Baretti skildrar spanske kungens karaktär och sparsamhet

Fortsättning av Joseph Barettis resejournal. (Se tidigare avsnitt i nummer 163 och 164.)

Frågar man efter kungens personliga karaktär måste man medge att han var en trogen make till sin drottning medan hon levde. Han bröt aldrig mot sin äktenskapliga trohet. Hans bröder var alltid hans bästa vänner och förtrognaste sällskap, och vad gäller hans barn behöver man knappast försäkra att han var en god far. Mot sin tjänstepersonal är han en mild herre och husbonde, även om han aldrig låter dem komma alltför nära hans gunst. Han är alltid nöjd med vad de gör. Liksom han aldrig har utmärkt någon utanför sin familj med särskild vänskap och kärlek, har han heller aldrig hatat någon. En gång kom en av hans närmaste tjänare på med en lögn, varvid kungen endast förbjöd denne att visa sig mer, men lät honom i övrigt behålla sin lön och sina inkomster.

I samtal är han för det mesta munter och upprymd, men alltid värdig, liksom i hela sitt uppträdande. Han ger stort förtroende åt sina främsta ministrar, i synnerhet markis Squillace. Men varken han eller någon annan har lyckats vinna någon favoritställning hos kungen, om man med favorit menar någon som skaffat sig en monarks närmaste förtroende och vänskap. Till en sådan grad av ynnest har ännu ingen nått hos kungen av Spanien, även om han bemöter vissa med särskild godhet, som hertigen av Losada, som i kraft av sitt ämbete ständigt måste sova i samma rum som kungen.

Den mildhet, eller snarare hövlighet, med vilken kungen bemöter alla, väcker en känsla av vördnad hos hans personal som är helt oberoende av hans kungliga höghet, och strängheten i hans seder och levnadssätt undanröjer hos dem all anledning till förakt.

Alla vet att kungen har många goda insikter och kunskaper. Han läser mycket och låter ingen dag gå utan att ha en bok för handen. Förutom sitt eget språk talar han italienska och franska med stor skicklighet och precision, och han är inte okunnig i latin. Det sägs att han, lika väl som någon av sina ministrar, känner såväl sina egna som andra regenters intressen, och han sparar varken möda eller pengar för att tidigt bli underrättad om vad som händer både inom och utanför Europa som i något avseende kan angå honom.

Sedan han besteg den spanska tronen (från Neapel) har han aldrig velat tillåta att någon italiensk opera uppförs, vare sig i Madrid eller Aranjuez, vilket tidigare var brukligt, då drottning Barbara slösade bort miljoner på italienska musiker och sångare. En viss Farinelli ur hennes kapell blev varmt rekommenderad hos denne kung vid dennes ankomst till Spanien, såsom förträfflig i sin konst. "Ja, det är gott och väl", sade kungen, "men los capones son buenos sobre la mensa" – kapuner duger bara till att äta, eller är goda på bordet.

Kungen gav honom tvåtusen dubloner i pension och lät honom, tillsammans med alla operasångarna, resa hem till sitt land igen. Han fann dem för dyra att underhålla. Kungen skar också ner utgifterna vid det kungliga stallet, där det vid hans ankomst hölls inte mindre än fyrahundra spann mulåsnor och långt fler ridhästar än som någonsin behövdes. Kungen halverade antalet, till stor sorg för dem vid hovet som varit vana att lysa i kungens ekipage, trots att de inte var berättigade till det med tanke på den medelmåttiga rang och det anseende de hade i sin kungs tjänst.

Genom sådana hushållsåtgärder fann kungen sig snart i stånd att se de skulder minskade som hade betungat skattkammaren.

(Fortsättning följer.)

Fortsätning af Joseph Barettis Rese-Journal.

(Se Hwad Nytt? N:o 163 och 164.)

