Francis Drakes djärva räd mot Nombre de Dios

Kommendör Francis Drakes resebeskrivningar, översatta från engelskan. Den första resan gick till Dariennäset. (Denna berättelse är kort; därefter följer hans resa runt jordklotet – båda är underhållande och intressanta.)

Den namnkunnige kommendören föddes i Devonshire omkring år 1540 och gjorde flera resor till Västindien, där spanjorerna behandlade honom mycket illa. Han följde John Hawkins på en expedition till Guineakusten för att köpa slavar, men en hård storm tvingade dem att söka skydd i en spansk hamn i Mexikanska golfen, där spanjorerna behandlade dem trolöst och nedrigt, och det var med knapp nöd som Drake kom undan. Förbittrad över detta ovärdiga uppträdande beslöt han att betala med samma mynt så snart han kunde. Tillfället lät inte vänta på sig: knappt hade han gjort känt att han ville "hälsa på" de spanska kolonierna förrän han fick tillräckligt många frivilliga, och den 29 maj 1572 seglade han från Plymouth med två skepp, varav hans bror John Drake förde befäl över det ena. Hela hans styrka bestod av 73 män och pojkar, tillräckligt med ammunition och proviant för ett helt år. Han hade dessutom tre stora slupar nedpackade i delar ombord, så att de snabbt kunde sättas ihop om det behövdes.

Han nådde Kanarieöarna den 2 juni och passerade den 29 mellan Guadeloupe och Dominica. Han ankrade vid den senare ön och såg endast några hyddor av palmkvistar men inga tecken på invånare, varför han drog slutsatsen att de tillhörde fiskare. Efter tre dagar seglade han vidare mot det amerikanska fastlandet.

Han gick in i hamnen Pheasant, där han satte ihop sina slupar, och strax därefter anslöt James Rawse med ett fartyg och 30 mans besättning, eftersom denne fått veta att man tänkte överrumpla Nombre de Dios.

Den 22 juli lämnade de platsen, och tre dagar senare tog de två små fartyg från Nombre de Dios, av vilka de fick veta att soldater dagligen väntades från Panama för att skydda invånarna mot cimarronerna, ett folk som bodde i landet däremellan. Dessa härstammade från de indianer som ungefär 80 år tidigare hade flytt undan spanjorernas grymhet och som efterhand hade vuxit till en egen nation.

Kapten Drake behandlade fångarna vänligt och satte dem i land, eftersom han visste att det var omöjligt för dem att föra bud om honom till staden, som landvägen låg mycket långt bort. Sedan han tagit med sig 53 man ur besättningarna, med trummor, trumpeter och ammunition, lämnade han resten av sitt följe under kapten Rawses uppsikt på ett hemligt och säkert ställe. Han fortsatte med sluparna; om dagen höll de sig tätt under land och om natten rodde de av alla krafter tills de nådde hamnen, där de landsteg utan hinder och marscherade upp till skansen, som inte heller gjorde något motstånd. Där fann han endast sex kanoner av metall och några få artonpundare, som han förnaglade.

Sedan han lämnat några få av sina män för att försvara skansen och några för att vakta sluparna, marscherade han uppåt och delade sina matroser i två grupper om 16 man vardera. Den ena, under John Oxenhams befäl, beordrade han att gå in genom stadens östra ände nära torget, medan han själv med flygande fanor och full musik förde de övriga uppför stora gatan. Invånarna hade samlats och ställt upp sig vid guvernörens palats för att skydda vägen mot Panama och ha en säker reträttväg, men de blev så förskräckta när de fick se engelsmännen att de, efter att ha avlossat ett par salvor i luften, kastade sina vapen och flydde i största hast. Larmklockan ringde oavbrutet, men kapten Drake lät tysta den och marscherade upp till den kungliga skattkammaren, som då var omätligt rik. Dörren till magasinet hade i förskräckelsen lämnats öppen, och han såg en väldig mängd stora silvertackor, som ingen av hans män fick röra. Men olyckligtvis bröt i samma ögonblick en storm med åska, blixtar och regn ut, vilken förstörde deras vapen och fyllde manskapet med fruktan för att sluparna var i fara. Detta skapade oordning, men Drake uppmuntrade dem och skulle säkert ha fullbordat sin plan att plundra skattkammaren, om han inte i samma stund hade svimmat av blodförlust från ett bensår som han hållit dolt. Med stor möda övertalades han att låta sig förbindas och föras till sluparna. Detta fick de övriga att följa efter, sedan de under detta anfall förlorat endast en man. De begav sig till en liten men vacker ö två mil från staden, högst förargade över att ha tvingats lämna en sådan skatt bakom sig. Där hämtade de förfriskningar och återkom till skeppen den 1 augusti, då kapten Rawse beslöt att lämna dem, eftersom allt hopp om framgång nu tycktes vara ute och hela kusten utan tvivel var underrättad om dem.

