Utdrag ur ett brev från professor Laxmann, daterat S:t Petersburg den 14 februari 1773.
Min resa runt hela Moldavien och Bessarabien genomförde jag med otroligt stort nöje (Reds. anm.: ordet i originalet, "udje", är troligen ett tryckfel för "nöje"). Jag lärde känna ett land dit europeiska folkslag, med undantag för greker, sällan kommer – ett land i jämförelse med vilket våra bästa trakter ser ut som naturens styvbarn. På grund av de ohyfsade invånarna måste det kallas en praktfull ödemark, och där skulle man, även om man vore lika trög som de enfaldiga och lata asiaterna, ändå kunna leva bekvämare än den flitigaste lantbrukaren hos oss.
Svarta havets stränder är mycket fattiga på havsprodukter. Några kammusslor och bläckfiskar – sepior och åttaarmade bläckfiskar – är det enda som påträffas. Sodaväxter (kali) och några andra växter av gruppen "incompletis" (Reds. anm.: en äldre botanisk beteckning för växter med ofullständiga blommor) täcker de nästan överallt låglänta stränderna, vikarna och de sumpiga... (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare avsnitt).