Spansk officer skildrar misslyckade anfallet mot Alger

Ett brev från en spansk officer som deltagit i expeditionen mot Alger, skrivet till en av hans vänner och daterat den 18 juli, återges av Gazette d'Amsterdam:

"Det är ingen hemlighet att vårt försök mot Alger har misslyckats, men ni vill säkert veta hur det gick till. En plan, hur klokt den än är utformad, och alla förberedelser, hur försiktigt och väl de än leds, räcker ändå inte om inte var och en som har med saken att göra fullgör sin plikt. Så gick det för oss, och därifrån härrör vår olycka.

Vi låg utanför Alger den 30 förra månaden och den 1 denna månad med hela vår konvoj, som fört över omkring 29 000 man infanteri och 1 000 man kavalleri. Hela kusten spanades av med största noggrannhet, och man beslöt att vid första lämpliga tillfälle sätta trupperna i land. Tillfället kom den 8, och landstigningen inleddes i första gryningen mellan floden Larache (Reds. anm.: sannolikt avses floden Harrach öster om Alger) och staden – så lyckosamt att vi inte förlorade en enda man av de 8 000 som sattes i land tillsammans med 20 fältkanoner.

General greve O'Reillys order, meddelade både skriftligen och tusen gånger muntligen till alla i allmänhet och var och en i synnerhet, var att trupperna från den första landsättningen (vi hade nämligen inte tillräckligt med slupar för att landsätta alla på en gång) skulle formera sig i slutna kolonner och stå orörliga på stranden tills resten av armén, kavalleriet, det grova artilleriet, ammunitionen och förnödenheterna anlänt, understödda av lätta trupper på båda flyglarna och av elden från tio fältkanoner på högra och lika många på vänstra flygeln, för att hålla fronten fri och avvärja fiender som eventuellt gjorde sig besvärliga. Först när hela vår styrka samlats i sådan ordning skulle marschen inledas i tre kolonner, med ett talrikt artilleri i spetsen, för att inta höjden, gruppera sig där och anlägga några redutter för att säkra fältet och trygga förbindelsen med flottan. I ett sådant läge hade inte hela Afrika förmått driva bort oss, och vi hade inte haft mer än en och en halv mil kvar för att överrumpla kejsarens slott, som är den främsta fästningen, och bombardera staden. Den är byggd som en amfiteater med husen så tätt att man knappt ser spår av gator. Våra bomber skulle ha åstadkommit en fruktansvärd förstörelse där, och staden hade snart tvingats ge sig på nåd och onåd.

Vår general hade instruerat varje man så väl om hur de skulle uppträda i strid, alla var så nöjda med hans förståndiga åtgärder och han hade vunnit hela arméns förtroende i sådan grad, att det inte fanns en enda officer, ja inte en enda soldat, som ett ögonblick tvivlade på framgången. Men på ett ögonblick var allt hopp borta. De första 8 000 männen hade knappt satt foten i land förrän de, uppeldade av en obändig stridsiver, döva för sina befälhavares order och rop, och så förblindade att de inte ens frågade efter sitt artilleri, ställde upp sig huller om buller till strid och rusade obetänksamt mot fienden, den ene före den andre. De hamnade i ett bakhåll, där morerna – enligt uppgift 120 000 man – hade samlat större delen av sin krigsmakt. Vi stod helt oskyddade mot en oräknelig mängd vildsinta människor och höll en oupphörlig eld, men våra fiender stod skyddade bakom träd, jordvallar, buskar, hus och murar. I ett så fördelaktigt läge kunde de inte bara alltför väl uthärda vår eld, utan dödade och sårade också en stor mängd av vårt folk.

Greve O'Reilly, som ännu var sysselsatt med att landsätta resten av armén, skyndade fram för att själv ta befälet över linjen. Han insåg genast att hans plan var helt kullkastad, att den knappast stod att rädda och att vi hade råkat mycket illa ut. Inget annat återstod än att försöka vinna någon av höjderna och hålla fienden tillbaka. Han lät därför i största hast kasta upp en förskansning på stranden. Vi drog oss dit under ständig strid och värjde oss mot att bli överväldigade av massorna som strömmade till från alla håll, och till deras skada höll vi en ständig eld som pågick hela dagen och hela natten. Eftersom generalen märkte att fienderna närmade sig med sitt artilleri på båda sidor om vår förskansning, och väl visste att trupperna var så utmattade att de inte kunde hålla sin plats utan att riskera allt, beslöt han i samråd med samtliga generaler att dra sig undan. Före gryningen var hela armén, artilleriet, krigs- och livsförnödenheterna med mera ombord på skeppen, utan att vi lämnat en enda man kvar på land, förutom de döda.

