Behagsjuk man i Isfahan reser till Mecka för vårta

Den behagsjuke

Ammon hade av naturen fått ett vackert utseende och ett inte elakt hjärta. Han var dessutom rik och hade flera vänner. Han hade alltså kunnat vara lycklig, om han inte haft en vårta på näsan och om han inte varit den mest fåfänge mannen i Isfahan.

Få perser hade hört talas om Ammon, och ännu färre om hans vårta. Ändå trodde han att den var en skamfläck för hela Persien. Han beslöt därför, mot flera visa mäns råd, att befria sin näsa från denna för honom outhärdliga börda. Länge hade han förgäves rådfrågat alla som hade någon kunskap om vårtors natur och botemedel. Till slut rådde en gammal man honom att resa till Mecka och bada näsan i fem dagar i den heliga källans vatten. Ammon reste, och tog med sig ansenliga gåvor till den store Profeten och hans vördade tjänare. På vägen överfölls han av… (Reds. anm.: Texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)

Den behag siuke

Ammon hade af naturen fått et wackert utseende och et ej elakt hjerta. Han war deßutom rik, och ägde flere wänner. Han hade således warit lycklig, om han ej haft en wårta på näsan, och om han ej warit den behagsiukaste man i Ispahan.

Få Persianer hade hört talas om Ammon, och ännu färre om hans wårta. Men likwäl trodde han den wara en skamfläck för hela Persien. Han beslöt derföre, emot flere wise mäns råd, at befria sin näsa från denna för honom olideliga börda. Länge hade han förgäfwes rådfrågat alla dem som hade någon kunskap om wårtors beskaffenhet och botemedel. Änteligen rådde honom en gammal man at resa til Mecca, och bada näsan 5 dagar i den heliga källans watten. Ammon reste, och tog med sig ansenliga skänker för den stora Propheten och hans wördige tjenare. På wägen öfwerföll honom

[[FORTSÄTTER]]