantbrukarens besvär och arbete, samt om hans inkomster och utgifter. För det andra krävs ett ömtåligt samvete och den allra största försiktighet med tanke på följderna. Det är ingen konst alls att hitta på pålagor under olika namn, om syftet bara är att för stunden berika statskassan utan hänsyn till om de är rimliga eller inte. Sådana avgifter gör näringsidkarna antingen glada och flitiga eller missnöjda och modlösa. Med ett ord: sådana skatter antingen kväver näringarna, eller också kan de tas ut av glada och nöjda undersåtar samtidigt som näringarna får frodas på lång sikt.

Min käre Jöns, du är ingen kännare av lantbruk. Du är en penningman. Du har, om jag minns rätt, 5 000 riksdaler specie utlånade. Om du skulle åläggas att betala en årlig avgift för detta ditt kapital, under vilket namn det än vore, på 300 eller bara 150 riksdaler specie, vad skulle du tycka om det?

Jöns: Vilken orimlighet! Antingen hela eller halva min ränta? I det första fallet hade jag ingen nytta alls av att jag ägde pengarna. I det senare fallet bara hälften av det som borde tillkomma mig.

Eskil: Just så, min käre Jöns. Lika mycket skulle en jordägare få ut av att han äger en gård eller ett hemman, om ingenting eller föga blev kvar sedan utgifterna betalats.

Jöns: Men lantbrukaren och hans hustru har ju sitt uppehälle vid hemmanet. Ska det inte räknas?

Eskil: Jo, visserligen. Men då bör de tilldelas åtminstone så stor årlig ersättning och lön som en drängfogde eller hushållerska får. Och då, som jag tidigare anmärkt, stiger avkastningen från de bästa lantegendomarna som sköts med lejt folk knappast till sex procent. De sämre eller sämsta ger föga eller ingenting. Och för att inte tala om att det finns jordbrukare som tvingas leva ett uselt liv.

Döm nu själv, min käre Jöns, utifrån allt vi talat om, om lantegendomarna tål ökade utgifter.

Jöns: Det du anfört, min gode Eskil, låter ju rimligt. Men du har emot dig tiondeplakatet från år 1638, som nyligen återgavs i sin helhet i Dagligt Allehanda nummer 27 och 28.

Eskil: Med all underdånig vördnad, som det anstår en rättskaffens undersåte, vågar jag yttra om detta kungliga plakat att dess innehåll knappast kan verkställas, vare sig med någon jämlikhet i utgifterna mellan jordägarna eller utan stor skada och vantrivsel för lantbruket.

Om all åkerjord vore lika bördig och givande, hade samma läge och samma gynnsamma förutsättningar, då vore det ingen konst att enligt nämnda plakat räkna upp var tionde skyl eller var tionde kärve av lantbrukarens åkrar och slåttermarker för kungens och kronans räkning, och därigenom fördela tiondeavgiften jämnt mellan jordägarna. Men eftersom det finns mycket betydande och väsentliga skillnader i fråga om jordmån och annat, torde ett sådant tionde enligt plakatet inte kunna tas ut med behörig jämlikhet mellan medborgarna. Till exempel:

A innehar en åker som inte gödslats på 30 år. Han sår varje tunnland, eller 14 000 kvadratalnar, med 20 kappar råg och får tillbaka 5 tunnor per tunnland under medelmåttiga år.

B får likaså 5 tunnor efter att ha sått 20 kappar på ett tunnland eller 14 000 kvadratalnar under medelmåttiga år, men måste gödsla sin åker åtminstone varannan sådd. Försummar han det får han efter 8 till 10 år knappt utsädet tillbaka.

C har samma besvär och kostnad i sitt jordbruk som B, men får inte mer än 3 tunnor efter att ha sått 20 kappar på 14 000 kvadratalnar.

D har bekväm och nära tillgång till det bästa granriset för att fylla ut i ladugården och strö under boskapen. Han kan räkna med att en karl under en vinterdag i skogen hugger, kör hem och hackar sönder nära två lass granris, och dessutom lägger upp ved i hög.

E har knapp tillgång till sämre granris, släpar hem det på en halv, kanske en hel mils avstånd, och kan räkna med knappt över två tredjedels lass granris som en karl hugger, släpar hem och hackar sönder under en dag.

F har en åker som är så belägen att dikning knappt behövs.

G har en åker som ligger lågt och behöver täta och djupa diken. Vattnets avlopp är svagt, och utfallsdiket måste ledas långt genom skog och mark.

H har en åker som består av lös och pösig jord och måste dikas om i stort sett på nytt vid varje sådd.

Slutet af Samtalet emellan Jöns och Eskil. (Se Bladerne N:ris 141 och 142.)

Jöns. Wil man då at Jord- och Hemmansägare ej skola årlägga behöriga utgifter för den jord de innehafwa.

