Till den kungliga hovpredikanten och lektorn doktor Wallenstråles bröllop den 25 maj.
Allt uträttas inte med pil och båge eller med beväpnat folk till fots och till häst. Den som inte tror det kan fråga Astrild, kärleksguden, som nyligen prövade att vara präst. Vad blir han inte, allt efter vad som krävs: han sätter sina listiga knep i verket i alla slags rustningar och skepnader. Nu trädde han så fromt fram i dagen, när han som doktor förklädde sig i Wallenstråles gestalt och namn.
Bohus, ett gammalt danskt näste i Göta älvs trygga famn, numera svenska kämpars stolta fäste, gömde en skatt inom sina murar. Det var den allra bästa fröken, som trots de höga murarnas ödslighet gjorde allt till ett paradis. Fanns det då någon hjälte som riktade sitt begär mot detta byte, på gamla göters kämpavis?
Nej, sådant var här förgäves mot starka vallar och fasta torn. Här kan klippans grund varken undergrävas eller sprängas av åskliknande krutkorn. Vad hjälpte svärd och brynja? Kanonen själv tycks här gråta vid bergets eko. Kort sagt: våld var inte att tänka på – det krävdes mer än kämpars styrka för att få ett sådant slott på fall.
Visserligen har kärleksguden säkra pilar, men bara mot hjärtan, inte mot sten. Tror man då att han vilar i förtvivlan? Han som aldrig var sen med påhitt? Nej, nej – han prövar allt på fredlig väg: han utökar garnisonens antal och kommer som en vänlig gäst; än som en ung soldat i livets vår, än som en soldat i äldre år, och till slut – vem kan tro det – som präst.
Han visste att flickor brukar tycka om en ros på en galonerad hatt, vars ägare rycker dem med sig med litet prat och mycket skratt. Han tänkte göra underverk med grenadjärens muskedunder och den granna mössan med plym; om inte det lyckades ville han nå målet till häst med draget stål – men det gick inte så lätt.
Hans fröken – oskuldsfull, kvick och stilla, skapad för allvar och stadga – tycktes inte gilla någonting, hur han än lade sina ord. Hans kärlekslåga, förstärkt med tusen eder vid hennes skönhet och hans heder, brann inte bättre för det. Han kunde sucka vid hennes fötter, men emellanåt rustade han sig bland sina likar; och därmed försvann det hoppet.
Då tog han på sig doktorsskruden. Men, skaldemö, talar du sanning? Hur ska vår lutherdom och den lille kärleksguden kunna rimmas ihop? Den dikten duger nog inte: du ljuger med alltför mycket allvar; du småler, och jag förstår dig. Långt innan en orm fällde vårt släkte fanns kärleken och hade makt – här kvittar det vilket namn han får.
Som sagt: han gick också till sin lycka, och det följde av hans goda val. Man kan inte tycka mer om präster än om andra när de vållar kval: en grov, en grälsjuk, en nitälskan till plåga, tänd enbart av mjältsjukans låga, och annat sådant drar inte till sig hjärtan. Man kan bara vinna dem med ömhet. Vad är det för kärlek till nästan, som inte har något mänskligt i sig?
Må den som bättre förmår skildra hur den vackre prästen här trädde fram, lika ädelsinnad som han är lärd. Nej, sluta, min hand – även om avunden kunde tåla det, bör du inte hålla upp spegeln rakt framför honom själv. Ett annat rop kallar på mitt öra: glädjerop kring fästningens alla vallar och alla berg kring Göta älv.
Cupido, nöjd över att ha kunnat segra i skepnad av en älskad vän, har – fast han inte synbart tycks försvinna – ändå lämnat paret åt sig självt. Hur det gick till hör inte till sagan; nog av: man hör ingen klaga över att någondera har lidit svek. De gläder sig och gläder alla. Låt oss ömt anbefalla dem åt lyckan och fira dagen med en lek.
Fotnot: Författaren till dikten är den för sin skaldekonst allmänt berömde lektorn i Västerås, magister Olof Bergklint.