Sedan kapten Drake dröjt där i sex dagar seglade han mot Cartagena, där han av vaktens skott och larmklockan snart märkte att han var upptäckt. Han tog dock ett stort och två små skepp som var utsända från Nombre de Dios för att varna om hans närvaro på kusten. Besättningarna behandlade han hövligt och satte dem i land på deras egen begäran. Han beslöt nu att sänka det ena av sina skepp, och eftersom han visste att besättningen skulle motsätta sig detta övertalade han timmermännen att borra tre hål i botten. När vattnet tog överhanden lossades lasten och skeppet sattes i brand, för att det inte skulle gagna fienden.

Han satte då sin bror att föra befäl över sitt skepp och begav sig själv till en av sluparna. Han fann snart en lämplig plats på Dariennäset där han kunde slå upp tält och tillverka de krigsförnödenheter han mest behövde. Här var han helt dold, och skeppet låg strax intill i en vik lika väl undangömt, så att han hoppades att man snart skulle tro att han lämnat kusten. Den 8 september lämnade han sin bror vid skeppet och for med sluparna mot Rio Grande, i det han höll sig så mycket som möjligt utom synhåll. Han landsteg två mil väster om Cartagena och bemötte indianerna vänligt; de försåg honom med boskap och allehanda proviant, för vilket han gav småsaker i byte. Följande dag kom de till flodens mynning, där de drabbades av en fruktansvärd storm; och när den var över plågades manskapet av moskiter, ett slags stora och besvärliga myggor, mot vilkas stick de skyddade sig genom att stryka citronsaft över kroppen.

Floden Rio Grande är här 23 famnar djup och så bred att det krävs ett gott öga för att se från den ena stranden till den andra. De såg flera hus, och när en spanjor vinkade åt dem gick de i land; men han insåg snart att han misstagit sig och flydde. De landsteg ändå och fann ost, knäckebröd, fläsk, många slags sötsaker och en ansenlig mängd socker, varav de försåg sig med så mycket de behövde. Drake vände nu tillbaka till sin bror och tog under vägen flera fartyg som han genomsökte i hopp om att finna guld, men de var alla lastade med proviant och andra förnödenheter. Allt detta förvarade han på en ö som förråd, om han skulle få behov av det.

Under hans frånvaro hade hans bror slutit ett vänskapsförbund med cimarronerna, som han lovade att bistå mot spanjorerna. Från dessa hade cimarronerna nyligen tagit en stor mängd guld och silver och kastat alltsammans i strömmen, av inget annat motiv än att skada och förbittra sina fiender. Eftersom spanjorerna sällan förde ned sina skatter under regntiden, som nu stundade, beslöt Drake att kryssa i dessa vatten tills tiden var inne. Under tiden plundrade han flera skepp, men olyckligtvis stupade hans bror John när han tappert äntrade en fregatt. Därefter förtöjde han skeppet och föresatte sig att inte visa sig förrän den spanska skatten skulle föras till Nombre de Dios. Men medan han låg stilla där dog hans andre bror och flera av hans män i brännsjukan (Reds. anm.: troligen en feberepidemi, möjligen gula febern). (Mer i nästa nummer.)

Commendeur Franc. Drakes Rese-Beskrifningar, Öfwersatte från Engelskan.

*Den första til Dariska Näset.

