Debatt om böndernas skatt: Jöns mot Eskil

Torsdagen den 22 juni: mulet, lugnt, 20 grader varmt, något regn på eftermiddagen. Fredag morgon: mulet, regnade under natten och blåste nordlig vind, styrka 2, 14 grader varmt. Barometer 25,41.

Från den 22 till den 23 juni har vattnet varken fallit eller stigit.

Nyligen hörde jag två män, Jöns, en stadsbo, och Eskil, en lantman, samtala om följande ämne.

Jöns: Vad tycker du, min gode Eskil, borde inte lantmannen tåla en högre skatt? Det menar jag.

Eskil: Innan den frågan kan besvaras ordentligt bör flera andra frågor först redas ut. Till exempel: vilka förmåner tillkommer en jord- eller hemmansägare i ett välordnat samhälle?

Jöns: Enkla kläder och ren föda — sådan som Skaparen avsett för människans uppehälle — bör en sådan jordbrukare få.

Eskil: Men känner du till, min gode Jöns, att duktiga lantmän använder pengar tillsammans med omtanke och möda för att förbättra och utveckla jordbruket? Är de inte berättigade till ränta på dessa utlagda pengar? Och hur stor ränta?

Jöns: Jo, jag inser att de pengar som lagts ned i jordbruket bör ge ränta, och hur hög räntan får vara bestäms av den allmänna lagen.

Eskil: En lantman lånar pengar för att köpa en gård eller ett hemman och betalar 6 procent årligen. Om avkastningen av den köpta egendomen inte kan drivas högre än till 6 procents behållning (det vill säga sedan alla utgifter är betalda) kan han aldrig betala av något på själva lånet, utan låntagaren häftar ständigt för hela det lånade beloppet.

Om behållningen inte stiger högre än till 3 procent, och låntagaren inte har tillgång till pengar från annat håll, häftar han efter 33 och en tredjedels år för dubbelt så stor skuld som han ådrog sig då han med lånade pengar köpte egendomen.

Eftersom jordbruket är grundvalen för Sveriges välstånd och framgång kräver förnuftet att det stiftas regler genom vilka jordbruket kan stödjas och drivas, även med lånade pengar. Detta låter sig dock knappast göras på de lantegendomar som inte ger mer än 6 procent. De som ägnar sig åt andra, mindre besvärliga näringar kan få 10 till 20 procent. Skulle då den omkostnad som lantmannen med mycken omtanke och möda lägger ned på jordbruket — det allra mödosammaste, men, som sagt, för riket nyttigaste näringsfånget — vara så föga lönande?

Jöns: Här bör du betänka, min gode Eskil, flera saker. För det första köper förmögna män lantegendomar utan att räkna med högre avkastning än 3 procent, av den anledningen att sådana egendomar är långt säkrare än lös egendom, som kan gå förlorad genom vatten, eld och illvilliga människors händer.

För det andra: när man betraktar jordbruket som en utmärkt länk i den stora kedja som föreställer eller liknar samhället, så inser man att de övriga länkarna — alla de andra näringsgrenarna (för att de ska gå bra) och alla samhällsklasser, även de så kallade tärande lemmarna (för deras försörjning) — kräver och behöver rimliga priser på lantmannavaror. Med tanke på detta kan inte avkastningen på lantegendomar bli särskilt hög, för ju mindre lantmannen får för sina varor, desto lägre blir avkastningen på hans egendom.

För det tredje torde förståndiga och duktiga lantmän kunna få 10 till 12 procent på sitt jordbruk.

Eskil: Näst livet är tryggheten för egendomen det viktigaste. Vad är då att förundras över att lantegendomar, som i alla tider ansetts vara de säkraste, betalas dyrt av förmögna män? Av detta följer naturligt en låg avkastning.

Men det är rimligt och nyttigt att människor med små och medelmåttiga villkor, särskilt ståndspersoner som äger och sköter lantegendomar för att leva av dem — ofta med ett ganska omfattande hushåll — bör kunna driva avkastningen något högre. Den förbättring som jordbruket genomgått under de senaste 30 till 40 åren bör nämligen tillskrivas ståndspersonerna, som inom denna näringsgren tjänat allmogen som föredöme.

Samma föredöme kommer även framöver att behövas, men det avstannar, till samhällets obotliga skada, om lantmannens villkor beskärs så hårt att han varken med möda och omtanke eller med pengar — minst av allt lånade — kan använda dem till jordens uppodling med nytta och utkomst.

Vidare följer av att landets avkastning ska hållas så billig som möjligt att jordbruket inte får belastas med några stora ökade utgifter, oavsett vad de kallas. Lantmannens tillräckliga utkomst leder till uppodlingar, vilka tillsammans med ett gott jordbruk är grunden till ett rikligt utbud av livsförnödenheter till rimligt pris. Tvärtom, om jordbruket belastas alltför hårt ...

För det tredje: den som köpt fastigheter alltför billigt kan ... (Reds. anm.: texten är ofullständig och avbryts här)

Torsdagen, d. 22 Junii, mulet, lugnt, 20 gr. warmt, något regn eftermiddagen. Fredags morgonen, mulet, regnade om natten och blåste N 2. 14 gr. warmt. Barom. 25,41.

