Finländsk skribent försvarar skrift mot aristokratikritik

Svar på kritiken i nummer 110, 111, 112 och 113 i Dagligt Allehanda, daterad Ulfsby den 23 mars sistlidet.

När jag tänker på var denne kritiker är bosatt och dessutom jämför kritiken med de tankar som professor och riddare Kraftman uttryckte till sina vänner under den senaste riksdagen i detta känsliga ämne, tror jag mig inte vara långt ifrån att ha funnit upphovsmannen till kritiken: en av vårt Finlands lärda män och framstående hushållare, som genom sin flit i jordbruket lyckats uppnå viss förmögenhet. En sådan heder ålägger mig som en skyldighet att svara på den. Men i en tidning måste svaret bli kort, och därför berör jag endast det väsentligaste.

Kritikern anklagar mig först mycket hårt för svåra uttalanden mot personer i min skrift, med den skarpa anmärkningen att jag borde ha haft anständigheten att inte kalla dem de grövsta barbarer. Jag häpnade till en början över detta angrepp, men fattade snart mod så snart jag hann läsa det citerade stället på sidan 53 i min skrift, där saken framställs helt annorlunda än kritikern uppfattat den. Där står nämligen: Han (Sveriges konung) beklär den svenska tronen såsom aristokratins segerherre i riksstyrelsen (det torde kungörelserna av den 19 och 21 augusti 1772 tydligt bevittna). Men samma elaka sådd söker ännu utöva sin vildhet mot riket genom att förtrycka dess ringaste undersåtar. Här kallas alltså inte personer för "elak sådd", inte heller aristokraterna själva, utan den nyss nämnda aristokratin, vilket tydligt framgår av meningen och bevisas av singularformen i verbet "söker". Hur har då min ärade kritiker vågat skriva fel i sin kritik och göra "aristokrater" av "aristokratin" och "söka" av "söker" — det vill säga personer av lasten — och kritisera mig inför en allmänhet för en sådan egen omtolkning? Nej, det går alls inte an. Laster är, och bör med rätta kallas, elak sådd, ja även avgrundsfoster och ännu värre, utan att någon har rätt att ta anstöt av det. Bland dem bör aristokratin, som inte är något annat än förtryck av medmänniskor, ingalunda ha den bästa platsen. Kain kan med rätta kallas den förste förtryckaren, han som inte behövde annan orsak till hämnd än sin broders lycka, men han blev ingalunda den siste. Aristokratin är vårt släktes ärftliga sjukdom, och för den har många miljoner liv offrats, men ännu fler miljoners frihet och egendom. Inget så dygdigt och kristligt samhälle kan finnas där den inte åstadkommer större eller mindre förödelse. Detta är satser som redan i vår tid borde vara allmänt kända som självklarheter, och som allra minst förtjänar åtal.

Kritikern säger om konungaförsäkran — att inte avhända något gods, löst eller fast — att den bäst verkställs när legohjon hålls till att arbeta för årslön. Men hur stämmer det, min herr kritiker? Det förra är ju en rättighet, det senare en skyldighet. Rättigheter och skyldigheter får inte blandas ihop. Så har jag läst moralläran.

På det som kritiseras mot sidan 15 vill jag svara med några ord: Om man antar att överhetens stadga föreskriver årstjänst, så är det ett brott om sådant försummas. Men nu är frågan, då en ny tjänstehjonsstadga övervägs, om tvungna årstjänster gagnar eller skadar riket, och därför antingen ska befallas eller inte. Hur kan då lagen åberopas för att göra något till brott innan den ens är stiftad? De verkliga brotten är de moraliska; de är onda till sin natur, oberoende av stånd eller person.

Min herr kritiker gör mig orätt när han beskyller mig för att räkna 900 daler i lön på en dräng, vilket är orimligt. Jag berättar endast på sidan 54 att lönen för drängarna vid Vasa bränneri kan beräknas så högt, och gör därav några allmänna reflexioner om dagslön och årslöner. På sidan 55 säger jag uttryckligen att en arbetare som anlitas mot dagslön kostar långt mindre än sådana årsdrängar. Det tillkommer ju herrarna reglerare att fastställa sina drängars och pigors löner i en ordning som de dock själva aldrig ens tänker hålla. Jag slipper detta bråkiga huvudbry och hoppas ändå få folk till lika gott pris som andra på min ort kan få dem.

Jag anklagas också med orätt, som om jag vore helt emot årstjänster, och utifrån det målas sedan orimligheter upp. Men så är det inte. Halv- eller helårstjänare behövs, och de må enligt min uppfattning anställas för så lång tid som man kan komma överens med arbetaren om. Men man svarar mig: under en sådan frihet får man inga. Jag svarar åter: man får, det bevisar den dagliga erfarenheten. Men här är ändå något att märka: varje hushållare märker lätt hur mycket hans hushållning betungas av den mängd års... (Reds. anm.: texten är ofullständig och avbryts här)

Swar uppå Critiken N:o 110, 111, 112 och 113 i Dagligt Allehanda, dat. Ulfsby den 23 Martii sistledne.

