En slipad kvinnas tacksägelse för en käpp och krycka, som tillsammans med en gratulation sändes till henne efter tillkännagivandet av hennes giftermål.
Tack, vänaste fröknar, ja tack ska ni ha, för käpp och för krycka, det var ändå bra. Käppen, han var så obeskrivligt grann, kryckan, hon var inte sämre, minsann. Och just som jag satt och inte hade någon råd, så kom denna hjälp, jag vet ej varifrån.
Från Långebacks gumma sa de väl det var, men aldrig jag tror hon kan rimma en rad. Hon har varken pärlor eller silke eller guld, då räds jag hon gjort det av blånor eller ull.
Nej, från de förnämligaste flickor vi har, i byn och i socknen, så lär det väl vara. Från de fina fröknarna på herrgården vår, som är så förnäma och fina att skåda.
Det första jag kan, så jag haltar i väg, för fröknarna niger jag djupt, i deras tjänst, och komplimangerar så gott jag vet, för käpp och för krycka, för all er godhet.
Men skriften och rimmandet kommer till slut, jag vet ej hur man kan lägga ut det så. Och så obeskrivligt höglärt och väl, (Reds. anm.: dikten avbryts här i originalet)