Fortſ. af Brefvet til Orest. Se Tid. N:o 22

Fortsättning av brevet till Orest. Se tidningen nr 22.

Uppfostran målar en lärdomens tavla för vår blick, där ett konstlat bedrägeri ofta lyser i sanningens färger. Man tar gräl och tomma ord för förnuft och kunskap. Men en stark och eldig själ river snart sönder denna ridå – och bakom den blir man varse ett fält där tvivlets moln driver fram i tusen skiftningar.

Knappt någon tydlig bild finner det häpna ögat. I mörker och ovisshet försvinner all klarhet. Nyfiken och oförsynt vill man förstå allting. Bara för en upplyst vän kan man, utan blygsel och fara, öppna sig helt – och i hans mogna omdöme finna sin ledstjärna.

Ledsagad av hans hand vandrar man ut på fältet, vars horisont tycks flytta sig och ständigt förändras. En funnen sanning störs genast av nya invändningar. Längst bort vid himlens rand ser du en stjärna brinna. Försök att nå den – ju mer du närmar dig, desto längre flyr den undan.

Fortſ. af Brefvet til Orest. Se Tid. N:o 22.

Upfoftran fôr vår fyn en lårdoms tafla målar, Dår ofta konſtlat fvek med fannings fårgor prålar. Man grål och toma ord fôr vett och kunſkap tar. En ſtark och eldfull Sjål fnart denna fôrlåt rifver, Dår utom varfe blifver Ett fålt, dår tviflans måln i tufen ſkiften far.

Knapt någon redig bild det håpna ôgat finner. I mörker, ovifshet all tydlighet fôrfvinner. Nyfiken, ofôrfynt man all ting vill fôrſtå. Blott fôr en uplyſt Vån, fôrutan blygd och fara, Man kan fig uppenbara, Och i hans mogna vett fin ledeſtjerna få.

Ledfagad af defs hand, man ut på fåltet vandrar; Hvars fynkrets flytta tycks, fig immer fort fôrandrar. En funnen fanning ſtrax med nya inkaſt bryr. Långſt bort vid Himla-bryn, du fer en Stjerna brinna; Fôrfôk att henne hinna. Ju mer du nalkas dit, i famma mån hon flyr.