Eskil. Ingalunda. Behöriga eller skäliga utgifter böra de årlägga; men wi hafwa i menlöshet pratat om det, som tyckes wara billigt och skäligt. För at uplösa den frågan, ärfordras 1:mo, noga kunskap om Landtmans beswär och arbete, samt om deß inkomster och utgifter. 2:do, Granlaga samwete och den aldrastörsta försigtighet i anseende til påfölgderne. Det är aldeles ingen konst at påhitta utlagor, under hwarjehanda namn, om ändamålet är, at endast för det närwarande rikta Skattkammaren, utan afseende om de äro billige eller ej, och därföre göra antingen muntra och idoga eller mißnöjde och modstulne näringsidkare; med et ord, om sådane utskylder antingen förqwäfwa näringarne, eller om de med näringarnes trefnad på längden kunna utgöras af muntra och nöjda undersåtare.

Min käre Jöns, du är ingen kännare af Landtmanna-handteringar, du är en penningekarl, du har, om jag rätt mins, 5000 R:dal. sp. utlänte. Om dig skulle blifwa pålagt, at för detta ditt Capital betala en årlig afgift, under hwad namn som hälst, 300 eller allenast 150 R:dal. sp., hwad skulle du wäl tycka därom?

Jöns. Hwad för orimmelighet? Antingen hela eller halfwa mitt intereße? I det förra fallet hade jag aldeles ingen nytta af det jag ägde penningarne; i det senare fallet hälften af det mig borde tilkomma.

Eskil. Rätt så min käre Jöns, lika mycket skulle en Jordägare hafwa för det han äger en Gård eller et Hemman, om, sedan utgifterne blifwit betalte, ingen ting eller föga wore i behåll.

Jöns. Men Landtman med sin Hustru har ju sitt uppehälle wid Hemmanet; skall det intet räknas.

Eskil. Jo wißerligen, men däremot bör dem tilläggas, åtminstone så stor årlig stat och lön, som åt en Drängfogde eller Hushållerska bestås; och då, såsom förut anmärkts, stiger behållningen af de bästa Landtegendomarne som skjötas med legofolk, näppeligen til 6 proCent; men de sämre eller sämsta kasta af sig föga eller intet; at förtiga det ock sådane Jordbrukare finnes, som nödgas widkänna en usel lefnad.

Döm nu sielf min käre Jöns, utaf alt hwad wi pratat, om Landt-egendomarne tåla påökade utgifter.

Jöns. Det som du anfört min gode Eskil, låter fuller höra sig; men du har emot dig Tionde-Placatet af år 1638, som nyligen in extenso anfördes uti Dagligt Allehanda N:rne 27 och 28.

Eskil. Med underdånig wördnad såsom en rättskaffens undersåte tilkommer, wågar jag yttra mig om högstbemälte Kongl. Placat, at det til sitt innehåll ej torde låta wårkställa sig, hwarken med någon jämlikhet uti utgifterne Jordägarne emellan, ej heller utan Landtbrukets myckna skada och wantrefnad.

Wore all åkerjordmån lika bördig och gifwande, hade lika belägenhet och lika förmånliga tilfälligheter, då wore det ingen konst, at efter högstbemälte Placat upräkna hwar tionde Skyl eller hwart tionde band af Landtmans Åkrar och Smedjor, för Kongl. Maj:t och Kronans räkning, och därigenom dela tionde-afgiften jämt emellan Jordägarena. Men emedan ganska betydeliga och hufwudsakeliga skilnader hwad jordmån m. m. beträffar, sig företer; torde en sådan tionde, efter merhögstbemälte Placat, ej kunna utgöras med b. hörig jämlikhet Medborgare emellan; för exempel:

A innehafwer en Åker, som innom 30 års tid ej blifwit gjödd; besår hwarje tunneland eller 14,000 qwadrat alnar med 20 Kappar Råg; återbekommer 5 T:r i medelmåttigt goda år, af hwarje tunneland.

B erhåller likaledes 5 Tunnor efter 20 Kappars sådd på et tunneland eller 14,000 qwadrat alnar i medelmåttigt goda år; men måste gjöda sin åker åtminstone under hwarannan sådd: Försummar han det, får han, efter 8 a 10 år, föga utsädet åter.

C har lika beswär och kostnad wid sitt åkerbruk som B, men bekommer ej öfwer 3 T:r efter 20 Kappars sådd, på 14,000 qwadrat alnar.

D har begwämlig och nära tilgång på det bästa Granris til fyllnad i Ladugården och strö under Boskapen, kan räkna på en Karl för en winterdag i skogen huggit, hemfört och sönderhackat Granris, til inemot 2 laß, jämte det Trädet lägges i hög til wedbrand.

E har knapp tilgång på sämre Granris, hemskåpar det på en half, kanske en mils afstånd, kan räkna föga öfwer 2-3:dels laß i skogen huggit, hemslåpat och sönderhackat Granris för dagen på en Karl.

F har en så belägen Åker, at dike är föga nödigt.

G har Åker som ligger låglåndt, behöfwer täta och djupa diken, wattnets aflopp är swaat; utfalls-diket skall ledas lång wäg igenom skog och mark.

H har en Åker som består af läs- och pös-jord, måste wid hwarje sådd så godt som af nyo updikas.