Översatt allegori om skrytande myror gisslar mänskligt högmod

Högmodet.

En allegori, översatt från engelskan.

Om något skulle göra människan löjlig inför varelser av ett högre väsen, så är det utan tvekan högmod. Dessa varelser känner så väl till fåfängan i de inbillade fullkomligheter som blåser upp människohjärtat, liksom de överdrivna fördelar i fråga om börd, förmögenhet eller titlar, som den ena människan tror sig äga framför den andra. Det måste göra dem häpna, om inte få dem att ömka, när de ser en dödlig stackare skatta sig högre än sin nästa på grund av någon av dessa förmåner, vid samma tid då han är underkastad alla de vedermödor som i allmänhet följer släktet.

För att belysa detta riktigt, låt oss föreställa oss att den där myrstacken bebos av förnuftiga djur, och att varje myra – bortsett från sin skepnad och sitt levnadssätt – är begåvad med mänskliga sinnesrörelser. Hur skulle vi inte le åt att höra en av dem räkna upp de släkten, stånd och hederstitlar som finns hos dem?

Se hur en hel svärm skingrar sig och ger plats åt en myra som passerar förbi! Ni må veta att det är en förnäm myra, som har bättre blod i sina ådror än någon annan i hela myrstacken. Ser ni inte hur betagen han själv är av detta, hur sakta och värdigt han går, och hur de mindre myrkrypen håller sig på behörigt avstånd?

Här ser ni en annan, som från någon liten upphöjning ser ner på en lång rad arbetskryp. Han är det rikaste kryp på denna sida av högen. Han äger en fläck, en halv aln lång och en fjärdedels tum bred. Han har hundra tjänare och minst tretton korngryn i sitt förrådshus. Han håller just nu på att banna och slå den myra som står inför honom, och som, efter allt att döma, är lika god myra som han. Men …

Högmodet.

En Allegorie, öfwersatt från Engelskan.

Om någon ting är som skulle giöra menniskan löjlig för warelser af et högre wäsende, så är det wißerligen högmod. Deßa känna så wäl fåfängan af de inbillade fulkomligheter, som upblåsa menniskohjertat, och de öfwerdrefne fördelar antingen uti börd, förmögenhet eller tittlar, som den ena menniskan tror sig äga öfwer den andra, at det måste giöra dem häpna om icke rua dem, när de se en dödelig gåsa och skatta sig högre än sin nästa öfwer någon af nämde förmäner, wid samma tid då han är underkastad alla wederwårdigheter, som i almänhet åtfölja slägtet.

At sätta detta i sit rätta ljus, så wiljom wi inbilla oß at den där myrstacken är bebodd af förnuftiga djur, och at hwar myra (deß skapnad och lefnadssätt undantagit:) är begåfwad med menniskliga sinnes rörelser. Huru skulle wi le, at höra en ibland dem upräkna de slägten, stånd och hederstitlar som fins hos dem? — Se! huru en hel swärm skingrar sig och giör wåg för en myra, som paßerar förbi dem! — J mågen weta at det är en förnäm myra, och har bättre blod i sina ådror än någon i hela myrstacken. Sen J intet huru intagen han är sjelf deraf, huru sagta och wördigt han går, huru de smärre myrkräken hålla sig på wist afstånd? — Här skolen i så se en, som från någon liten uphöjning ser ned på en lång rad arbets kräk. Han är den rikaste insect på denna sidan af högen. Han äger en fläck, half aln lång och en fjerndels tum bred. Han håller hundrade hemhjon och har åtminstone t3 gryn korn i sit förråds-hus. Han håller nu på at banna och slå den myran, som står för honom och hwilken, efter alt wi se, är äfwen så god myra som han. Men