Tulltjänstemän överfölls av folkhop utanför Marstrand

Svar på ett brev daterat Marstrand den 2 mars 1779.

I Stockholms Dagligt Allehanda nr 61 av den 16 mars detta år läser man ett utdrag ur ett brev daterat Marstrand den 2 mars 1779. Däri har författaren till brevet fått infallet att inför allmänheten lägga fram en lika osann som illvillig berättelse om förloppet av det våld som fyra sjötullsbesökare utsattes för vid Marstrand den 19 januari sistlidne.

Denne anonyme författare känns igen till sin person i brevet, lika tydligt som om han genom att underteckna sitt namn hade angett vem han var. Man kan knappast missta sig om detta, eftersom han sedan länge och vid alla tillfällen visar ett ömt försvar för smuggling och självsvåld, samtidigt som han drivs av en lika bitter förföljelselust mot allt som heter tullbetjäning, eller tullkarlar som han brukar kalla dem.

Man står i högsta grad i tacksamhetsskuld till allmänheten, den upplysta och opartiska allmänheten. Därför har man också funnit sig föranlåten att låta det rätta och sanna förloppet av denna grova våldssak komma inför dess ögon.

Av den hållna rannsakningen i målet framgår att en av dessa besökare, vid namn Jagerberg, fått säker underrättelse om att vissa varor skulle smugglas ut från staden. Därför vidtog han genast åtgärder genom noggrann bevakning vid de utlopp där sådana varor skulle föras ut med båt. Smugglaren, som var väl övad och vaksam i varje ögonblick, fick dock tillfälle att komma ut härifrån med dem.

När besökaren fick reda på detta kallade han till sig tre av sina kamrater och satte med all skyndsamhet efter den utgångna båten i en tullbåt. Smugglaren tog sin kurs mot norra Astol, en halv mil från Marstrand. Vid ankomsten dit påträffade besökarna inte i samma, utan i två andra båtar, en del brännvin, socker och tobak, som de tog i beslag.

De beslagtagna varorna lade besökarna i tullbåten och började färden hemåt mot Marstrand. Men när de kommit drygt halvvägs blev de varse en båt som med all möjlig kraft jagade efter dem. När båten kom närmare märkte besökarna att den var fylld med folk, omkring 16 till 20 personer. Då höll de mot Kodlandet, som ligger mitt emot Marstrand, i tanken att på land bättre kunna försvara sig och de beslagtagna varorna om det skulle behövas.

Men innan de hann i land blev de med största häftighet överfallna av den stora folkhopen från den förföljande båten. De handterades så illa med åror, båtshakar och stänger att de med yttersta livsfara, och simmande, slutligen lyckades ta sig i land och rädda sina liv. Tullbåten med de beslagtagna varorna rövades och fördes bort av våldsverkarna.

Vid besökarnas ankomst till Marstrand rapporterade de genast till tullkammaren vad som hänt dem. De begärde tillika att de två besökare som inte var så illa handterade, jämte några av sina kamrater, skulle få resa ut till Astol för att om möjligt få tillbaka den bortrövade tullbåten och beslagta varorna. De begärde också militär handräckning, eftersom de annars inte vågade ge sig ut.

Genom tullkammarens åtgärder och dess begäran hos herr översten och kommendanten på Carlstens fästning försågs besökarna med tolv man ur garnisonen, som följde dem i detta ärende. Men huvudmålet med resan kunde inte uppnås.

Dock var det även angeläget för besökarna att samtidigt kunna gripa eller upptäcka någon av dem som utövat våldet, och i den delen var resan inte helt fåfäng. De förde nämligen med sig till staden tre fiskare från Astol, som besökarna kände igen som deltagare i det våld och rån som utövats dagen innan. Dessa grep de på egen risk och satte i arrest tills rannsakning vid domstolen företogs dagen därpå.

Detta är i korthet det rätta och sanna förloppet av denna våldsamma sak.

Den skarpsynta allmänheten torde således lätt finna av vilket slag författarens berättelser i brevet från Marstrand är, samt den galla och bitterhet som han, under en påtagen mask och i namn av oskuldens försvarare, drivs och leds av. Det är oerhört att en man, som borde ivra för den verkliga rättvisan och för sanningen, ändå kan gå så långt att han vill inbilla andra att besökarna skulle ha fört ett inbördes krig och därigenom själva åsamkat sig det våld som drabbat dem. Ingen annan än en Marstrandsbo kunde forma en sådan tanke som strider mot allt sunt förnuft, eller måla en så listig bild av ondskan och självsvåldet.

Swar på et Bref, dat. Marstrand den 2 Martii 1779.

Uti Stockholms Dagligt Allehanda N:o 61 af den 16 Martii innewarande år, läser man et Utdrag af et Bref, daterat Marstrand den 2 Martii 1779, hwaruti Auctor til samma Bref fått det infall, at för Allmänhetens ögon framlägga en äfwen så osanfärdig som illfkefull berättelse, om förloppet af det wåld, som fyra stycken Sjötulls-Besökare, den 19 sistl. Januarii, wid Marstrand öfwergått.

