Kärlekens förtvivlan och raseri. Komedi i en akt. Första scenen. Herr Pouderstedt, en sprätt, och Claes Tok, en gammal grubblare med fixa idéer.
Herr Pouderstedt (för sig själv): Men tänk! Min fina rock börjar snart bli utsliten, min plånbok är ganska tom och krediten är borta. Cupido, arge skälm! Jag måste sent omsider erkänna att du är alltför trolös mot ditt eget folk. Kärlekens snabba låga väcker mitt hjärtas vällust; hjärtat är den verkstad där du både tänder och släcker. Nyss brann hjärtat häftigt av Zephis ögonkast; det slocknar, men Doris tänder det på nytt.
Din dyrkan gladde mig i ungdomens milda vår. Hängiven din tjänst från späda barnaår slöts jag i din ömma moders armar, och i hennes ljuva hägn njöt jag all vederkvickelse. Hos mig som kurtisör lyste naturens gåvor, och Zephis vackra mun log åt konstens storverk, när jag gick pudrad och nätt i snedskuren rock: så vann jag damernas bevågenhet och kallades Pouderstedt.
Betänk det ädelmod som finns i detta blod, min svurna föresats att alltid följa modet, och den belevenhet i åtbörder, gång och skick som gjorde att jag genast fick både gunst och heder! Förtjänsten banar öppen väg till denna heder; en sprätt, en grälmakare, en pedant och andra pudertuppar ska aldrig nå upp till min värdighet – jag som ser så artig ut och har så reslig kropp.
Men vad hjälper sådant när bröd och näring tryter, när magen ständigt bullrar och alla tarmar ryter? I brödlöst fjäsk och krus trivs jag inte längre här. O Venus! Därför ber jag dig om en sak: jag vill fara till Minervas hov som advokat – låt bara dina döttrar vara där i förväg! Sänd avund, girighet, sänd tvedräkt, agg och split, så har jag saken klar, och sedan reser jag nöjd dit. Bland Apollos barn ska vi göra uppror och flitigt försöka förstöra deras lärda lek. Tillåt det, gudinna – jag vet att du är nådig. Ack, för mig dit... se, nu står jag redan på fläcken där.
En högtidlig tystnad råder i dessa ljuva salar; men hör – en åldrig röst talar så högljutt där. Vem är den gubben? Jag svär nästan heligt på att han redan är berusad av avundens gift. Hör hit, ålderstigne gnällspik!
Claes Tok: Vem vågar ropa på mig och så dristigt överösa mig med smädeord? Men... vad? Herr Pouderstedt! Vilket sällsamt möte! Hur har du hamnat här på våra musers fält? Man kan tro att fan har sluppit lös i dessa svåra tider. Min vän! Min gynnare! Tänk vad jag arme stackare lider! När köttet är borta vill man suga på benen; men himlen vare lovad som sänt mig dig att lita till. Vill du som ärlig man försvara mig mot ulvarna, så svär jag att du ska få min dotter till äkta: ett moder Evas barn, en flicka som i dygd inte har sin like i denna lärda bygd.
Herr Pouderstedt: Din oskuld och din nöd rör mig i hjärtat. Du är en hedersman, det kan jag genast avgöra: din tvära uppsyn ger en mer vördnadsbjudande glans än vad avgudabilden själv en gång hade i Babel. I den hjärna och det huvud som lutar så finns en sällsynt visdom, det drar jag med säkerhet slutsatsen av. Jag tar mig an din sak – jag har läst min juridik och käckt snäst av många småaktiga typer inför rätten.
Claes Tok: Jag har flitigt studerat under hela mitt liv och djupsinnigt grubblat över feniciernas handel, över gammalt och nytt och över min hushållningsbok; det är odrägligt att på gamla dagar kallas tok.
Herr Pouderstedt: Det gör mig ont, min vän! Jag är så djupt rörd i hjärtat. Må detta dyra liv genomborras och denna strupe skäras av, om inte tusen daler och äran stryker med; gläd dig, käre gubbe, åt motpartens fall. I musernas palats och bland dessa lärda vet man inte riktigt hur man ska värdera folk; man gör liten skillnad på lekman och lärd, även om man svepte in sig i hundra pälsverk.
I det rum där man brukar hålla offentlig gudstjänst gick jag häromdagen, bara för att höra musiken, och av nyfikenhet såg jag i lornjetten – strax fäste sig Doris bild kraftigt i mitt sinne. Det bästa samljud av musikaliska drillar förenade sig i hast med kärleksgudens nycker, och en förtjusningens kraft spreds i min själ! Morfeus står redo – jag somnar sött och väl.
Men mitt i min bästa ro förskräcker Minerva mig; i hämnd sträcker hon sin vredes spira mot mig; ljungeld, blixt och dån gick omväxlande från tronen, och jag hotas med döden i varje ögonblick. »Förmätne», ropar hon, »vem är du som vågar tåga så övermodigt in i denna kyska park? Du flärdens eget barn – vem hjälpte dig hit? Säg! Jag svär vid floden Styx: dra din väg, latmask. Sök dig en plats bland Augias stallbetjäning; där kan du säkrast få en syssla i förläning. Ditt snille passar också bäst ihop med sådana slynglar, där uselt klåperi och ovett gäller mest.» Men jag är ingen ynkrygg, det må gudinnan veta – jag ska på trots stanna kvar och förarga henne ännu mer. Ingen ska få frid på hela hennes ort, för drömmar, har jag lärt mig, betyder inte mycket.
Claes Tok: En kanslibetjänt, min vän, knackar på dörren!
Herr Pouderstedt: Men himmel! Är det säkert? Jag tappar allt mitt mod. Är det en dröm? Ack nej! Jag ser blå rockar – jag är tyvärr vaken och drömmer inte längre.
Claes Tok: De vill dra dig till gäldstugan för skuld och genast ta några pälsar i kvarstad. Jag ville lösa ut dig men har inga kontanter. Kom, vi ska pantsätta våra ringar.
Pouderstedt: Nåväl, min egen vän! Ta här juveler och nipper, bara jag slipper de fördömda fordringsägarna. Tack för god hjälp – nu smyger jag mig bort. Adjö, min söte vän! Vi ses snart igen. (Går sin väg.)