När jag återhindrar mig denna Herr Critici wistelse-ort, och tillika jämför Critiken med Herr Profeßorens och Riddaren Kraftmans, under sist öfwerståndne Riksdag i detta granlaga ämne til sina wänner yttrade tankar, tror jag mig icke wara långt ifrån, at hafwa träffat Auctorn til denne Critik, en af wårt Finlands lärda Män och rara Hushållare, som genom sin hushålls-flit i Jordbruk hunnit upnå någon förmögenhet. En sådan heder ålägger mig ock som en skyldighet, at swara därpå. Men det måste i Tidningar blifwa kort, och därföre allenast röra det hufwudsakeligaste.

Af Herr Criticus anklagas jag först ganska hårdt för swåra utlåtelser emot personer i min skrift, med den skrubbhöfwels-skrapa, at jag bordt hafwa försyn, at tillägga dem de gröfsta Barbarer. Jag hisnade i början wid denna pisksläng, men fattade strart mod så snart jag hant läsa det citerade stället pag. 53 i min Piece, där saken står helt annorlunda än Herr Criticus uptagit den; ty där heter det: Han (Sweriges Konung) bekläder Swenska Thronen, såsom Aristocratiens Seger-Herre i Riksstyrelsen; (det lära Kungörelserna af den 19 och 21 Augusti 1772 nogsamt bewitna) Men samma okynnes-så söker ännu utöfwa sin wildhet emot Riket uti tryckande af deß ringaste undersåtare. Här kallas således icke personer för okynnes-så eller sjelfwa Aristocraterna, utan den nästförut nämda Aristocratien, som tydeligen ses af meningen och bewises med den singularis, hwaruti verbum söker står. Huru har då min wördade Herr Criticus wågat i sin Critik skrifwa X för U och sju för tu, Aristocrater i stället för Aristocratien, och söka i stället för söker, det är personer för lasten, och tiltala mig inför en Allmänhet för en sådan egen transposition? Nej! det går ingalunda an. Laster äro och böra med skäl heta okynnes-få, ja wäl afgrunds-foster och än mera, utan at någon får stöta sig därpå, och ibland dem bör Aristocratien, som ej annat är än Med-människors förtryckande, ingalunda hafwa det bästa rummet. Cain må med skäl kallas den första förtryckaren, som ej behöfde annan orsak til hämd, än sin broders lycksalighet, men han blef ingalunda den sista. Aristocratien är wårt slägtes arf-sjuka, och för den hafwa många millioner lif blifwit upoffrade, men än flera millioners frihet och egendom, och intet så dygdigt, så Christeligt Samhälle kan gifwas där den icke åstadkommer större eller mindre förödelser: Satser, som redan i wår tid borde allmänt kännas som axiomer, och aldraminst förtjäna åtal.

Herr Criticus säger om Konunga-Försäkran: at ej afhända något gods, löst eller fast, at den bäst werkställes, då Legohjon tilhållas at arbeta för årslön; Men huru paßar det sig min Herr Criticus? Det förra är ju en rättighet, det senare en skyldighet: intet få rättigheter och skyldigheter blandas tilhopa: Så har jag läst Moralen.

På det som criticeras emot pag. 15 får jag med några ord swara: Supponeras det, at Öfwerhetens Stadga pålägger årstjänst, så är det brott, om sådant försummas; men nu är frågan, då en ny Tjänstehions-Stadga påtänkes, om twungna årstjänster gagna eller skada Riket, och därföre antingen skola befallas eller icke? Huru kan då Lagen åberopas, at göra det til brott förr än den är gjord? Rätta brott äro de Moraliska, de äro onda i sin natur, de äro det äfwen utan anseende på Stånd eller Personer.

Min Herr Criticus gör mig orätt, då han beskyller mig räkna 900 Daler i lön på en Dräng, som är orimmeligit; Jag berättar allenast pag. 54 at lönen för Drängarna wid Wasa Bränneri kan räknas så högt, och gör däraf några allmänna reflexioner öfwer dagspenning och årslöner. Pag. 55 säger jag uttryckeligen, at en Arbetare för dagspenning betingad fås för långt billigare, än sådana Årsdrängar. Det hörer ju Herrar Reglerare til, at få sina Drängars och Pigors löner stälda i en ordning, den de dock aldrig sjelfwa en gång tänka hålla: Jag slipper detta grälsamma hufwudbry, och hoppas ändock få Folk, til så godt köp, som andra på min ort kunna hafwa dem.

Jag tiltalas äfwen orätt, såsom wore jag aldeles emot årstjänster, och däraf utmålas sedan orimmeligheter. Men det är ej så. Halft eller helt års Tjänare behöfwas, de må ock efter min sats betingas til huru lång tid man med Arbetaren kan öfwerenskomma. Men man swarar mig: under en sådan frihet får man inga; Jag säger åter: Man får, det bewisar dageliga förfarenheten. Men här är ändock något at märka: Hwar och en Hushållare känner lätt igen, huru mycket hans hushållning betungas med den mängd af Års-