Tidningssida ur DAGLIGT ALLEHANDA, 1779-07-05
DAGLIGT ALLEHANDA • 1779-07-05 · 4 min läsning

Spanien anklagar Storbritannien för kränkta rättigheter i Amerika

1779Gustav III · Gustavianska tiden · Revolutionernas tid
Regent
Gustav III — tar makten i en statskupp 1772
Sverige då
Finland är en del av Sverige · kriget mot Ryssland 1788–90 · ca 2,2 miljoner invånare
Epok
Gustavianska tiden — kulturell blomstring — opera, akademier och enväldig kung
Samtidigt
Amerikanska frihetskriget · franska revolutionen bryter ut 1789
Historisk karta över Europa
Europa 1715 — stormaktsväldet vacklar · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

London den 18 juni. Nu har den storm brutit ut som så länge hotat oss från spansk sida. Den 16 denna månad överlämnade den spanske ambassadören, i Hans katolska majestäts namn, följande deklaration till lord Weymouth:

"Hela världen kan vittna om den ädelmodiga opartiskhet som den spanske kungen iakttagit under hela den tid då oenigheten varat mellan det engelska hovet, dess amerikanska kolonier och Frankrike. Hans majestät har, efter att ha fått underrättelse om att man önskade hans medling, själv villigt erbjudit den, och de krigförande makterna har antagit den. För detta ändamål avsände Hans engelska majestät ett örlogsfartyg till en spansk hamn.

Den spanske monarken har använt de kraftfullaste medel för att föra de krigförande makterna till en för båda parter anständig förlikning, och Hans majestät har föreslagit sådana villkor som kunnat undanröja alla svårigheter och avsluta de olyckor som kriget medförde. Men trots alla sådana förslag, och särskilt de senast framförda, vilka dock överensstämde med dem som det engelska hovet självt vid ett tidigare tillfälle ansett godtagbara för att uppnå enighet, och trots att de på intet vis var oskäliga, förkastades de på ett sätt som tydligt visade det engelska kabinettets ringa vilja att återge Europa freden eller att upprätthålla någon vänskap med Hans katolska majestät.

I själva verket har denne minister endast sökt att genom tomma invändningar och föga betydelsefulla svar dra ut på dessa förhandlingar i över åtta månaders tid. Under tiden har den spanska flaggans heder på ett otroligt sätt kränkts, och Hans katolska majestäts eget territorium har inte skonats. Man har lagt beslag på undersåtarnas egendom, deras fartyg har visiterats och plundrats, och flera av dem har blivit överfallna och tvingade att försvara sig. Ja, brev och register till hovet har brutits upp och rivits sönder.

Den spanska kronans domäner i Amerika har hotats, och det engelska hovet har tillgripit de mest våldsamma medel för att egga upp de indianska folken charkas, cherokeser och chickasas mot de oskyldiga invånarna i Louisiana. Dessa skulle ofelbart ha blivit dessa omänskliga vildars slaktoffer, om inte charkas själva funnit att denna engelska önskan stred mot deras samveten och avslöjat den.

Vidare har engelsmännen tillskansat sig överhögheten över Hans majestäts provins Darién och över kusten San Blas, och guvernören på Jamaica har utnämnt en indiansk rebell till generalkapten i denna provins. På samma sätt har Hans majestäts rättigheter för inte länge sedan kränkts i Honduras Bay, där engelsmännen begått fientligheter mot spanjorerna, tagit dem till fånga och beslagtagit deras egendom. Dessutom har det engelska hovet underlåtit att fullgöra vad som beträffande denna kust fastställdes i sextonde artikeln av den senast slutna freden i Paris.

Alla dessa så många, så nya och så betydande klagomål har varit ämnen för de besvär som vid olika tillfällen framförts i kungens namn, och som utförligt återges i de memorial som lämnats till Hans engelska majestäts ministrar eller till dess ambassadör i Madrid. Men även om svaren på dessa alltid varit mycket vänliga, har Hans spanska majestät ändå inte fått någon annan upprättelse än att de övergrepp man klagat över — och vilka uppgår till över hundra — förnyats.

I enlighet med den uppriktighet och öppenhjärtighet som utmärker Hans spanska majestäts karaktär har Hans majestät redan i början av tvisterna mellan Frankrike och England förklarat att Englands eget uppträdande skulle visa vilka åtgärder som borde vidtas från Spaniens sida. Hans majestät har även låtit det engelska hovet förstå att så snart dess tvist med Frankrike var bilagd, skulle det bli högst nödvändigt att också undanröja det missförstånd som med Spanien antingen redan förelåg eller framöver kunde uppstå.

I den plan som den 28 september förra året översändes till undertecknad ambassadör och som i oktober överlämnades till den engelska ministern, förklarar kungen uttryckligen för de båda krigförande makterna: att Hans majestät, med hänsyn till de oförrätter som drabbat hans besittningar och undersåtar och till kränkningen av hans egna rättigheter, fann sig nödsakad att fatta ett fast beslut, ifall förhandlingarna, i stället för att skötas med uppriktighet, bröts eller blev fruktlösa.

Eftersom den oförrätt som det engelska hovet tillfogat kungen inte upphört, och detta hov inte tycks böjt att gottgöra den, har Hans majestät beslutat och befaller härmed sin ambassadör att förklara: att dess krones heder, det beskydd han är skyldig sina undersåtar och hans egen personliga värdighet inte längre tillåter honom att tåla sådant, eller att underlåta att skaffa sig behörigt skadestånd för vad han redan lidit. Därför har Hans majestät, trots sitt fredliga sinnelag och sin alltid hysta benägenhet att upprätthålla vänskap med Hans brittiska majestät... (Reds. anm.: texten avbryts här)."

Bakgrund

Deklarationen speglar det spända läget mellan Spanien och Storbritannien under det amerikanska frihetskriget. Efter att de nordamerikanska kolonierna gjort uppror mot brittiskt styre drogs europeiska stormakter successivt in i konflikten. Frankrike gick tidigt in på de upproriska koloniernas sida, och Spanien närmade sig samma linje.

Spanien, styrt av kung Karl III av huset Bourbon, hade erbjudit sig att medla mellan England och Frankrike. När den brittiska regeringen enligt spansk uppfattning drog ut på förhandlingarna och kränkte spanska intressen, användes detta som skäl för Spanien att gå i krig. Lord Weymouth, som nämns i texten, var brittisk statssekreterare med ansvar för utrikesärenden och den till vilken det spanska ultimatumet överlämnades.

De geografiska tvistefrågorna gällde främst Spaniens amerikanska besittningar. Louisiana var vid denna tid ett spanskt territorium, medan Darién och kusten San Blas låg i dagens Panama. Honduras Bay och kusten i Centralamerika var föremål för brittisk närvaro genom mahogny- och timmerhandel, något som reglerats i Parisfreden 1763 som avslutade sjuårskriget. De indianfolk som nämns — bland andra cherokeser och chickasas — var viktiga aktörer i kampen om inflytande i sydöstra Nordamerika.

Spanien anklagade britterna för att uppvigla ursprungsbefolkningen mot spanska undersåtar, för att beslagta fartyg och egendom samt för att tillsätta rebeller som ståthållare i spanska provinser. Deklarationen fungerade i praktiken som en krigsförklaring och markerade Spaniens formella inträde i kriget vid Frankrikes sida mot Storbritannien.

Guvernören på Jamaica, en central brittisk koloni i Karibien, pekas ut som ansvarig för att ha utnämnt en indiansk ledare till generalkapten i spanskt område — ett agerande som Spanien betraktade som en direkt kränkning av sin överhöghet.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter