Diktaren hyllar Lisetts skönhet i porträttdikt

Porträtt.

Lisett vill bli målad av mig; men ack, det står inte i min makt, eftersom naturen inte kan ge så vackra färger att de motsvarar hennes skönhets prakt, och inga ord räcker till för att beskriva den.

Vilket gränslöst fält av dygder står inte framför mig, redo att låna sitt ljus åt hennes bild! Om jag ändå bland dem kunde upptäcka minsta spår av fel, som bara kunde tjäna som skugga vid tavlans kant!

Låt oss ändå försöka. Lisett behöver bara visa sig för att förblinda alla som har ögon: det är överallt hennes lott att tända avundens raseri och kärlekens vådeld.

Inte ens nyss utslagna rosors prakt når upp till hennes kinders fägring; det sken som är lagt i solens sköte – (Reds. anm.: dikten fortsätter i ett senare avsnitt som inte återges här.)

Portrait.

Lisett af mig will målad blifwa; Men ack! det står ej i min magt, Då ej naturen kan så täcka färgor gifwa, Som swara mot Des skönhets pragt, Och inga ord förslå at den beskrifwa. Hwad gränslöst fält af dygder för mig står, At til Deß bild sit ljus mig låna! Om dock bland dem, af fel jag märkte minsta spår, Som blott wid taflans rand til skugga kunde tjena! Försökom likwäl på. Lisett sig wisar blott, At alt hwad öga har förblända: Det allestädes är Deß lott At afunds raseri och kärleks wådeld tända. Ej nyß utspruckna rosors pragt Til Hennes kinders fägring hinner: Det sken som är i Solens sköte lagdt,