När bönen för Hennes Majestät Drottningen för första gången hade lästs upp i kyrkan, framfördes på eftermiddagen – under glädjeyttringar från ett litet sällskap och med skott från en liten skans som nyss dessförinnan uppförts – följande dikt i djupaste underdånighet.
En dag är nära som gläder oss, som skingrar allt mörkers makt, som dämpar hårda stormars väder, så klar som morgonrodnadens prakt, så varm att hjärtan eldas upp, så härlig att den från Jofurs fäste lyser upp det lägsta näste och livar upp Sveafolkets hopp.
Man må påminna sig forna tider, då fara hotade tronens stöd. Det svider ännu hos det äldre folket vilken nöd Sveas tronföljd har väckt. Men nu får ung som gammal man kring hela den vida Sveajorden äga det hopp som i Norden kan uppmuntra och glädja.
Du alla dygders äkta smycke, du hulda drottning för ett folk vars konung vunnit gunst som kung och själv är folkets glädjetolk; du bär ett barn av högsta börd, ett foster under ett sådant hjärta som alltid har ömmat för folkets smärta. Ack, av din frukt – vilken härlig skörd!
Vi lyfter tacksamt våra händer mot den milde himlaherrens höjd, och när vi riktar blicken ditåt vittnar tårar om ymnig fröjd; vår drottning är kronan för sitt kön, liksom hon bär kronan i sitt rike; hon, som i dygd knappt ser sin like, får av himlens nåd säkra bevis.
I dag har vi börjat våra böner för landets moder, landets hopp. Ack, himlens Gud, hjälp att hon får erfara kraften i de suckar som sänds upp. Du har själv hittills låtit vänta med det som ömmast rör landet. Ack, om du nådigt bönhör oss, så visar det att du vill välsigna.
För dem som pryder själva tronen, för dem som går purpurklädda, för dem som utgör rikets värn, för dem som står vakt på Sion, för dem som idkar näringsfång, för dem som färdas över havet, för dem som vänder jordens torva är glädjen stor denna gång.
Att en infödd telning fått spira från en infödd kung av Vasaätt är det inte många som kan minnas; men himlen gör nu på dubbelt sätt vår kungatron befäst. En fröjd som av de äldres tunga förkunnas för de unga och som bör gagna eftervärlden.
Inte bara den rike gläder sig åt att fosterlandet får trevnad och åt att himlens lov upphöjs just när hans åker står frodig. Även den som fått mindre lycka, den som mest fått bära sin del av sorgen, ja, även den som himlen velat aga, tycks nu spå sig en bättre lott.
Man blickar framåt i tidens hävder, man anar redan ödenas lopp. Man förutspår kungaparets lycka, som nu sprider ett så sällsynt hopp. Man vördar himlens dolda rådslag, som i allt vill vara rättvist. Naturen låter oss länge vänta på det som till sist ska bli den största nåden.