Lantmarskalken försvarar nya regeringsformen på Riddarhuset

Kort sammanfattning av ett tal, hållet på Riddarhuset av lantmarskalken, herr baron Leijonhufvud, den 26 augusti 1772.

Det är en sanning, och den behöver inte döljas, att det nya regeringssättet i ganska många avseenden skiljer sig från det avskaffade, som uppkom vid en tronledighet och efter ett för riket olyckligt fört envälde. Våra förfäder, som stiftade den lagen, var särskilt på sin vakt mot det enda onda de kände till. Bara detta avvärjdes, misstänkte man inga farliga följder. Nationen, van att lyda och nyss befriad från enväldets ok, kunde svårligen förutse att en för den tiden nyttig lag, genom egenmäktig tolkning och tilltagande missbruk, skulle kunna bli skadlig för riket och slutligen leda till ett långt mer olidligt ok, under inhemska partier styrda av utländska intressen. Skyddsvärnet restes därför endast mot kungamakten, med mera.

Det urgamla regeringssättet hade på så vis, genom tidens gång, förändrats när vår allernådigste konung och herre besteg sin fäderneärvda tron och ärvde den svenska spiran. "Ni vet bäst under vilka villkor, och med vilka frivilliga och ädelmodiga löften, han besteg sin tron, och vad och hur han därifrån har talat till oss. För egen del har han inte begärt någonting, men förbundit sig till allt; endast då förenade vi oss alla med honom och med varandra", med mera. Men tyvärr har kungen inte med mildhet kunnat vinna ett så stort och patriotiskt mål. När våra partistrider nu bröt ut med förnyad kraft, har han, som en storsint och välgörande konung, återinfört det urgamla regeringssättet, vilket nu har godkänts och beedigats.

Statsskicket är alltså inte förvandlat i sina rätta grunder, utan i verklig mening återupprättat och i sina mest nödvändiga delar förbättrat. Ja, friheten är ingalunda borta, men den är kringgärdad så att den inte kan missbrukas, inte skada oss inbördes och inte gagna främmande avsikter. Svenska folket ger sig fortfarande självt de lagar det styrs efter, beskattar sig självt efter sina egna kända tillgångar, och varje medlem av folket har sin heder och egendom i fullkomlig säkerhet. Det övriga styrelseverket tillfaller kungen, såsom rikets huvud, och de upplysta herrar som står honom närmast i förvaltningen.

Så vist, och i enlighet med ett samhälles natur, är det nya regeringssättet författat av kungen, som förenar den högsta statsklokhet med det ädelmodigaste hjärtelag och en fast föresats att regera efter lag. Därför uttrycker också lantmarskalken sin trogna önskan för Kungl. Maj:ts ovärderliga liv, en önskan som hela riket förvisso instämmer i.

Av så dyrbart och lärorikt innehåll är detta tal, som dessutom röjer en manlig vältalighet, att det är värt att tryckas om i sin helhet och spridas till allas kännedom.

Kort Innehåll af et Tal, hållet på Riddarhuset af Landt-Marskalken, Herr Baron Leyonhufwud, den 26 Augusti 1772.

Det är en sanning, och hon behöfwer icke döljas, at den nya Regerings-arten är, i ganska många stycken, olik

olik den afskaffade; som upkom wid en Thron-ledighet, och efter et för Riket olyckeligen fördt Enwälde. Wåre Förfäder, som stiftat samme Lag, woro synnerligen på wakt emot det enda onda, de kände. Blott at et sådant afwärjdes, mistroddes inga wådeliga följder. Nationen, wan at lyda, samt undkommen Enwålds-oket, kunde swårligen se förut, at en för den tiden nyttig Lag skulle, genom egenmägtig tålkning, och utwidgade misbruk, kunna blifwa för Riket skadelig, och sluteligen leda til et fast olideligare ok, under inhemska partier, styrde af Utlänska Interessen. Wårn upresdes fördenskul blott emot Konunga-magten, m. m.

Det urgamla Regerings-sättet war så, genom tidernas åtgård, ändradt, då wår Alranådigste Konung och Herre steg på Sin Fäderne-Thron, och ärfde Swenska Spiran. „I weten bäst, under hwad wilkor, och med hwilka friwilliga, med hwilka ädelmodiga, löften, Han upsteg på Sin Thron; hwad och huru Han ifrån den samme til oß talat. För Sig har Han ingenting äskat, men Sig til alt utfäst; allena wi förente oß alle med Honom, och med hwarandre,“ m. m. Men, ty wärr! Konungen har ej kunnat med lämpa winna så stort och Patriotiskt ändemål. Då nu wåra Partimishälligheter utbrusto med förnyade krafter; har Han, som en stortänkt och wälgörande Konung, återfört urgamla Regerings-arten; hwilken nu blifwet samtykd och beswuren.

Hon är således icke til sina rätta grunder förwandlad; utan werkeligen uprättad, och i sina nödigaste delar förbätrad. Ja, Friheten är ingalunda borta; men omgärdad, at Hon icke kan misbrukas, icke skada oß inbördes, icke gagna främmande afsigter. Swenska folket gifwer sig ännu de Lagar, hwarefter det styres; beskattar sig sielft, efter des egne kände tilgångar; och äger, i hwarje des medlem, heder och egendom i fulkomligaste säkerhet. Det öfriga Styrelse-werket tilfaller Konungen, såsom Rikets Hufwud, och de uplysde Herrar, som Honom i förwaltningen närmast äro.

Så wisligen, och med et Samhålles natur enligt, år nya Regerings-såttet författadt af Konungen, som med Högsta Statsklokhet förenar det ådelmodigaste hjertelag, och fast upsåt, at regera efter Lag: hwarför ock Herr Landt-Marskalken utgjuter sig i trogen önskan för Kongl. Maj:ts oskattbara lif: hwaruti wisserligen hela Riket gör et med Honom.

Af så dyrbart och lårorikt innehåll år detta Tal, hwilket tillika röjer en manlig wåltalighet; wärdt, at omtryckas helt och hållet, och spridas til allas kunskap.