Denne anonyme Auctor igenkännes så wäl til deß person i detta Bref, som hade han, medelst deß namns undertecknande, gifwit tilkänna hwem han wore, hwarom man så mycket mindre kan taga wilse, som han långt för detta och wid alla tilfällen wisar et ömt förswar för lurendrägeri och sjelfswåld, och däremot ledes af en lika så bitter förföljelses drift emot alt hwad Tullbetjäning heter, eller Tull-karlar, som han brukar kalla dem.

Allmänheten, den uplyste och opartiske Allmänheten, är man i högsta måtto sanning förbunden; hwarföre ock man funnit sig föranlåten, at låta rätta och sanfärdiga förloppet, af denna grofwa wåldssak, komma för deß ögon.

Af den hållne ransakningen i detta mål, är at intaga, det den ena af deße Besökare, wid namn Jagerberg, fått den säkra underrättelse, at härifrån Staden skulle utpracticeras någre waror, hwarföre han fogar genast anstalt, medelst nogaste tilseende wid utloppen, hwarest sådane waror med Båt skulle utgå; men Lurendrägaren, såsom wäl öfwad och activ på hwart moment, får dock tilfälle med dem komma härifrån ut.

När nu denne Besökare kom därom i ärfarenhet, påkallar och tager han med sig 3:ne andre af sine Camerater, och med all skyndesamhet uti en Tullbåt eftersätter den Båt som då utgått, och tog sin kosa åt norra Astol, en half mil från Marstrand belägit, hwarest de wid ankomsten, icke i samma utan i twänne andre Båtar, träffade något Bränwin, Socker och Tobak, hwilket de under beslag anhöllo. Deße således anhållne waror lägga Besökarne uti Tullbåten, och begifwa sig därmed på hemwägen åt Marstrand: Men då de hunnit något öfwer halfwa wägen, blifwa de warse en Båt, som med all möjelig force efterjagade dem, och då Besökarne, wid Båtens närmare annalkande förmärkte, at den war upfyld med Folk, 16 a 20 personer til antalet, höllo de åt Kodlandet, som ligger gent öfwer Marstrand, i tanka, at på Landet bättre kunna förswara sig och warorne de anhållit, om så påträngas skulle; men innan de hunno til land, blefwo de af den myckna Folkhopen, från den dem förfölgde Båten, med största ifwer öfwerfallne, och med åror, båtshakar och stänger så illa handterade, så at de med yttersta lifsfara och medelst simmande ändteligen hunno komma undan på landet, at dymedelst frälsa deras lif, och blef Tullbåten med de anhållne warorne af wåldswerkarne röfwad och bortförd. Wid ändteligen Besökarnes ankomst til Marstrand, raportera de genast til Tull-Kammaren hwad dem händt och öfwergått, och begära tillika at de twänne Besökarne, som icke woro så illa handterade, jämte någre af de andre deras Camerater, fingo resa ut åt Asto, för at om möjeligt woro så rätt på den borttagne Tullbåten och anhålla warorne, samt at de måtte med Militairisk handräckning blifwa försedde, emedan de i annor händelse icke wågade sig ut; Genom Tull-Kammarens föranstaltande och medelst deß requisition hos Herr Öfwersten och Commendanten på Carlstens Fästning, blefwo Besökarne med tolf af Garnizons-manskapet försedde, som dem i sådant ärende nu sagt är åtfölgde: Men ända målet med resan stod icke at ärnå; Dock som det äfwen war angelägit för Besökarne, at med det samma kunna ärtappa eller så uptäckt någon af dem som wåldet fördröfwat, så war i denna del icke deras resa aldeles fåfäng, emedan de hade med sig til Staden trenne Fiskare från Astol, dem Besökarne igenkände för dem som hade warit med i det dagen förut utöfwade wåld och röfweri, hwilka de på egit äfwentyr häcktade och uti arrest seck inmante, tils dagen därpå ransakning wid Domstolen företogs.

Detta är i korthet, rätta och sanfärdiga förloppet af denna wåldsamma sak.

Den gransynta Allmänheten lärer således lätteligen finna, af hwad halt Auctors til det omrörde Brefwet från Marstrand gjorde berättelser äro, samt den galla och bitterhet han, under en påklädd larf och under namn af oskuldens förswarare, drifwes och ledes utaf; Ja, oärhördt at en Man, som borde ifra för den sanskyldiga rättwisan och för sanningen, likwäl kan gå så långt, at han wil söka inbilla andra at Besökarne skolat fördt et inbördes krig, och såmedelst sjelfwe påfördt sig det wåld dem öfwergått. Ingen annan än en Marstrandsbo, kunde formera sig en sådan emot et sundt förnuft stridande tanka, icke eller på ondskan och sjelfswåldet en så listig målning sätta.