Frågar man efter Konungens personliga character, så må man tilstå, at han wisserligen war en from Gemål til sin Drotning, då hon lefde. Aldrig handlade han någonsin emot sin ägtenskaps-trohet. Hans Bröder woro altid hans bästa wänner och förtrognaste sälskap, och i anseende til sina Barn, har man icke nödigt at försäkra, at han war en god Fader. Emot sin Betjening är han en mild Herre och Husbonde, fast än Han aldrig lemnar dem för mycket insteg i sin ynnest. Han är altid nögd med hwad de göra. Då han aldrig utmärkt någon med någon synnerlig wänskap och kärlek, utom sin Famille, har Han ock aldrig hatat någon. En gång fant Han någon af sina närmaste Betjenter fastna för en osanning, då Kungen endast förbod densamme wisa sig mera, och bibehöll honom för öfrigt wid des lön och inkomster.

I sin conversation är Han merendels munter och uprymd, men altid ärbar, som i hela sit upförande. Han lemnar mycket förtroende til sina förnämsta Ministrar, i synnerhet Marquis Squillace; men hwarken

Han, eller någon annan har kunnat förwärfwa sig hos Konungen något favoritskap, om man med favorit förstår en sådan, som skaffat sig en Monarks närmaste förtroende och wänskap. Til sådan högd af ynnest har ännu ingen hunnet hos Konungen af Spanien, fastän Han bemöter somliga med besynnerlig godhet, såsom Hertigen af Losada, som enligt det ämbete Han bekläder, beständigt måtte sofwa i et och samma rum med Konungen.

Den mildhet, eller rättare sagt höflighet, hwarmed Konungen omfattar alla, afstrar en känsla af wördnad hos Hans Betjening, som är aldeles oafhängig af Hans Konunga-höghet, och strängheten af Hans seder och lefnadssätt, undanrödjer hos dem all anledning til föragt.

Hwar och en wet, at Konungen har många wackra insigter och kundskaper, Han läser ock mycket, och låter ingen dag passera, at Han ju har någon bok för sig. Han talar, jämte sit egit Språk, Italienska och Franska med största färdighet och noghet, och är icke okunnog i Latinen. Man säger, det Han känner, så wäl som någon af Des Ministrar, så sit egit som andra Regenters interesse, och Han sparar ingen omsorg och utgift för at tidigt bli underrättad om hwad sig tildrager både innom och utom Europa, som, i et eller annat afseende, kan angå Honom.

Sedan Han kom på Spanska Thronen (ifrån Neapel) har Han aldrig welat tillåta, det någon Italiensk Opera skolat upföras, hwarken i Madrid eller Aranjuez, som tilförene war brukeligt, då Drotning Barbara slösade bort millioner på Italienska Musicanter och Sångare. En Farinelli, af Hännes Capell, förtjente, och blef äfwen mycket recommenderad hos denne Konungen wid Des ankomst til Spanien, såsom förträffelig i sin konst. Ja, det är rätt wäl, sade Konungen; men, los capones son buenos sobre la mensa, Capuner duga allenast at äta, eller äro goda på bordet.

Kungen gaf honom Twåtusende dubloner i pension, och lät Honom, tillika med alla Opera-Sångarne, resa hem til deras Land igen. Han fant dem för dyra at underhålla. Så inskränkte ock Konungen utgifterne wid det Kongl. Stallet, därest, wid Hans ankomst, intet mindre än Fyrahundrade span mulåsnor underhöllos, och långt flera rid-hästar, än som någonsin behöfdes. Alla dessas antal nedsatte Kungen til hälften, til deras stora sorg i Hofwet som warit wahne at lysa i Kungens Equipager, fastän icke berättigade därtil, i anseende til den medelmåttiga rang och anseende de hade i sin Konungs tjenst.

Igenom sådane Hushålls-författningar fant Konungen sig snart i stånd at se de skulder minskade, hwarmed man hade betungat Skatt-kammaren.

(Fortsätn. härnäst.)