Denna namnkunniga Commendeuren är född i Devonshire wid pass år 1540, och har gjordt åtskilliga resor åt Westindien, hwaräst han af Spaniorerna mycket illa bemöttes. Han följde John Hawkins på en expedition åt Guineiska kusten at köpa slafwar; men de blefwo af en hård storm twungne söka en Spansk hamn uti Mexicanska wiken, där Spaniorerne på et trolöst och nedrigt sätt handterade dem, och det war med största nöd at Draken slapp undan. Förbittrad öfwer så owärdigt upförande, beslöt han at betala med lika mynt, så snart han det förmådde. Lägenhet dertil blef ej länge ute; ty knapt gjorde han sit upsåt kunnigt at wilja hälsa på de Spanska Nybyggen, innan han fick tilräckeligt antal friwilliga och d. 29 Maji 1572 seglade från Plymouth med twänne skepp, hwaraf hans Broder John Drake commenderade det ena. Hela hans styrcka bestod af 73 män och gossar, tilräckeligt amunition, och proviant för et helt år. Han hade äfwen 3 stora slupar i stycken nedstufwade om bord, och så, at de i en hast, om det skulle behöfwas, kunde hopsättas.

Han träffade Canarie-Öarne d. 2 Junii och d. 29 passerade emellan Guadeloupe och Dominica, anckrade wid denna och såg endast några hyttor gjorde af palmqwistar; men intet teckn til några Inbyggare, hwarföre han slöt at de tilhörde fiskare, och efter 3 dagars wistande seglade han åt fasta landet af America.

* Denna är kort, sedan kommer hans resa omkring jordklotet, begge artiga och intressenta.

Han lopp in i hamnen Pheasent, hwaräst han satte ihop sina slupar, och straxt derpå kom James Rawse dit til honom med et fartyg och 30 mäns besättning, emedan han fådt weta at man ärnade öfwerumpla Nombre de Dios.

Den 22 Julii lämnade de denna platsen och 3 dagar derpå togo de 2 små fartyg från Nombre de Dios, af hwilka de fingo kunskap at några soldater wäntades dageligen från Panama, til at beskydda inwånarne för Symeronerne, et folkslag, som bebodde landet där emellan. Deßa härstammade från de Indianer, som ungefärl. 80 år förut hade flydt undan Spaniorernes grymhet, och nu småningom hade förmerat en egen nation.

Capt. Drake bemötte de fångna med wänlighet och satte dem i land, efter han wiste det wara omöjligt för dem bringa någon kundskap om honom til staden, som öfwer land war ansenligt långt derifrån. Sedan han tagit med sig 53 män af besättningarne med trummor, trumpeter och amunition, lämnade han sit öfriga följe under Capt. Rawses wård på et hemligt och säkert ställe. Han for med sluparne fram; om dagen höllo de tätt under landet och om natten rodde med alla krafter tils de kommo i hamnen, hwaräst de landstego utan hinder, marcherade up til skantsen, som gjorde ej heller något motstånd. Här fant han endast 6 metals canoner och några få 18:pundingar, hwilka han förnaglade.

Sedan han lämnat några få af sina män, at förswara skontsen och några at wagta sluparne, marcherade han up åt höaden, hwaräst han delte sina matroser i twå hopar, 16 man i hwardera. Den ena under John Oxehamns anförande befalte han gå in genom östra ändan på staden nära wid torget, under det han sjelf med flygande fanor och full musik förde de öfriga up åt stora gatan. Inwånarne hade samlat och stält sig i ordning wid Gouverneurens palats, til at betäcka wägen åt Panama och hafwa säker undanflygt; men blefwo så förskräckte, då de fingo se Engelsmännerna, at sedan de gifwit par salwor i wädret, kastade de sina wapn och flydde med största hast. Alarm-klockan ringde ständigt, men Capt. Drake lät tysta henne och marcherade up åt Kongl. Skattkammaren, som war då omåtteligt rik. Dörren til Magazinet war i förskräckelsen lämnad öpen, och han såg en grufwelig hop stora silfwerstänger, hwilka ingen af hans män fick

