Frankrike rustar för invasion med 66 linjeskepp

Paris den 3 september. Utöver de trupper som stått marschfärdiga i Saint-Malo med omnejd, och vars avmarsch väntas kunna meddelas när som helst, ska även 30 bataljoner och 2 000 dragoner skeppas in i Brest. Man tror att de förstnämnda trupperna ska eskorteras längs kusten upp till Brest och därifrån, tillsammans med de sistnämnda, avgå till Irland. Detta är dock troligen bara en gissning – den verkliga operationsplanen är en hemlighet som endast tiden kan avslöja.

En detaljerad förteckning över fartygen i den förenade flottan visar att den är indelad i fem eskadrar och består av 66 linjeskepp med sammanlagt 4 900 kanoner.

Drottningen hade tänkt anordna en fest på kungens namnsdag, vilket hon dock först meddelade kungen för att inte använda några penningsummor utan hans vetskap. Hans Majestät tog då drottningen i handen och sade: "Madame, jag tackar för er omtanke, men vi vill vänta något för att se om vi har framgång – då ska vi på en gång fira mitt folks och min fest."

Här i staden läses följande anmärkningar om det nuvarande läget mellan de allierade makterna och kronan England: Från krigets början ser det ut som om den engelska regeringen haft för stort förtroende för Englands krafter och för litet för sina fienders. Detta, i förening med Englands stora statsskuld och den penningbrist som följer av den, måste ha gjort att alla Englands försvarsåtgärder blivit alltför senfärdiga. Av vårt agerande kunde England redan för länge sedan sluta sig till att vi skulle bistå amerikanerna och inte försumma att skaffa vår handel ett övertag. Trots detta gjorde den engelska regeringen så litet allvar av att hindra oss, att Howes flotta och armé säkerligen hade blivit vårt byte på Delawarefloden, om inte d'Estaings flotta hade uppehållits sex veckor av motvind på Medelhavet. Byrons flotta löpte ut långt senare och hade inte kunnat förhindra arméernas förlust i Amerika.

Å andra sidan fann amiral Keppel den flotta med vilken han skulle gå mot greve d'Orvilliers inte vara i sådant skick att han ansåg det lämpligt att stanna till sjöss med den eller våga en avgörande drabbning med oss – trots att vi tydligt visade att vi ville undvika en sådan drabbning, vilket vi hade goda skäl till, dels med hänsyn till vår sjömakt, som just fått sin rätta form, dels med hänsyn till väntat bistånd från Spanien. Att denna makt skulle ställa sig på vår sida kunde inte heller vara England fördolt, och därför är det märkligt att England inte genast satte in alla sina krafter och förstärkte sin flotta som det nu gör. Särskilt förvånande är att England, i samma ögonblick som detta fredsbrott står för dörren, sänder bort två starka flottor under amiralerna Arbuthnot och Edward Hughes från sina kuster och därigenom helt blottställer sig för våra anfall.

Hade England genast, när Spaniens avsikter visade sig, förstärkt sin flotta med samma kraft som nu och behållit de båda nämnda flottorna hemma, hade det inte varit svårt att gå med 30 linjeskepp mot Brest och med mer än 20 mot Cádiz. Då hade det varit en fråga om Cádizflottan vågat angripa dem, och Brestflottan, som först ganska sent fick sin förstärkning från Medelhavet, hade också varit svagare än den engelska. Men utgången hade blivit en helt annan om England ansträngt sig att vinna Hollands vänskap och kunnat förmå denna republik att röra på sig och rusta innan någon av de allierade makterna bröt freden. Därigenom hade dess europeiska kuster haft större skydd och kriget i Västindien fått ett helt annat utseende – men till detta hade det förvisso krävts att England upphört med det förtryck som det hållit den holländska sjöfarten under.

