Skribent försvarar kronans monopol på brännvinstillverkning

Reflektioner över den kungliga bränneriinrättningen. (Se Hwad Nytt? nr 109 och 110.)

I den fria republiken Genua är brödbakningen ett statligt monopol. I Spanien står vin, olja med mera under kronans förfogande. I Frankrike är allt salt, och i Preussen all tobakstillverkning och tobaksförsäljning, helt och hållet kungliga monopol. Drottningen av Ungern har alla kopparverk under sin särskilda vård. Och även om bränneriverksamheten i England inte tillhör kronan på samma sätt som här, tar staten ändå ut en så hög accis på allt tillverkat brännvin att det där är dubbelt så dyrt som här, och den kan därför betraktas som ett monopol. Den engelska nationen, hur mån den än är om sin frihet och sina rättigheter, betalar ändå allt detta utan svårighet.

Att anföra fler liknande exempel från de monarkiska rikena är onödigt. Vill man rätt betrakta våra medborgerliga rättigheter, utan vilka man inte kan leva i ett samhälle, så är de till sin natur oförytterliga.

Man bör alltså åtnjuta säkerhet till sitt liv och skydd för sin egendom; det vill säga att ingen får beröva mig det förra utan straff, eller den senare utan att återlämna den.

Men även om detta är det mest grundläggande, och det som samhällets band vilar på, åligger det ändå en medborgare att offra både liv och egendom för sitt fädernesland.

Kan då avståendet från brännvinstillverkningen alls jämföras med detta? Bör den inte så mycket hellre lämnas ifrån sig, när den inte kan behållas utan skada för samhället?

Om regeringen tog säden från jordbrukaren, som utgör hans oumbärliga föda, och tvingade honom att lösa tillbaka den, eller att köpa en viss mängd brännvin till ett orimligt pris – då funnes skäl att klaga över orätt behandling och över intrång i folkets rättigheter, som är skyddade i grundlagarna. Men inget av detta kan någonsin komma på fråga.

Skulle det då inte tillhöra kungen, när han finner det nödvändigt, att frånta lantmannen ett för allmänheten skadligt sätt att förädla säden, av just det slag som den privata brännvinstillverkningen var? Det är desto olämpligare att räkna den till de medborgerliga rättigheterna, som den aldrig har kunnat utövas under någon annan rubrik än som en tillåtelse.

Inte heller är den förbehållen menigheten som en rättighet i någon av rikets äldre eller senare grundlagar.

Om nu regeringen, för att använda Publicolas ord, förnedras genom att utfärda sådana författningar, varigenom en beviljad frihet dras in sedan den urartat till missbruk, och en obändig menighet inte skulle vilja erkänna dem som rättvisa – är då inte en påtvingad lydnad, hur bedrövlig den än är, mer nödvändig för rikets väl än vad missnöjet är farligt?

Tiden, regeringens vaksamhet och lämpliga åtgärder kan ju vinna allt.

Men vad det svenska folket beträffar: skulle det behöva föreskrivas sina skyldigheter mot kungen och sig självt genom mer än en förordning, om det inte till äventyrs blev förlett av illasinnade ledare, som under patriotismens mask söker dölja sina egennyttiga och skadliga intressen?

Reflexioner öfwer Regale Bränneri-Inrätningen. (Se Hwad Nytt? N:o 109 och 110).

Uti den fria Republiquen Genua är Bröddakningen et Republicale. Uti Spanien är win, olja m. m. under Kronans disposition. I Frankrike är alt salt och i Preussen all Tobaks-tilwerkning och des föryttring helt och hållet Regalia. Drotningen af Ungern har alla Koppar-werk under des särskilta wård. Och ehuru Bränneri-inrätningen i England icke på lika sätt är Kronan tilhörig, som här, tager den likwäl för alt tilwerkat Bränwin en så dryg accis, at det där är dubbelt dyrare än här, och kan således för Regale anses; men Engelska Nationen, ehuru swartsjuk om sin frihet, sina rättigheter ärlägger alt utan swårighet.

At anföra flera dylika exempel, som kunna förekomma uti de Monarkiske Riken, kan wara onödigt. Wil man rätteligen betrakta wåre Medborgerliga rättigheter, utom hwilka man icke kan lefwa i et Samhälle; så äro de til sin natur inalienable.

Man bör således njuta säkerhet för sit lif, beskydd til sin ägendom; det är, at ingen får beröfwa mig det förra, utan straff; utan at restituera den sednare.

Men ehuru desse äro de hufwudsakeligaste, och de, hwarpå Samhällens band grunda sig; åligger likwäl en Medborgare, at för sit Fädernesland sacrificera både lif och ägendom.

Kan afståendet af Brännewins-tilwerkningen wäl komma härmed i jämnförelse? Bör wäl icke den mycket mer lemnas, då den samma, icke utan til Samhällets skada kan bibehållas?

Om Regeringen tog undan säden för Jordbrukaren, som utgör des oumbärliga föda, och twang honom densamma igenlösa, eller at köpa Brännewin til et wist qwantum och för odrägeligt pris; då wore skäl klaga öfwer en orätt medfart, öfwer inbrott uti Folkets rättigheter, som äro i grundlagarne förwarade; men interdera kan en gång komma under ventilation.

Skulle därföre likwäl icke tilhöra Konungen, då Han så nödigt pröfwar, at frändömma Landtmannen en Almänheten skadelig utöfning af et eller annat sädens förwandlings-sätt, af hwilken natur den private Bränwins-tilwerkningen war? Och är det så mycket olämpeligare, at hänföra densamma til Medborgerliga rättigheterne, som den aldrig kunnat utöfwas under annan Rubrique, än som en tillätelse.

Icke eller är den Menigheten, i någon Rikets förra eller sednare Grund-Lag, såsom rättighet förbehållen.

Om nu Regeringen, at nyttja Publicolas ord, prostitueras at utgifwa sådane Författningar, hwarigenom en lemnad frihet blifwer betagen, sedan den degenererat til mißbruk, och en obändig menighet icke skulle wilja desamma för rättwisa erkänna, månne icke då för Rikets wäl, en twungen lydnad, ehuru bedröflig, är mera nödwändig, än mißnöget farligt?

Tiden, Regeringens waksamhet och lämpeliga steg, kunna ju winna alt.

Men hwad det Swenska Folket widkommer, skulle det ej behöfwa föreskrifwas sina skyldigheter emot Konungen och sig sjelf, genom mer än en Förordning, om det icke blefwe til äfwentyrs förfördt af illasinnade ledare, de där under Patriotismens larf, söka dölja sina ensidiga och skadeliga interessen?