Enligt en noggrann förteckning från varje kår uppgår de stupade till nära 500 och de sårade till 2 500, bland de senare nästan alla generalerna och en mängd lägre officerare. General greve O'Reilly själv fick en häst skjuten under sig och ådrog sig två kontusioner, som han inte ens nämnt. Utan hans rådighet, mod och omtanke, som är utan like, hade vi alla blivit kvar i Afrika, och enligt min uppfattning bör denna reträtt, i kännares omdöme, göra honom ännu större ära än om lyckan hade varit honom bevågen i hela hans företag. Under ett helt fälttåg inträffar mycket sällan en landstigning, ett fältslag, upprättandet av ett förskansat läger och en ordnad reträtt. Det är mer än anmärkningsvärt att allt detta nu hänt inom knappa 24 timmar, med en kår på 20 000 man och en hel artilleritross med erforderlig ammunition och proviant, och detta utan annan hjälp än slupar från våra örlogs- och transportfartyg. Av allt detta kan man sluta sig till vilken ordning och kraft som krävts för att genomföra så besvärliga, invecklade och mångfaldiga operationer samtidigt. Likväl kan jag lätt föreställa mig de många olika omdömen som denna expedition kommer att utsättas för. Vi har spelat ett olyckligt spel, och det är oss nog till grämelse; men jag skulle ändå önska oss den lilla trösten att de många stortalarna själva hade varit ögonvittnen. Då hade de kanske kommit på andra tankar.

Sedan den 15 har vi legat här. Det sägs att vi ska förläggas i trakten. Soldaterna visar fortfarande samma hjältemod och skulle gärna vilja ta sin hämnd, men årstiden är redan för långt framskriden för att återvända dit, och vi vet dessutom ännu inte vilka order vi kan vänta från hovet. Detta får räcka för denna gång. Jag ber er i gengäld om den vänskapen att ni uppriktigt berättar allt som läggs oss till last."

Utrikes Tidningar.

Gazette d'Amsterdam. N:o 67.

Bref från en Spansk officerare, som warit på den Algieriska expeditionen, til en af sina wänner, dat. d. 18 Julii. "Det är icke obekant, at wårt försök emot Algier slagit oß felt; men J torden wilja weta huruledes. En plan, ehuru wisligt anlagd, samt alla författningar och anstalter, ehuru försigtigt och wäl styrde, göra ändå icke tilfyllest, så framt icke hwar och en, som dermed på något sätt har at sysla, fullgör sin skyldighet. Så har det händt oß. Och derifrån leder sig wår olycka.

Wi lågo för Algier d. 30 i förleden och d. 1 i denna månad med hela wår convoi, som öfwerfört wid paß 29,000 man infanterie och 1000 cavalerie. Man bespejade med all möjlig sorgfällighet hela kusten, och man beslöt, at wid första lägliga tilfälle draga trupperne til land: det fogade sig så d. 8, och man började med landstigningen i första gryningen på dagen, emellan floden Larache och staden, och det så lykligt, at wi icke förlorade en enda man af de 8000, som sattes i land, tillika med 20 fält-stycken. De af Generalen Grefwe O-Reilly både skrifteligen meddelte, och tusende gånger munteligen för alla i gemen och hwar och en i synnerhet uprepade ordres, woro, at trupperne utaf första debarqueringen (ty jag bör påminna, at wi icke hade slupar nog til hela debarqueringen på en gång) skulle formera sig uti slutna colonner och stå orörlige på stranden intil ankomsten af den öfriga delen utaf armeen, cavaleriet, grofwa artilleriet, ammunition och lifs-förnödenheter, m. m., understödde af de lätta trupperne, placerade på bägge flyglarne, och utaf elden från 10 fält-stycken på den högra och äfwen så många på den wänstra flygeln, för at hålla fronten fri och afstyra fienderne, som til äfwentyrs wille göra sig orolige. När all wår styrka med en sådan ordning och försigtighet hunnit samlas, då först skulle man anträda marchen i tre colonner, med et talrikt artillerie i spetsen, intaga högden, derstädes fatta posto och anlägga några redouter, til at försäkra sig om fältet och at förwara oß communication med flottan. J en sådan tilställning hade hela Afrika icke warit nog mägtig at drifwa oß utur rummet, och wi hade icke haft mer, än halfannan mils wäg, til at öfwerrumpla Kejsarens slott, som är den förnämsta fästningen, och til at bombardera staden. Den är anlagd i form af en amphi-theatre, och husen så tätt bygde, at man knapt ser tekn til gator. Wåra bomber skulle der hafwa åstadkommit en hiskelig förstöring, och staden hade blifwit nödtwungen at innan kort gifwa sig på nåd och onåd.

Wår General hade så wäl instruerat hwar man, huru de borde förhålla sig i slagtning med fienden, alle woro så förnöjde med hans förståndiga anstalter, och han hade så intagit hela armeens förtroende, at der fants ingen enda officerare, ja ingen enda soldat, som twiflade et ögnablick om framgången af denna föresats; men uti et enda ögnekast war alt hopp förswunnit. De första 8,000 man hade som knappast satt foten i land, förrän de, uphitsade af en bångstyrig ifwer at slåß, lomhörde til sine anförares ordres och anrop, och så förblindade at de icke ens frågade efter sit artillerie, stälte sig huller om buller til slagtning, hastade obetänksamt up emot fienden, den ene fram om den andra, och uppehöllo sig någon stund uti en embuscade, hwarest Morerne, til et antal, som det säges, af 120,000, hade samlat tilhopa största delen af sin krigsmagt. Wi woro aldeles blottstälde, wi hade at strida mot en oräknelig mängd wildsinta menniskor, wi underhöllo en ouphörlig eld; men wåre fiender stodo betäkte af trän, jordwallar, buskar, hus och murar. De kunde i en så fördelaktig belägenhet icke allenast altför wäl uthärda all wår eld; utan ock dödade och blesserade en stor myckenhet folk på wår sida. Gref O. Reilly, som ännu war sysselsatt med debarqueringen af den öfriga delen utaf armeen, skyndade sig fram at sielf föra commando öfwer linien; han blef genast warse at hans plan war aldeles omstielpt; at den föga stod at hielpa; och at wi råkat ganska illa ut; i anseende hwartil icke annat war til görande än at tilse huru wi kunde winna någon af högderne och hålla fienden tilbaka. Han lät altså i möjeligaste hast upkasta et retranchement på stranden: wi drogo oß dit under ständig fäktning, hwarigenom wi wärjde oß at icke blifwa öfwerswämmade af myckenheten, som tilströmmade från alla kanter, och til deras afbräck underhölle wi en ständig eld, som påstod hela dagen och lika så hela natten. Jmedlertid och som Generalen förmärkte, at fienderne nalkades med sit artillerie til bägge sidorne af wårt retranchement, wäl wetande at trupperne woro så högeligen utmattande, at de icke kunde behålla sin plats utan at äfwentyra altsammans; så beslöt han med samtelige Generalernes samråd och bifall, at draga sig undan, och innan dagningen war hela armeen, artilleriet, krigs- och lifs-förnödenheter, m. m., inne om bord på skeppen, utan at wi lemnat efter oß på landet en enda man, undantagande de döda. Enligt en upgifwen noga förtekning från hwarje corps bestiga sig de slagne til nära 500 och de blesserade til 2,500: ibland hwilka senare befinnes mäst alle Generalerne och en myckenhet subaltern-officerare. Generalen Gref O-Reilly sielf har haft en häst sig undanskuten, och har fådt twänne contusioner, som han icke ens omnämt. Utom hans snällrådighet, mannamod och omtänksamhet, som är oförliknelig, hade wi alle stadnat i Afrika, och efter alt mit begrep, bör denna retraite, uti kännares omdöme, göra honom än större heder, än om efter des önskan lyckan i hela des föresats warit honom bewågen. Under en hel campagne förefaller ganska sällan en landstigning, en bataille, beredningen af et förskantsadt läger, en ordentlig retraite. Det är mer än undrans wärdt, alt detta har nu händt inom icke fulla 24 timar, med en corps af 20,000 man och en hel traine artillerie, med dertil erforderlig ammunition och lifs-förråd, samt det utan annan utwäg och bistånd, än med slupar från wåra örlogs- och transport-skep. Af alt detta kan slutas, hwad ordning och drift erfordrats at werkställa så beswärliga, inweklade och mångfaldiga operationer tillika. Icke destomindre kan jag lätteligen mig föreställa de många olika omdömen, som denna expedition måste wara underkastad. Wi hafwe spelt et olykligt spel, och det är oß nog til wår grämelse; men jag wille likwäl önska oß den lilla trösten, at de månge stortalare hade derwid sielfwe warit ögnawitne. Då kan wäl hända at de kommit på andra tankar.

Nu hafwe wi sedan den 15 warit härstädes liggande. Det säges at wi skole cantonnera här i negden. Soldaten wisar ännu samma hieltemod, och önskade gerna at få taga sin hämd; men årstiden är redan nog förliden at härifrån förfoga oß dit tilbaka, och wi wete desutom ännu icke hwad ordres wi hafwe at förwänta från Hofwet. Detta kan göra tilfyllest för denna gången: Jag utbeder mig deremot den wänskapen, at J sägen mig upriktigt alt hwad som föres oß til räkning.