Skuldfri jord ger nationen 33 procents försprång

Tankar om finansoperationer i allmänhet.

Om det bland flera angränsande nationer, vars jord och fastigheter till största delen var belastade med inteckningar för skulder, fanns en nation som genom vissa lagar hade förhindrat alla lån mot egendomar – och vars jord alltså var fri från skuld och inteckning – så påstår jag att jordbrukaren och bergsmannen i denna nation skulle kunna sälja spannmål och järn till en tredjedel lägre pris än de andra nationerna, och ändå må lika bra vid detta låga pris som de andra vid ett högre. Jag påstår vidare att alla arbetslöner och tillverkningspriser i denna nation skulle vara lägre i motsvarande grad, och att den i all ekonomisk verksamhet skulle ha minst 33 procents ren överbalans gentemot de andra.

Ty vad är skuld på en egendom annat än en avgift som måste betalas till långivaren? Den som driver en egendom för 100 000 daler av egna pengar nöjer sig med 6 000 daler i årlig avkastning. Men om han har lånat dessa 100 000 daler och måste betala 6 000 daler i årlig ränta, kan han inte leva utan att få 10 000, eller åtminstone 8 000, daler om året av egendomen. När den förre mår väl vid ett pris på 2 riksdaler för en tunna råg, mår den andre mycket sämre, även om han skulle få 3 riksdaler.

Denna slutsats, dragen på aritmetiska grunder, förlorar inte sin styrka även om hela skulden vore inhemsk hos de skuldsatta nationerna och det fanns täckning för den i hårt mynt. Ty när den skuldfria nationen kunde sälja hela sin produktion 33 procent billigare, skulle det med nödvändighet följa att den drog till sig de andras avsättning, handel och näringsliv – och till slut deras pengar och befolkning.

Ur en annan synvinkel ser man lika tydligt att den regent som styrde ett skuldfritt folk kunde kallas rik, framför andra vars undersåtar var skuldsatta, även om det bland dem fanns en större mängd myntad metall. Därför anser jag mig med fog kunna säga att all finanspolitik, såväl för nationer i allmänhet som för regenter, bör grundas på principen att hålla jorden fri från belastning av lån – som en helgad fond, vars utarrendering inte kan medföra annat än fattigdom för både nation och regent. Så snart denna princip följs blir det inte svårt att mellan jordbrukaren och näringsidkaren sluta en evig förening, vars motstridiga intressen kring spannmålspriset så mycket har bekymrat senare tiders finanshjärnor. Lika lätt blir det då även att öka regentens inkomster utan att nationen känner av det.

Frågan förblir dock alltid svår att lösa: hur ska man nå dit, i synnerhet om man redan är skuldsatt? Om detta vill jag härnäst ge mina tankar till känna, så långt utrymmet i dessa blad tillåter.

Tankar om Finance Operationer i allmänhet.

Om, ibland flere angränsande Nationer, hwars jord och fastigheter til större delen woro med inteckningar för skuld beswärade, en Nation fants, som genom wißa Lagar hindrat alla lån på egendomar, hwars jord således wore fri från skuld och inteckning, så påstår jag at åkerbrukaren och Bergsmannen i denna Nation skulle kunna sälja Spanmål och Järn til en tredjedel lägre pris än de andra Nationerne, och likafullt må lika wäl wid detta låga pris som de andra wid et högre. Jag påstår ytterligare, at alla arbetslöner och tilwärknings-pris hos denna Nation skulle wara i samma mån lägre än hos de andra, och at densamma skulle i all rörelse hafwa minst 33 procent ren öfwer-balance framför dem. Ty hwad är skuld på en egendom annat än en Contribution, som däraf måste betalas til Långifwaren? När en för 100,000 Daler egna pengar förer en egendom, åtnöjes han at däraf hafwa 6000 Daler årlig revenue; Men om han lånt deße 100,000 Daler och måste betala 6000 Daler däraf i årligt intreße, kan han ej lefwa utan at hafwa 10,000 eller åtminstone 8000 Daler om året af egendomen. När den förre mår wäl wid 2 R:dalers pris på Rågtunnan, mår den andra mycket sämre, fast än han ock finge 3 R:dal.

Denne på Aritmetiska grunder gjorde slutsats mister ej sin styrka, oansedt hela skulden wore inhemsk hos de med gäld graverade Nationerne, och valuta för densamma fants i hårdt mynt, ty när den gäldfrie Nationen kunde sälja all sin tilwärkning för 33 procent bättre köp, skulle nödwändigt däraf följa, at den drog til sig de andras afsättning, handel och rörelse, och omsider deras pengar och folk.

På en annan sida betraktat, ser man lika tydeligen, at den Regent kunde kallas rik som styrde et gäldfritt Folk, framför de andra hwars undersåtare woro skyldige, om ock ibland dem fants större mängd af specie mynt; hwarföre jag tycker mig med skäl kunna säga, at all Finance så wäl för Nationer i allmänhet, som för Regenter, bör grundas på den principe, at hålla jorden fri från gravationer af lån, såsom en helgad fond, hwars förpaktning ej kan annat än hafwa fattigdom både för Nation och Regenten i följe med sig. Så snart den följes, blir ingen swärighet at emellan åkerbrukaren och Närings-idkaren sluta en ewärdelig förening hwars stridiga intreße om Spanmåls-priset så mycket bekymrat senare tiders Finance-hufwud. Lika lätt blir då äfwen at öka Regentens inkomster, utan känning för Nationen.

Frågan blir dock altid swår at uplösa, huru man skall komma därhän, i synnerhet om man redan är med skuld beswärad, hwaröfwer jag härnäst wil gifwa mina tankar tilkänna, så widt rummet i deße Blad det tillåter.