Försvar för kronobrännerierna mot folkets kritik

Fortsättning om den kungliga bränneriinrättningen.

Ingen lagstiftning kan i princip utplåna det moraliska värdet i människors handlingar. Handlingar måste med nödvändighet klassas som antingen onda eller goda, och när de onda tar överhanden bör de väl kvävas så långt det är möjligt. För att uppnå detta måste lagarna handhas med stränghet, så att åtminstone den yttre dygden upprätthålls.

Om en undersåte brister i sina skyldigheter mot sin kung av okunnighet, bör han läras och undervisas. Sker det av obetänksamhet bör han varnas, och nåden mildrar då lagens stränghet. Men sker det i ont uppsåt, av trots eller av en illvillig uppfattning om sina plikter, då kräver rättvisan att majestätet utövar sin myndighet för att bevara sin helgd.

Om folk begår mened i brännvinsmål, i den ogudaktiga inbillningen att eden förlorar sin vikt eftersom saken anses obetydlig, och om menigheten tror att Gud på så vis låter sig gäckas, då är det ett osvikligt tecken på att avgrunden leder den.

Orsaken till ett sådant skamligt beteende måste ligga i bristande kunskap i den kristna läran och i försummelse av den iver var och en bör hysa för sin egen undervisning.

Detta borde alltså kunna rättas till, och en så grov förnedring av inte bara kristendomen utan också mänskligheten borde kunna förebyggas, där det finns rättskaffens ledare och rättvisa domare som sköter sina ämbeten med den flit och trohet som målet kräver.

Men den som inte vill rätta sig och sluta begå mened borde som en ovärdig medlem förvisas ur samhället. Kanske kunde menedaren på så vis förmås att tala sanning.

För övrigt bevisar mened inte någon orättfärdighet i den sak den riktas emot, utan vittnar endast om okynne och själsligt fördärv hos den som begår den. Därför kan, i det avseendet, inför Gud mycket väl försvaras alla de åtgärder som vidtagits vid bränneriinrättningen, eller som med god omtanke vidtas framöver. Lagens skarpa tillämpning bör vara en borgen och tillflykt där tro och redlighet bland folket har försvunnit.

Om en inrättning anläggs med goda skäl, i bästa avsikt och på säkraste grunder, bör den väl inte förkastas bara för att den i början av sitt genomförande möter en eller annan olägenhet, eller i något avseende visar sig ofullkomlig – vare sig i sig själv eller på grund av oförsiktighet och vanart hos dem som har befattning med den.

Omvandlingen av brännvinsbränningen var inte någon produkt av en tankeyra.

De nuvarande svårigheterna undgick inte grundarnas uppmärksamhet, och de kommande var inte oförutsedda. De borde och kunde undanröjas, förebyggas eller avhjälpas, ty det mål som skulle uppnås omfattade inte mindre än en stor del av rikets väl.

Inrättningen var alltså för betydande för att inte fullföljas, då någon annan och bättre utväg inte kunde finnas.

En ändring skulle ha varit ett prov på en alltför vacklande regering, om den inte hade stått fast vid ett moget beslut. Tiden torde bekräfta detta.

Om en kung är skyldig att söka sitt folks bästa i allt, och om det i kraft av hans majestätsrättigheter tillkommer honom att befalla eller tillåta allt som bidrar till detta och förbjuda det som hindrar det, så kan det knappast förnekas att bränneriinrättningen är en verkan av en makt som genom lagarna tillkommer kungen.

Genom riksens ständers beslut år 1772, då de anförtrodde kungen rikshushållningen i allmänhet, har ständerna också uppdragit åt honom att avgöra hur den ska ordnas.

Erkänns inte som rimliga de förordningar som till exempel förbjuder en ägare att jaga på sina egna marker, som nekar honom att utan utvisning fälla sin egen skog, eller som hindrar honom att vägra en salpetersjudare att gräva upp hans ladugård om det material han söker finns där – hur besvärligt ingrepp det än kan tyckas vara i husägarnas rätt över sin egendom? Med flera.

Varför skulle då allmogen förvägras att efter behag utnyttja dessa rättigheter, som tycks tillhöra den så naturligt? Är det inte för att landets väl kräver att så sker? Är det inte för att förebygga de missbruk som annars skulle uppstå?

Är inskränkningen av brännvinsbränningen av annan beskaffenhet?

Att anföra mer till försvar och upplysning om den kungliga bränneriinrättningen är så mycket mindre nödvändigt, som en medborgare, om han utifrån de anförda skälen vill döma om saken utan fördomar, lätt lär inse sitt misstag när han ansett den skadlig och stridande mot folkets rätt.

(Fortsättning i nästa nummer.)

Fortsättning om Regale Brännerie-Inrättningen.

