Reflektioner över de kungliga brännerierna
(Hämtat ur Stockholms Courieren, nr 1, 2, 3 och 4.)
Både i tal och i skrift är ingenting vanligare än att man hittar klander mot offentliga inrättningar. Trots det är det få som inte står redo att komma med nya förslag – få som inte tror sig vara klokast i frågan.
Men sker detta av patriotism, eller av egennytta och ren vana att kritisera? Man förkastar en sak och föreslår en annan, som kanske för med sig dubbelt så stora olägenheter. Ska man alltid betrakta en sak från dess svåraste sida, och antingen vägra inse – eller helt förbigå – de fördelar som följer av den?
Om en kropp är sjuk, ska då medicinen förkastas för att dess verkan, kanske i början, förvärrar det onda, när den sedan botar sjukdomen helt och hållet? När ett rike befinner sig i ett tillstånd där det behöver hjälp på flera viktiga områden – är det då bättre att lämna det åt sitt öde, som ett rov för godtycke och egennytta, eller att rätta till bristerna?
Och kan det ske utan inrättningar – inrättningar som åstadkommer genomgripande förändringar i hela rikskroppen, förändringar som tidigare varit okända? Men ska det hos en upplyst nation fortfarande finnas så mycket fördomar, att dessa... (Reds. anm.: Texten avbryts här mitt i meningen; fortsättningen saknas i det bevarade utdraget.)