Ifrån den 22 til den 23 Junii har wattnet hwarken fallit eller stigit.

Nyligen hörde jag, Jöns, en Stadsbo, och Eskil, en Landtman, prata om följande ämne.

Jöns. Hwad tycker du min gode Eskil, månne intet Landtman skulle tå med drygare skatt? Så menar jag.

Eskil. Förr än denna fråga behörigen kan beswaras, böra flere andre frågor utredas. Såsom, huruda ne förmäner en Jord= eller Hemmans=ägare tilkommer uti et wålbestält Samhälle?

Jöns. Tarfweliga kläder och ren föda, (sådan som Skaparen til människans uppehålle ämnat) bör en sådog Jordbrukare bestås.

Eskil. Men har du dig bekant, min gode Jöns, at trefna Landtmän använda penningar jämte omtanka och möda til Landtbrukets förbättrande och förmerande? Månne de ej, för sådane sine utlagde penningar äro berättigade til intereße? Och huru stort?

Jöns. Nog finner jag, at för de penningar, som blifwit nedlagde i Jordbruket, bör falla intereße; och huru högt intereßet får wara, utsätter den allmänna Lagen.

Eskil. Landtman, för at köpa en Gård eller et Hemman, uplånar penningar, betalar 6 proCent årligen; om nu affastningen af den upköpta Egendomen ej kan drifwas högre än til 6 proC. behållning (neml. sedan alla utgifter äro betalte) kan aldrig, igenom hushållning med denna egendom, betalas något på hufwudstolen, utan häftar låntagaren ständigt för hela den länta summan. Om behållningen ej stiger högre än til 3 proCent, och låntagaren ej har tilgång på penningar annorstädes ifrån, häftar han efter 33 och 1=3:dels år, för dubbelt så stor skuld han satt sig uti, då han, medelst länta penningar, tilhandlat sig egendomen. Nu, emedan Jordbruket är grundwalen til Swea Rikes trefnad och upkomst, påbjuder försigtigheten, at författningar tages, igenom hwilka Landtbruket kan uphjälpas och drifwas, äfwen igenom länta penningar, hwilket likwäl föga låter sig göra å de Landt=egendomar, som ej kasta af sig öfwer 6 proCent. De som idka andra mindre beswärliga näringsfång, hafwa til 10 a 20 proCent. Skall då den omkostnad, som Landtman med mycken omtanka och möda använder på Jordbruket, det aldramödosammaste, men såsom sades, för Riket nyttigaste näringsfång, wara föga lönande.

Jöns. Härwid bör du besinna, min gode Eskil, 1:mo, at af penningesasta Män, Landt=egendomar köpas utan räkning eller afsigt på högre affastning än 3 proCent, af den orsak, at sådane Landt=egendomar hålles och äro långt säkrare än lös egendom, hwilken igenom watten, eld och wanartige människors händer kan förekomma. 2:do, Då man anser Landtbruket, såsom en ypperlig länk uti den stora kjeden, som föreställer eller liknar Samhället, så finner man, at de andre länkarne, neml. de öfriga alla näringsgrenarne (för deras trefsamma gång) och alla stater, och de så kallade tärande lemmar (för deras utkomst) påyrka och tarfwa billigt pris på Landtmanna=waror; i anseende hwartil Landt=egendomars intereße ej kan stiga högt; ty ju mindre Landtman erhåller för sine waror, ju lägre blifwer intereßet för deß egendom. 3:tio, Torde förståndiga och trefna Landtmän kunna göra sig til 10 a 12 proCent wid sitt Jordbruk.

Eskil. Näst lifwet är säkerheten för egendomen det angelägnaste; hwad är då under, at Landt=egendomar, som i alla tider blifwit ansedde för de säkraste, af penningemän betalas dyrt? Hwaraf naturligen lågt intereße härrörer; men det är billigt och nyttigt, at folk af små och medelmåttiga wilkor, i synnerhet Stånds=personer, som innehafwa och sköta Landt=egendomar, at lefwa däraf, ofta med nog widlöftigt hushåll må kunna drifwa affastningen något högre; ty det förbättrade tilstånd Landtbruket i de sist framslutne 30 a 40 åren kommit uti, bör egenteligen tilskrifwas Ståndspersonerne, som uti den näringsgrenen tient Allmogen til eftersyn; samma fokla blifwer ock hädanefter nödig, men stocknar, til Samhällets obotliga skada, om Landtmannens wilkor så afknappas, at hwarken möda och omtanka, ej heller penningar, minst länta, kunna til jordens upodlande af honom användas med nytta och utkomst. 2:do, Just däruraf, at Landets affastning bör wara så mycket möjeligt är i lindrigt pris, följer, at Jordbruket ej får betungas med några dryga påökade utgifter, under hwad namn som hälst. Ty Landtmans tilräckeliga utkomst åstadkommer upodlingar, hwilka, jämte et godt Jordbruk, äro grunden til ymnoghet af lifs=förnödenheter för skäligt pris; men twärt om, i fall Landtbruket mycket betungas, 3:tio, Den, som för mycket godt köp erhållit fastigheter, kan...