fick lof at röra; men olyckligt upkom i samma ögnablick en storm med dunder, blixt och rägn, som skämde deras wapn och upfylde folket med fruktan, at deras slupar woro i fara. Detta bragte dem i oordning; men Draken upmuntrade dem och hade säkert fulbordat sit upsåt at plundra Skattkammaren, om han ej i det samma bortdånat af förrunnen blod utur et sår i benet, som han hållit dåldt. Med mycken möda öfwertaltes han at låta förbinda och föra sig til sluparne. Detta föranlät de öfriga at följa efter, sedan de i detta toget förlorat allenast en man. De begåfwo sig til en liten, men wacker ö 2 mil från staden, högeligen förargade at nödgas lämna sådan skatt efter sig. Der hämtade de någon förfriskning och kommo sedan til skeppen d. 1 Aug., då Capt. Rawse beslöt lämna dem, efter nu alt hopp om någon lycka tycktes wara afskurit, och utan twifwel hela kusten underrättad om dem.

Sedan Capt. Drake drögt här 6 dagar, seglade han åt Carthagena hwaräst han snart märckte af wagtens skott och alarmklockan det han war uptäckt. Han tog dock et stort och 2 små skepp, som woro sände från Nombre de Dios at gifwa hans wistande på kusten tilkänna. Folket bemötte han höfligt och satte dem i land efter deras åstundan. Han beslöt nu at säncka det ena skeppet, och som han wiste besättningen skulle sätta sig deremot, så öfwertalte han timmermännerna at bora 3 hål i botn. Sedan watnet tog öfwerhand utlossades lasten, och sattes eld på skeppet, at det ej måtte gagna fienderna.

Han satte då sin broder at commendera sit skepp och begaf sig sjelf til en af sluparne. Han fant snart et beqwämt ställe på Dariska näset at uprätta tält, och tillaga sådane krigs förnödenheter han mäst tarfwade. Här war han fulkomligt fördåld och skeppet låg straxt derwid i en bugt lika så wäl undangömdt, så at han hoppades nu det de snart skulle tro honom hafwa öfwergifwit kusten. Den 8 Sept. lämnade han sin broder hos skeppet och for med sluparne åt Rio Grande, hållandes så mycket möjligt ur sigtet. Han landsteg 2 mil wester om Carthagena, bemötte Indianerne med wänlighet, och de försedde honom med boskap och allehanda proviant, för hwilket han gaf smått lappri i byte. Följande dagen kommo de til flodens utlopp, hwaräst de hade en grufwelig

storm; och då den war öfwer, plågades folcket af Musketoes, et slags stora och ledsamma mygg; men emot deßas styng bewara de sig med lemonsaft struken öfwer kroppen.

Floden Rio grande är här 23 famnar djup och så bred, at det fordrar et godt öga, som skal se från ena stranden til den andra. De sågo åtskilliga hus, och då en Spanior winkade åt dem, kommo de i land; men han fant snart det han mißtagit sig och flydde sin kos. Likwäl landstego de och funno ost, knäcke-bröd, fläsk, många slags sötsaker, och en ansenlig hop socker, hwaraf de försågo sig med så mycket de behöfde. Draken wände nu om til sin broder och under wägen tog bort och genomsökte åtskilliga fartyg i hopp at finna guld; men de woro alla lastade med proviant och andra förnödenheter. Detta alt förwarade han på en ö, såsom i förråd, om han skulle komma i behof deraf.

Under hans bortowaro hade hans broder slutat et wänskaps förbund med Symeronerne, hwilka han lofwade bistå emot Spaniorerne. Ifrån deßa hade de nyligen tagit en stor myckenhet guld och silfwer, och kastat altsammans uti strömmen, af intet annat motiw dertil ledde än at skada och förbittra deras fiender. Som Spaniorerne sällan föra ned sin skatt under rägntiden, som nu tilstundade, så beslöt Drake at krytsa i deßa watn til deß tiden wore inne. Under detta plundrade han åtskilliga skepp; men olyckligen blef hans broder John slagen, då han tappert äntrade en fregatt. Häruppå lade han skeppet fast, och satte sig för at intet wisa sig förr än Spanska skatten skulle föras til Nombre de Dios. Men under det han låg här stilla, dödde hans andra broder och åtskilliga af hans folk uti bränsjukan. (Mera härnäst.)