Ingen Författning är möjelig, då man talar efter principe, som skulle kunna utsläcka moraliteten af människjors gärningar. Denna classificerar dem nödwändigt, antingen bland onda eller goda; men då de förra taga öfwerhanden, böra de wäl icke qwäfwas, så widt möjeligt är? För at winna det, måste Lagarne wäl ej med stränghet handhafwas, dermed den utwärtes Dygden åtminstone utfodras?

Felar undersåte i sina skyldigheter emot sin Konung, och det sker af okunnighet bör han läras och underwisas; Sker det af obetänksamhet, bör han warnas, och nåden mildrar då Lagens stränghet; men skjer det i et ondt upsåt, af tredska, eller et illwilligt omdöme om sina pligter; då fordrar rättwisan, at Majestätet utöfwar sin myndighet, för at bibehålla sin Helgd.

Bedrifwes menederier ibland Folket, uti bränwins-saker, af den ogudaktiga inbillning, at Eden förlorar sin wigt, för det orsaken anses af föga betydenhet, och tror menigheten, det Gud sålunda låter gäcka sig, då är et oswikeligt tekn, at afgrunden leder den samma.

Orsaken til et sådant nesligt upförande måste ligga uti felande kunskap i Guda-läran, och försummelse uti den

den nit, hwar och en bör hysa för sin egen underwisning.

Således torde detta äfwen kunna rättas, och et så groft förnedrande af icke allenast Christendom utan ock menskligheten förekommas, där rättskaffens ledare och rätwisa Domare finnas, de där handhafwa sina Embeten med den flit och trohet, ändamålets winnande fordrar.

Men den, som icke skulle wilja rätta sig i sin willa och afstå med begåendet af menederier, borde såsom en owärdig medlem utur Samhället förwisas. Torde hända Menedaren sålunda kunde förmås tala sanning.

För öfrigt, som menederier icke bewisa någon orättfärdighet uti dens sak, emot hwilken de begås, utan endast wittna om dens okynne och själa-fördärf, som dem begår; så kan ock, i det afseende, inför Gud, altförwäl förswaras all den åtgärd, som wid Brännerie-Inrättningen är lagd, eller med god omtanka widare lägges. Och bör Lagens skarpa handhafwande wara en borgen och tilflygt, där tro och redelighet bland Folket förswunnit.

Om en Inrättning, med goda skäl, i bästa afsigt, och på säkraste grunder anlägges, bör den wäl wräkas, för det den i början af deß wärkställighet möter en eller annan olägenhet, eller finnes i et och annat fall ofullkomlig, antingen i sig sjelf, eller i anseende til deras oförsigtighet och wanart, som kunna äga mer eller mindre befattning dermed.

Förwandlandet af Bränwins-bränningen war icke något alster af en tanke-yring.

Närwarande swårigheter undsluppo icke anläggarnes upmärksamhet; de tilkommande woro icke oförsedde. De borde, de kunde undanrödjas, förekommas eller hjelpas; Ty ändamålet, hwilket skulle winnas, innefattade ej mindre än en stor del af Rikets wäl.

Anläggningen war således får betydande, at icke fullföljas, då annan och bättre utwäg dertil icke kunde finnas.

Förändring deruti hade warit prof af en alt för waklande Regering, om den icke blifwit stadig i et moget beslut. Tiden torde bestyrka detta.

Är en Konung skyldig söka sitt Folks bästa uti alt; Tilkommer Honom i kraft af deß Jura Majestatica, at befalla eller tillåta alt hwad dertil är bidragande, förbjuda hwad deruti är hinderligt; så kan wäl icke nekas, at ju Brännerie-Inrättningen är en wärkan af en Makt, som genom Lagarne tilkommer Konungen.

Genom Riksens Ständers Beslut af år 1772 hafhafwa jemwäl Ständerne, i och med detsamma de anförtrodt Konungen Riks-hushåldningen i allmänhet, updragit Honom afgörandet om författningen dermed.

Ärkännas och äro icke de Förordningar billige, som ex. gr. förbjuda en Ägare, at jaga på sina egna Ägor; som neka honom, at utan utwisning fälla egen skog; eller at wägra en Salltpettersjudare, at upgräfwa deß Ladugård, om materien där finnes, som han söker; ehuru beswärligt ingrep det tyckes wara i husägarnes rättighet öfwer sin egendom? med flera.

Hwarföre skulle det förmenas Allmogen, at begagna sig, efter behag, af deßa rättigheter, som synas så naturligen tilhöra honom? Månne icke, för det Landets wäl fordrar, at så sker? Månne icke för at förekomma de mißbruk, som deruti skulle yppas?

Är inskränkningen af bränwins-bränningen af annan beskaffenhet?

At anföra mera til förswar och uplysning af den Regale Brännerie-Inrättningen, är så mycket mindre nödigt, som i händelse man medborgare wil, af de gifne

ne anledningar, dömma derom, utan fördom, lärer han låtteligen finna sitt mißtag, då han ansedt den skadelig och emot Folkets rätt stridig.

(Fortsätn. härnäst.)