Paris den 3 September. Utom de Trupper som i St. Malo och däromkring warit marschfärdige, och om hwilkas upbrott wäntas underrättelse alla ögnableck, skola äfwen 30 Batailloner och 2000 Dragoner inskeppas i Brest. Man tror at de förstnämde Trupperne skola escorteras längst kusten til högden af Brest och därifrån sedan i följe med de sistnämnde afgå til Irland; detta torde dock blott wara en gißning och rätta Operations-planen en hemlighet, som tiden allena kan uppenbara. Man ser nu en omständelig förteckning på de Skeppen, som utgöra den förenade Flottan, däraf finnes at hon är fördeld i 5 Esquadrer, och består af 66 Linie-Skepp, hwilka föra 4900 Canoner. Drottningen har tänkt at på Konungens Namnsdag gifwa en Fête, hwilket Hon dock förut gaf Konungen tilkänna, för at intet utan Hans wetenskap anwända några penninge-summor. Hans Majestät tog då Drottningen i handen och sade: ”Madame, Jag tackar för Eder attention, men Wi wela wänta något för at se, om Wi äro lyckelige, då skola wi på en gång fira Mitt Folks och min Fest.” — Härstädes läses följande anmärkningar öfwer den närwarande sakernes ställning emellan de allierade Magterne och Kronan Engeland: ”Från krigets början ser det ut, som Engelske Ministeren haft för mycket förtroende til Engelands krafter och för litet til sina fienders. Detta i förening med Engelands stora skuld och den däraf härflytande penninge-bristen, måste wäl hafwa förorsakat at alla Engelands anstalter til sitt förswar warit för senfärdige. Utaf wårt upförande kunde Engeland redan längesedan sluta at wi skulle bistå Amerikanerne och icke försumma at skaffa wår handel en öfwerwigt. Sådant oaktadt, gjorde dock den Engelske Ministeeren så litet alfware at twinga oß därifrån, at den Howeska Flottan och Armeen wißerligen blifwit wårt rof på Delaware-floden, om intet d’Estaingske Flottan 6 weckors tid blifwit uppehållen af motwind på Medelhafwet. Den Byronske Flottan utlopp långt därefter och hade ej kunnat hindra Armeernes förlust i Amerika. På andra sidan fant Amiral Keppel den Flottan, med hwilken han skulle gå emot Grefwe d’Orvilliers, icke så beskaffad, at han fant för godt blifwa med den samma i Sjön, eller at med oß wåga någon hufwudsakelig affaire, oakradt wi nogsamt låt förmärka oß willa undwika en dylik affaire, hwartil wi hade mycket skäl, så i anseende til wår Sjömagt, hwilken så nyß fått sin rätta skapelse, som i anseende til et förwäntat biträde af Spanien. At sistnämde Magt skulle träda på wår sida, kunde ock intet wara Engeland förborgat, och därföre är det underligit at Engeland intet straxt så nyttjade alla sina krafter och så förstärkte sin Marine, som det nu gör, men i synnerhet är det förundersamt, at Engeland i samma ögnableck, som detta fredsbrott är för dörren, bortsänder 2:ne starka Flottor under Amiralerne Arbuthnot och Ed. Hughes från deß kuster, och därigenom blottställer sig aldeles för wåra anfall. Hade Engeland straxt, då Spaniens tankesätt yppades, förstärkt sin Flotta med samma drift som nu och behällit åfwannämde båda Flottor hemma, hade det ej blifwit swårt at med 30 Linie-Skepp gå för Brest och med mer än 20 för Cadix, då hade det blifwit en fråga, om Cadixer Flottan wågat angripa dem och Brester Flottan som först, nog sent, fått sin förstärkning från Medelländske Hafwet, hade ock warit swagare än den Engelske. Men et wida annat utslag hade det blifwit, om Engeland bemödat sig winna Hollands wänskap och kunnat förmå denne Republik röra och rusta sig, innan någon af de Allierade Magterne bröt. Därigenom hade deß Europeiske kuster haft större beskydd och kriget i Westindien fått et helt annat utseende; men därtil hade wißerligen warit nödigt at Engeland uphördt med det betryck, hwarunder det hållit den Holländske Skeppsfarten.