Tidningssida ur DAGLIGT ALLEHANDA, 1779-09-22
DAGLIGT ALLEHANDA • 1779-09-22

Ombud anklagar hökaren Ahlberg för förskingrat arvode

1779Gustav III · Gustavianska tiden · Revolutionernas tid
Regent
Gustav III — tar makten i en statskupp 1772
Sverige då
Finland är en del av Sverige · kriget mot Ryssland 1788–90 · ca 2,2 miljoner invånare
Epok
Gustavianska tiden — kulturell blomstring — opera, akademier och enväldig kung
Samtidigt
Amerikanska frihetskriget · franska revolutionen bryter ut 1789
Historisk karta över Europa
Europa 1715 — stormaktsväldet vacklar · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Följande brev och intyg, som hör samman med de besvär som hökerisocietetens ledamöter i Göteborg lämnat in till vederbörande myndighet rörande förvaltningen och redovisningen av societetens kassamedel från år 1769 till i dag, offentliggörs härmed i tryck för allmänhetens granskning.

Högt ärade herre!

Genom ett brev som anlände den 15 denna månad har jag fått veta att handelsmannen Ahlberg i Göteborg på ett föga värdigt och anständigt sätt försökt berika sig på societetens medel i mitt namn, genom att påstå att jag skulle ha fått 200 daler silvermynt i arvode av honom. Detta kan inte annat än djupt förarga mig, i synnerhet som hans eget samvete – om han har något – bäst borde kunna övertyga honom om att detta är ren osanning.

Ett sådant tilltag bör lända honom till uppenbar skam och nesa, först och främst för att han behåller ett arvode som jag ärligt förtjänat, och därtill för att han därigenom kastat en mörk skugga över hela societeten, som om den antingen inte var i stånd att betala ett ombuds arvode, eller var så lågsint att ingen tacksamhet vore att vänta därifrån. Ahlberg har skaffat sig ett hedervärt rykte, och det är väl att sådana nedrigheter kommer i dagen. Vill herr Ahlberg inte återlämna dessa medel, som orättmätigt hamnat i hans händer, så att de överlämnas till mig som rätt mottagare, ska jag inför hela världen offentliggöra hans skamliga framfart, med de anmärkningar som sakens natur kräver.

Jag försäkrar min herre att jag med bästa samvete och inför hela den lagskipande världen kan bekräfta med livlig ed att jag inte fått ett öre av herr Ahlberg – möjligen en sup brännvin, det minns jag inte så noga. Allt detta förbehåller jag mig att det kommer till societetens kännedom, då jag är fullt övertygad om att societeten kommer att ge mig rättvisa. Jag tillägger vidare att jag aldrig blivit så illa belönad för utförda tjänster och uppdrag; detta har inte varit societetens fel, utan herr Ahlbergs, som jag nu fått erfara. Ahlberg bör dessutom betala mig ränta för hela den tid pengarna legat i hans förvar. Var vänlig och låt mig veta vad herr Ahlberg yttrar om detta, och låt honom veta att hans agerande i denna sak förtjänar den noggrannaste eftertanke. Jag förblir emellertid med uppriktig vänskap och nöje

Min högt ärade herres tillgivne

Stockholm den 24 april 1778. E. Wallenstrand.

P.S. Herr Ahlberg kan också få veta att om ingen godvillig överenskommelse träffas, ska jag hålla mitt ord om att han offentligt ska ställas till skam (Reds. anm.: originalets formulering är att han "på teatern ska få en vacker dräkt", troligen menat som att han ska hängas ut offentligt). Han bör nämligen veta att societetens räkenskapsböcker har full kraft att bevisa att han fört falsk räkning, eftersom det vid avskrivningen inte finns något kvitto utfärdat av mig, vilket enligt all bokföringssed borde styrka sanningen. Be honom fråga någon jurist vad crimen falsi – urkundsförfalskning – innebär. Hade jag haft honom så nära som hans gärningar nu är kända, skulle jag göra räntekravet ansenligt; nog skulle herr Ahlberg få stå för mellanskillnaden. Ett sådant förfarande passar ingen hederlig karl! Även hans kreditvärdighet kan komma att vägas på sin rätta våg.

Utanskrift: Spannmåls-, minut- och viktualiehandlaren, högaktade herr And. Hallberg, Göteborg. (Reds. anm.: namnet skrivs omväxlande Ahlberg och Hallberg i originalet.)

Att detta överensstämmer med originalbrevet intygas av

Nicolaus Collin, kaptenlöjtnant vid Kungliga Amiralitetet, och Joh. Jac. Greiffe, kassör vid fortifikationen.

Avskrift.

I de besvär och handlingar som inkommit till Kungliga Kommerskollegium rörande redovisningen av förvaltningen av hökarsocietetens ekonomi, har jag antecknats och debiterats som den som av hökaren Ahlberg i Göteborg här på orten skulle ha mottagit 200 daler silvermynt i arvode för en rättegång som rörde societeten. Detta osanna debiterande bestrids så mycket mer som jag aldrig fått ett öre av honom, vilket jag kan styrka med livlig ed om så krävs. Följaktligen bör dessa pengar gottgöras mig, och den som orätt debiterat mig bör med skam ersätta och återbära dem. Stockholm den 29 juni 1778.

E. Wallenstrand.

Att föregående avskrift överensstämmer med originalet intygas av

Nicolaus Collin, kaptenlöjtnant vid Kungliga Amiralitetet, och Joh. Jac. Greiff, kassör vid fortifikationen.

Bakgrund

Hökerisocieteten i Göteborg var ett skrå för hökare, det vill säga handlare som sålde livsmedel och dagligvaror i minut. Skråväsendet reglerade vem som fick bedriva handel i städerna, och societeterna förvaltade gemensamma kassor som finansierades av medlemmarnas avgifter. Tvister om hur sådana medel förvaltades var inte ovanliga, och missnöjda medlemmar kunde överklaga till Kommerskollegium, den statliga myndighet som övervakade handel och näringsliv i Sverige.

I det aktuella fallet hade societetens ledamöter klagat över kassaförvaltningen och redovisningen ända sedan 1769, och som ett led i striden offentliggjordes brev och intyg i tryck. Anklagelsen gällde att handelsmannen Ahlberg i sina räkenskaper bokfört 200 daler silvermynt som arvode till ombudet E. Wallenstrand i Stockholm – pengar som Wallenstrand med ed förklarade sig aldrig ha mottagit. Om anklagelsen stämde skulle Ahlberg ha gjort sig skyldig till falsk bokföring, crimen falsi, ett allvarligt brott som kunde förstöra en handelsmans anseende och kreditvärdighet.

Att publicera privata brev och beedigade intyg i tidningarna var vid denna tid ett vanligt sätt att föra offentliga hedersstrider. Efter tryckfrihetsförordningen 1766 hade möjligheterna att i tryck granska både myndigheter och enskilda vidgats, och pressen blev en arena där ekonomiska och personliga konflikter utspelades inför allmänheten. Brevens intygande vittnen – en kaptenlöjtnant vid amiralitetet och en kassör vid fortifikationen – skulle ge publiceringen trovärdighet.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter