Min herre!
Jag kan inte avråda er från er avsikt att tillägna ert akademiska lärdomsprov åt er kära mor, trots att det är skrivet på latin, som hon inte förstår. Den gamla damen lär, som så många andra, tycka om att se sitt namn i tryck, och hos en mor kan denna lilla fåfänga lätt förlåtas.
Men i allmänhet måste jag erkänna att dedikationer föga behagar mig. Lyckligtvis blir de också för var dag (Reds. anm.: texten avbryts här och fortsätter i en senare del).
Min Herre!
Jag kan ej afråda Er ifrån Ert upsåt at dedicera Ert Academiska Snilleprof til Er kära Mor, skönt det är på Latin, som hon ej förstår. Gumman lär, som mången annan, älska at se sit namn tryckt, och hos en Mor kan denna lilla fåfängan lätt förlåtas. Men i allmänhet måste jag tilstå, at dedicationer föga behaga mig. Lyckligt wis komma de äfwen dageligen
[[FORTSÄTTER]]
Under 1700-talet var det vanligt att akademiska avhandlingar och andra tryckta skrifter försågs med dedikationer, alltså tillägnanden till gynnare, släktingar eller högt uppsatta personer. Dedikationen fyllde ofta en praktisk funktion: författaren kunde hoppas på ekonomiskt stöd, beskydd eller karriärfördelar från den person som hedrades.
Bruket kritiserades dock ofta i tidens press och essäistik för att vara fjäskigt och fåfängt. Texten är ett exempel på den tidens populära genre med fingerade eller verkliga brev till redaktionen, där samhällsseder och moral diskuterades i lätt ironisk ton.
Att avhandlingar skrevs på latin var regel vid de svenska universiteten långt in på 1800-talet, vilket förklarar poängen att modern inte skulle kunna läsa det verk som tillägnas henne. Kombinationen av mild förståelse för moderns fåfänga och principiell kritik av dedikationsväsendet är typisk för upplysningstidens moraliserande tidskriftsprosa.
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›
‹ Fler gamla nyheter