DAGLIGT ALLEHANDA • 1779-06-21 · 4 min läsning

Tulltjänstemän överfölls av folkhop utanför Marstrand

1779Gustav III · Gustavianska tiden · Revolutionernas tid
Regent
Gustav III — tar makten i en statskupp 1772
Sverige då
Finland är en del av Sverige · kriget mot Ryssland 1788–90 · ca 2,2 miljoner invånare
Epok
Gustavianska tiden — kulturell blomstring — opera, akademier och enväldig kung
Samtidigt
Amerikanska frihetskriget · franska revolutionen bryter ut 1789
Historisk karta över Europa
Europa 1715 — stormaktsväldet vacklar · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Svar på ett brev daterat Marstrand den 2 mars 1779.

I Stockholms Dagligt Allehanda nr 61 av den 16 mars detta år läser man ett utdrag ur ett brev daterat Marstrand den 2 mars 1779. Däri har författaren till brevet fått infallet att inför allmänheten lägga fram en lika osann som illvillig berättelse om förloppet av det våld som fyra sjötullsbesökare utsattes för vid Marstrand den 19 januari sistlidne.

Denne anonyme författare känns igen till sin person i brevet, lika tydligt som om han genom att underteckna sitt namn hade angett vem han var. Man kan knappast missta sig om detta, eftersom han sedan länge och vid alla tillfällen visar ett ömt försvar för smuggling och självsvåld, samtidigt som han drivs av en lika bitter förföljelselust mot allt som heter tullbetjäning, eller tullkarlar som han brukar kalla dem.

Man står i högsta grad i tacksamhetsskuld till allmänheten, den upplysta och opartiska allmänheten. Därför har man också funnit sig föranlåten att låta det rätta och sanna förloppet av denna grova våldssak komma inför dess ögon.

Av den hållna rannsakningen i målet framgår att en av dessa besökare, vid namn Jagerberg, fått säker underrättelse om att vissa varor skulle smugglas ut från staden. Därför vidtog han genast åtgärder genom noggrann bevakning vid de utlopp där sådana varor skulle föras ut med båt. Smugglaren, som var väl övad och vaksam i varje ögonblick, fick dock tillfälle att komma ut härifrån med dem.

När besökaren fick reda på detta kallade han till sig tre av sina kamrater och satte med all skyndsamhet efter den utgångna båten i en tullbåt. Smugglaren tog sin kurs mot norra Astol, en halv mil från Marstrand. Vid ankomsten dit påträffade besökarna inte i samma, utan i två andra båtar, en del brännvin, socker och tobak, som de tog i beslag.

De beslagtagna varorna lade besökarna i tullbåten och började färden hemåt mot Marstrand. Men när de kommit drygt halvvägs blev de varse en båt som med all möjlig kraft jagade efter dem. När båten kom närmare märkte besökarna att den var fylld med folk, omkring 16 till 20 personer. Då höll de mot Kodlandet, som ligger mitt emot Marstrand, i tanken att på land bättre kunna försvara sig och de beslagtagna varorna om det skulle behövas.

Men innan de hann i land blev de med största häftighet överfallna av den stora folkhopen från den förföljande båten. De handterades så illa med åror, båtshakar och stänger att de med yttersta livsfara, och simmande, slutligen lyckades ta sig i land och rädda sina liv. Tullbåten med de beslagtagna varorna rövades och fördes bort av våldsverkarna.

Vid besökarnas ankomst till Marstrand rapporterade de genast till tullkammaren vad som hänt dem. De begärde tillika att de två besökare som inte var så illa handterade, jämte några av sina kamrater, skulle få resa ut till Astol för att om möjligt få tillbaka den bortrövade tullbåten och beslagta varorna. De begärde också militär handräckning, eftersom de annars inte vågade ge sig ut.

Genom tullkammarens åtgärder och dess begäran hos herr översten och kommendanten på Carlstens fästning försågs besökarna med tolv man ur garnisonen, som följde dem i detta ärende. Men huvudmålet med resan kunde inte uppnås.

Dock var det även angeläget för besökarna att samtidigt kunna gripa eller upptäcka någon av dem som utövat våldet, och i den delen var resan inte helt fåfäng. De förde nämligen med sig till staden tre fiskare från Astol, som besökarna kände igen som deltagare i det våld och rån som utövats dagen innan. Dessa grep de på egen risk och satte i arrest tills rannsakning vid domstolen företogs dagen därpå.

Detta är i korthet det rätta och sanna förloppet av denna våldsamma sak.

Den skarpsynta allmänheten torde således lätt finna av vilket slag författarens berättelser i brevet från Marstrand är, samt den galla och bitterhet som han, under en påtagen mask och i namn av oskuldens försvarare, drivs och leds av. Det är oerhört att en man, som borde ivra för den verkliga rättvisan och för sanningen, ändå kan gå så långt att han vill inbilla andra att besökarna skulle ha fört ett inbördes krig och därigenom själva åsamkat sig det våld som drabbat dem. Ingen annan än en Marstrandsbo kunde forma en sådan tanke som strider mot allt sunt förnuft, eller måla en så listig bild av ondskan och självsvåldet.

Bakgrund

Marstrand på Bohuskusten var under 1700-talet en betydande hamnstad med en stark tradition av sjöfart, fiske och handel. Staden hade tidvis frihamnsstatus, vilket lockade till sig både laglig handel och omfattande smuggling, så kallat lurendrägeri. Smuggling av eftertraktade varor som brännvin, socker och tobak var utbredd längs kusten och i skärgården.

För att bekämpa smugglingen fanns sjötullen, med tjänstemän som kallades besökare. Deras uppgift var att inspektera fartyg och beslagta olagligt införda eller utförda varor. Spänningen mellan tullen och lokalbefolkningen var ofta stor, eftersom smugglingen utgjorde en viktig inkomstkälla för många i kustsamhällena. Tulltjänstemännen var därför impopulära och kunde råka ut för motstånd och våld.

Den aktuella texten är ett genmäle, publicerat som svar på ett tidigare brev i Stockholms Dagligt Allehanda. Författaren bemöter en anonym skribent från Marstrand som anklagats för att ha gett en partisk och osann skildring av en våldsam händelse. Tidningspolemik av detta slag var vanlig under frihetstidens och den gustavianska tidens framväxande pressdebatt.

Händelsen utspelade sig vid Astol och Kodlandet, öar och platser i skärgården nära Marstrand. En tulltjänsteman vid namn Jagerberg och tre kamrater jagade och beslagtog smuggelvaror, men överfölls på återvägen av en stor folkhop. Carlstens fästning, som omnämns i texten, är den befästning som dominerar Marstrand och dit garnisonen med dess kommendant hörde. Fästningen fungerade både som militärt försvar och som stöd för myndigheternas verksamhet, inklusive militär handräckning åt tullen.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter