Läkare förklarar behagliga känslor vid drunkning och åderlåtning

En irländsk officer föll i en flod och togs för drunknad. Han drogs medvetslös upp ur vattnet och erkände sin tacksamhetsskuld till sin räddare. Men han försäkrade samtidigt att räddarens närvaro väckte en hemlig och oövervinnerlig motvilja hos honom. Denna känsla, som var starkare än han själv, berodde enligt honom på att han i det djupa vattnet hade upplevt en obeskrivligt behaglig ro.

En berömd apotekare i Paris drabbades en gång i Italien av en elakartad feber, varvid franska läkare och fältskärer tappade honom på stora mängder blod. Efter den sista rikliga åderlåtningen föll han i en långvarig vanmakt, som häftigt förskräckte de kringstående. Han berättade att när hans yttre sinnen övergivit honom, hade hans ögon sett ett så rent och livligt ljus att han trodde sig vara förflyttad till himlen. Han minns detta tillstånd fullkomligt och säger att han under hela sitt liv aldrig upplevt ett så dyrbart ögonblick. Åtskilliga personer av alla åldrar och kön försäkrar att de under liknande omständigheter erfarit något liknande.

I de flesta av dessa exempel är orsaken till den behagliga känsla man erfar i grunden densamma.

Åtsnörning med snören, köldens sammandragande verkan, trycket från vattnet som omger en drunknad, eller ådrornas sammanfallande efter åderlåtning, hindrar nästan helt blodet från att tränga in i de ådror som ligger under huden, eller berövar det åtminstone större delen av dess rörelse. Därför flyter kroppsvätskorna i högre grad och friare till de inre delarna, och i synnerhet till hjärnans blodkärl, vilka minst av allt kan tryckas samman av yttre våld. Detta blodflöde till huvudet framkallar de livliga och starka känslorna, liksom dess stilla och jämna omlopp gör känslorna behagliga.

Vad gäller det välbehag som de med klåda (Reds. anm.: troligen personer med hudåkommor) känner när de kliar sig, så är det en helt annan sak. Vi väntar oss i den frågan en avhandling av en läkare från nedre Bretagne, som kan tala grundligt om saken.

LÄKAREN.

Swar.

En Irländsk Officer war fallen uti en flod, och man hölt honom för drunknad. Han blef utan all känsla dragen utur watnet, och erkände sin skyldighet emot sin hjelpare. Men han försäkrade tillika, at hans närwarelse förorsakade honom en hemlig och oöfwerwinnelig afsky. Denna känslan som war starkare än han sjelf, kom deraf, som han sade, at han uti djupa watnet hade njutet en obeskriflig angenäm ro.

En berömd Apothekare i Paris, blef en gång uti Italien öfwerfallen af en elak artad Feber, hwaruti Franska Medici och Fältskärare aftappade honom en myckenhet blod. Efter den sidsta ömniga åderlåtningen föll han uti en länge påstående wanmagt, hwilken häftigt förskräkte de kringstående. Han berättade, at sedan hans yttra sinnen öfwergifwit honom, har hans ögon sedt et så rent och lifligt ljus, at han trodde sig wara försatt i Himmelen. Han erhindrar sig fullkomligt detta tilståndet, och säger, at han under hela sin lefnad aldrig haft så kostbart ögnablick. Åtskilliga Personer af allahanda ålder och kön försäkra, at de i lika omständigheter ärfarit något dylikt.

I de mästa af deßa exempel är orsaken til den angenäma känslan, som man förspörer, i grunden den samma.

Tilsnörandet af strek, köldens sammandragande, watnets tryckande som omgifwer en drunknad, eller ådrornas sammanfallande efter åderlåtning, hindrar nästan aldeles blodens inträngande i de under huden liggande ådror, eller förlorar deruti åtminstone sin mästa rörelse; derföre flyta wätskorna mer och friare til de inre delarna, och i synnerhet til hjernans blodrör, hwilka minst kunna sammantryckas af et utwärtes wåld. Denna blodens flytande til hufwudet upretar de lifliga och starka känslor, lika som deß stilla och jämna omlopp gör känslorna behageliga.

Hwad de klädigas förnöjelse angår då de skubba sig, så är det en hel annan sak. Wi wänta härom en Afhandling af en Läkare ifrån nedra Bretagne, som derom kan grundeligen tala.