Tidningssida ur CARLSTADS WECKOTIDNINGAR, 1779-07-10
CARLSTADS WECKOTIDNINGAR • 1779-07-10

Fortſ. af Brefvet til Orest. Se Tid. N:o 22

1779Gustav III · Gustavianska tiden · Revolutionernas tid
Regent
Gustav III — tar makten i en statskupp 1772
Sverige då
Finland är en del av Sverige · kriget mot Ryssland 1788–90 · ca 2,2 miljoner invånare
Epok
Gustavianska tiden — kulturell blomstring — opera, akademier och enväldig kung
Samtidigt
Amerikanska frihetskriget · franska revolutionen bryter ut 1789
Historisk karta över Europa
Europa 1715 — stormaktsväldet vacklar · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Fortsättning av brevet till Orest. Se tidningen nr 22.

Uppfostran målar en lärdomens tavla för vår blick, där ett konstlat bedrägeri ofta lyser i sanningens färger. Man tar gräl och tomma ord för förnuft och kunskap. Men en stark och eldig själ river snart sönder denna ridå – och bakom den blir man varse ett fält där tvivlets moln driver fram i tusen skiftningar.

Knappt någon tydlig bild finner det häpna ögat. I mörker och ovisshet försvinner all klarhet. Nyfiken och oförsynt vill man förstå allting. Bara för en upplyst vän kan man, utan blygsel och fara, öppna sig helt – och i hans mogna omdöme finna sin ledstjärna.

Ledsagad av hans hand vandrar man ut på fältet, vars horisont tycks flytta sig och ständigt förändras. En funnen sanning störs genast av nya invändningar. Längst bort vid himlens rand ser du en stjärna brinna. Försök att nå den – ju mer du närmar dig, desto längre flyr den undan.

Bakgrund

Texten utgörs av verser ur ett så kallat poetiskt brev, en populär litterär genre i svensk press under upplysningstiden. Dikten publicerades som en fortsättning i en tidning och riktar sig till 'Orest' – med största sannolikhet en pseudonym hämtad från den grekiska mytologins Orestes, ett vanligt grepp i tidens klassicistiska diktning där verkliga eller fingerade mottagare gavs antika namn. (Reds. anm.: Diktens författare framgår inte av texten.)

Innehållet speglar centrala teman i upplysningens idévärld. Dikten kritiserar en uppfostran och bildning som förväxlar tomt prat och lärda gräl med verklig kunskap – ett angrepp på pedantisk skollärdom som var vanligt bland tidens upplysningsförfattare. Mot detta ställs den självständigt tänkande, 'eldiga' själen som river sönder skenets ridå.

Samtidigt uttrycker dikten en skeptisk grundhållning: bortom illusionerna väntar inte klarhet utan tvivlets moln och ständigt nya invändningar. Bilden av sanningen som en stjärna vid horisonten, som flyr ju närmare man kommer, sammanfattar en för tiden typisk insikt om kunskapens gränser. Vännens roll som 'ledstjärna' knyter an till upplysningstidens vänskapskult, där det förtroliga samtalet mellan bildade vänner sågs som en väg till sanning och självkännedom.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter