Lord North gråter i parlamentet under hätsk debatt

London den 6 juli. Om den nyligen tillfångatagne, ryktbare amerikanske kaparkaptenen Cunningham berättas att han sedan krigets början, utöver den kända paketbåten, plundrat eller tagit över 90 av våra fartyg. Man tror att han kan komma att hängas, eftersom han tagit de flesta av sina priser utan någons order eller tillstånd.

På vårt hovs befallning har alla spanska fartyg som belagts med beslag fått pass och tillstånd att fritt segla iväg. Detta är en följd av det som hänt de engelska fartygen i Spanien.

Debatterna i underhuset var mycket hetsiga den 21 juni. Överste Barré talade med stor häftighet mot regeringen. Herr Sawbridge gjorde detsamma; han lade skulden för nationens nuvarande kritiska läge helt på lord North. För några år sedan, sade han, hade lord North yttrat i parlamentet: "Statsskeppet befann sig i storm på ett vilt hav när jag tog rodret; ge mig ert förtroende, så ska jag föra er i säker hamn. Men kan ni finna en man i riket som har större skicklighet än jag att förvalta regeringsärendena, så är jag beredd att gå; till dess vill jag sköta mitt ämbete." Över detta uttalande, som lord North fällt för några år sedan, gjorde han de bittraste anmärkningar.

Lorden reste sig för att försvara sig. Han förklarade sig nöjd med den strängaste granskning av hela sitt uppförande. Han hade aldrig utgett sig för att vara premiärminister, sade han, och var det inte heller i verkligheten; han var endast en medlem av det kungliga kabinettsrådet, och som sådan var han beredd att i alla avseenden försvara sina åtgärder. Allt som han och de övriga kungliga ministrarna gjort för att stilla upproret i Amerika hade gillats av en tredjedel eller åtminstone hälften av nationen. Härpå ropade hela oppositionen: "Nej! Nej! Nej!" – ett skrik som ministern på ett värdigt sätt klandrade.

Därefter försvarade han sig mot förebråelserna att han skaffat sig så många inkomster och nådebevis. Han sade sig i tolv års tid ha förvaltat ett kostsamt och besvärligt ämbete utan att begära någon nåd för sig och sin familj; allt han därefter erhållit hade han inte själv sökt. Hur stort ryktet om detta än var, skulle hans familj efter hans död ändå inte ha mer än 1 500 pund sterling. Andra ministrar kunde väl ha gjort staten viktigare tjänster, men så lite hade förvisso ingen efterlämnat som han; han förmodade därför att ingen välsinnad person kunde beskylla honom för egennytta, när han lämnade så lite åt sina barn och sin talrika familj.

Vid dessa ord slog lorden sig för bröstet, och en ström av tårar bröt mot hans vilja fram ur hans ögon, sannolikt framkallade av tanken på hans nyligen avlidne son. Hela parlamentet blev rört av detta, och några som särskilt greps av det frågade efter orsaken. Men lorden hämtade sig snabbt och fortsatte att tala: så länge han varit i tjänst hade inget av hans företag röjt någon vinningslystnad; naken hade han kommit till världen och naken ville han också lämna den. Han var nu inte förmögnare än han var när han utnämndes till skattkammarkansler, och han kunde inte heller bli rikare. Sitt fädernesland hade han tjänat efter bästa vett och samvete, och landets olycka gick honom lika nära hjärtat som någon annan. Under talet brast han ännu en gång i tårar, som han förklarade inte kom av dåligt samvete utan av en sorg vars verkan han inte kunde stå emot. (Härmed menade han sin sons död.)

Knappt hade lord North torkat sina tårar förrän hans förslag om att fördubbla milisen, som det varit så många strider om, beviljades enhälligt och utan omröstning.

London den 6 Julii. Om den nyligen tilfånga tagne namnkunnige Amerikanske Kapare-Capitainen Cunningham berättas, at han sedan början af kriget, utom den bekante Paquetbåten, plundrat eller borttagit öfwer 90 af wåra Skepp; man menar at han torde blifwa uphängd, emedan han utan någons ordres, eller tilstånd gjordt de mäste priser. På wårt Hofs befallning hafwa alla med beslag belagde Spanske Skepp fått Paß och tilstånd at fritt afsegla. Detta är en följd af det, som händt Engelske Skeppen i Spanien. Debatterne i Underhuset woro nog starke den 21 Junii. Öfwerste Barre talade med mycken häftighet emot Ministeren. Herr Sawbrigde på lika sätt, han räknade Nationens närwarande Critiske läge, endast Lord North til last; för några år sedan, sade han, hade Lord North i Parlamentet yttrat: Riks-Skeppet war i storm på en wild sjö, då jag åhölt rodret, skänken mig Edert förtroende, jag wil bringa Eder i säker hamn; men kunnen J finna en Man i Riket, som har mera skickelighet än jag, at förwalta Regerings-ärenderne, så är jag beredd at gå därifrån, men därtil wil jag förrätta mitt Ämbete. Öfwer detta af Lord North för några år sedan förde yttrande, gjorde han de bittraste anmärkningar. Lorden upstod at förswara sig; han förklarade sig wara nögd med den strängaste undersökning öfwer alt sitt upförande. För en Premier-Minister, sade han, hade han icke utgifwit sig, han wore det ock werkeligen icke, han wore blott en Medlem af det Kongl. Cabinets-Rådet, och som sådan är han beredd i alla afseenden at förswara sina göromål, alt hwad han och de öfrige Kongl. Ministrarne gjordt för at stilla uproret i Amerika, har blifwit gillat af tredjedelen eller åtminstone hälften af Nation. Härpå ropade hela oposition: Nej! Nej! Nej! hwilket skrik Ministern på et anständigt sätt tadlade. Nu förswarade han sig emot de förebråelser, som blifwit honom gjorde, at han wetat förskaffa sig så många inkomster och nädetecken; han sade sig hafwa i 12 års tid förwaltat et kostsamt och beswärligt Kall, utan at för sig och sin Famille begära någon nåd, alt hwad han sedan århullit, hade han icke sökt; så stort ock som ryktet därom wore, hade hans Famille, efter hans död dock intet mera, än 1500 Pund Sterling. Andre Ministrar kunna wäl hafwa gjordt Staten wigtigare tjänster, men så litet hade dock wißerligen ingen efterlämnat som han, förmodade därföre at ingen wälsinnad kunde förebrå honom någon egennytta, då han lämnade så litet för sina Barn och talrika Famille. Wid deßa orden slog Lorden sig för bröstet och en ström af tårar frambröto, emot hans wilja, utur deß ögon, som åtankan af deß nyligen afledne Son til äfwentyrs förorsakade; hela Parlamentet blef häraf rördt och några, som detta i synnerhet ömmade, frågade om orsaken därtil? Men Lorden hämtade sig strart och fortfor at tala: Så länge han warit i tjänst, hade wäl intet företagande förrådt någon winnings-lystnad; naken hade han kommit til werlden och naken wille han äfwen gå därutur, han wore nu icke förmögnare, än han war, då han nämndes til Canceller wid Skattkammaren, han kunde ock intet blifwa rikare; Sitt Fädernesland hade han tjänt efter bästa wett och samwete, Landets olycka gingo honom så nära til hjärtat, som någon annan, m. m. Under talandet utbrast han ännu en gång i tårar, som han förklarade icke härrörde af ondt samwete, utan af en sorg, hwars werkan han ej kunde emotstå. (Härmed mente han sin Sons död.) Knapt hade Lord North aftorkat sina tårar, förr än deß förslag om Militiens fördubblande, hwarom så många trätor warit, enhälligt och utan votering bewiljades.