Häradshövding betalade fattig soldats böter av medlidande

Utdrag ur ett brev från landet till en vän.

Nu vill jag berätta för er om en av de vackraste goda gärningar jag någonsin hört talas om.

En gammal soldat hade vid häradsrätten här i trakten dömts till betydande böter för ett ekonomiskt brottmål. Eftersom han inte kunde betala böterna skulle de omvandlas till kroppsstraff.

Soldaten, som länge på grund av sjukdom och andra omständigheter varit förhindrad att avtjäna straffet, gick nu i somras från sin stuga för att undergå det. Men domaren i trakten skänkte honom flera hundra daler för att betala böterna, tillsammans med en allvarlig förmaning att därefter noga rätta sig efter överhetens lagar.

Vår hedervärde häradshövding, rörd av medlidande med soldatens ålder och hans svaghet att uthärda kroppsstraffet, hade utfört denna enastående välgärning mot en okänd person som han aldrig hade sett annat än vid domstolen.

Detta var ett lika värdigt som sällsynt exempel på människokärlek – ett bevis på hur en domare kan skipa rättvisa i sitt ämbete och samtidigt visa medkänsla i ömmande fall, som människovän. Och detta är inte det enda tillfället då denne förtjänte domare visat ädelmod. Vid hemkomsten berättade soldaten om sitt lyckliga öde för sin officer vid kompaniet, och vem hans välgörare varit. Man kunde vid detta tillfälle se hur stor glädje det är att förtjäna människors välsignelser; lycklig är den som har tillfälle till det.

Sådana goda gärningar borde inte döljas för allmänheten, även om välgöraren själv inte avsett att de skulle bli kända för andra än den räddade medborgaren. En så vacker händelse förtjänar sannerligen en plats i våra tidningar; den är värdig vår store konungs tidevarv, där alla undersåtar från tronen har så höga föredömen i människokärlek.

Hur detta ska införas i tidningarna överlämnas åt er bedömning. Man bör nog inte skriva ut välgörarens namn, eftersom man därmed kanske skulle göra en otjänst mot en dygd som hedrat sig med sådana välgärningar. Någon som mindre förstår sådan dygd skulle då kunna vilja förringa dess värde och föreställa sig att detta gjorts känt på välgörarens eget initiativ. Men det finns ingen anledning till en så otacksam misstolkning, om man endast framställer själva händelsen som ett bevis på vad ett ömt hjärta förmår när det gäller att hjälpa människor.

Även om välgöraren förblir okänd för allmänheten, må han ändå få veta att det kompani där mannen ännu tjänar, och den ort där han bor, vet att sätta tillbörligt värde på en sådan välgärning, och att de hyser den fullkomligaste tacksamhet – en tacksamhet de redan tidigare är skyldiga sin berömvärde häradshövding. Var och en som känner ömhet för sina medmänniskor instämmer osökt i samma högaktning för en så värdig medborgares goda hjärta.

Utdrag af et Bref ifrån Landet til en Wän i * * *.

Nu får jag gifwa Tit. underrättelse om en af de wackraste god-gjerningar, som jag någonsin hört omtalas

En gammal Soldat hade blifwit dömd wid Härads-Rätten här i orten til ansenliga böter, för et oeconomiskt brottmål; och som han icke kunde ärlägga böterne, skulle de förwandlas til kropps-straff.

Soldaten, som länge af sjukdom och andre omständigheter warit hindrad at utstå straffet, geck därpå nu i Sommar ifrån sin koja, för at det samma undergå; men Domaren i orten skänkte honom penningar til flere hundrade Daler at betala böterne, med alfwarsam förmaning, at därefter ställa sig Höga Öfwerhetens Lagar til underdånig efterrättelse.

Wår hederliga Häradshöfdinge, rörd af medlidande öfwer Soldatens ålder och swaghet, at uthärda kroppsstraffet, hade gjordt denna utmärkta wälgärning, åt en okänd person, som han aldrig sedt, utan wid Domstolen.

Detta war et så wärdigt som sällsynt exempel af Människo-kärlek, et prof, huru en Dom-hafwande kan utöfwa rättwisa, som Domare, och tillika wisa ömhet, wid medlidande-wärda händelser, som människo-wän. Ach, detta är icke det enda tilfället, där denne förtjente Domaren bewisat ädelmodiga gjerningar. Wid hemkomsten omtalade Soldaten detta sit lyckeliga öde för sin Officer wid Compagniet, och hwem deß wälgörare wa-

rit. Man kunde just wid detta tilfälle, skönja huru stor hugnad det är, at förtjena människors wälsignelser; den är lyckelig som har tilfälle därtil. Sådane goda gjerningar borde icke fördöljas undan Allmänhetens kunskap, ehuru wälgöraren sjelf icke ämnat dem at blifwa bekante för andra än för den räddade Medborgarn. En så wacker händelse, som denne, förtjente wißerligen et rum i wåra allmänna Tidningar; den är wärdig wår Store Konungs tidehwarf, där alla undersåtare ifrån Thronen äga så höga efterdömen af människo kärlek.

Huru detta må i Tidningarne införas underställes Tit. ompröfwande. Man lärer icke så utsätta wälgörarens namn, hwarmed man kanske skulle göra otjenst åt en dygd, som hedrat sig med sådane wälgjerningar. Någon mindre kännare af sådan dygd, torde då wilja förringa deß wärde, och föreställa sig, at detta wore Allmänheten meddelat igenom wälgörarens föranstaltande; men det gifwes ingen anledning til en så otacksam förtydning, om man endast framställer sjelfwa händelsen, såsom prof, hwad et ömt hjerta förmår til människo-hjelp.

Wälgöraren må okänd af Allmänheten likwäl röna, at det Compagnie, hwarunder karlen ännu tjenar, och den orten där han bor, weta sätta tilbörligt wärde på en sådan wälgjerning, at de ock därföre hysa den fullkomligaste erkänsla, hwilken de också förut, äro sin berömliga Häradshöfding skyldig. Hwar och en som äger känsla af ömhet för människor, instämmer oselbart i lika högaktning, för en så wärdig Medborgares goda hjerta.