Varmt vatten som dryck – gammal lyx ifrågasätts

Om vattnets natur och dietetiska bruk.

Drusus, Tiberius son, befallde att man skulle skänka i varmt vatten åt dem som vid en eldsvåda ropade efter vatten för att släcka törsten. Seneca säger att man inte genast ska bli förargad om tjänarna inte serverar vattnet snabbt nog, eller om det inte är tillräckligt varmt utan bara ljummet; detsamma säger Arrianus ännu utförligare. Att dricka hett vatten måste alltså ha varit ett gammalt bruk redan hos både greker och romare. Men man måste också veta att en sådan dryck redan på den tiden betraktades som ren lyx för veklingar. Stratonicus kallade rhodierna veklingar och folk som njöt av varm dryck. Claudius förbjöd offentlig försäljning av varmt vatten i Rom, när han ville förbättra folkets seder och utrota lyxen. När kejsar Caligula (Reds. anm.: i texten kallad Cajus) hade förlorat sin syster och med anledning av detta för honom så sorgliga dödsfall befallt staden Rom att anlägga sorg, lät han avliva en viss vattenskänkare som sålt varmt vatten, eftersom denne därigenom gett anledning till vällust och vanhelgat sorgen. Av samma skäl – att drickandet av varmt vatten hölls för en skadlig lyx – förbjöd även censorerna dessa vattenskänkares näringsverksamhet, och några skribenter hånade offentligt denna sorts njutning på sin tid. Ammianus klagade över att man på hans tid inte tillräckligt bestraffade tjänarnas missgärningar och laster, men ändå gav dem 300 prygelslag när de serverade det varma vattnet för långsamt eller för ljummet. Och av ett ställe hos Martialis, där han säger att värden vid alla gästabud framför allt bör se till att det under det heta kalaset inte råder brist på tillräckligt hett vatten, framgår tydligt att sådan dryck även vid bjudningar användes för lyx och njutning.

De gamla brukade också dricka hett vatten blandat med vin eller kryddor. Plinius tillskrev uppfinningen att blanda vatten med vin åt Staphylos, Silenos son; andra åt den atenske kungen Amfiktyon, andra åt Melampus, Lykurgos eller Cerasus. Man finner också att Galenos ibland rådde sina sjuka att dricka vin utspätt med varmt vatten, och det tycks som om vi även i våra dagar gärna unnar de sjuka denna dryck.

I själva verket är det varma vattnet, vare sig det är oblandat eller uppblandat med vin, inte lämpligt som vanlig dryck för friska människor. Redan Plinius höll det för onaturligt, eftersom djuren inte dricker något varmt vatten, och kallade det utbredda bruket av sådan dryck för en falsk grundsats. Platon tillät drycken med förbehåll. Plinius försäkrar att det bara var läkarna som, för att göra sig berömda genom något nytt, gjorde varma drycker till ett mode – och det är synd att han inte kunde känna till Bontekoe. De gamlas argument för de varma dryckerna är ganska svaga, som man ser hos Aristoteles; och vilken anledning kunde Platon väl ha att påstå att det varma vattnet kylde av inälvorna och väckte aptiten? De gamlas klokare uttalanden i denna sak går alla ut på att det varma vattnet är nyttigt vid vissa slags sjukdomar, eftersom det har medicinsk kraft. Men för friska bör dess dagliga bruk starkt begränsas.

Det skäl som den lärde Freinsheim anför för bruket av varmt vatten – att mjölk, som är både människors och djurs första föda, är en varm dryck – bevisar något för mycket. Ty med ett sådant sätt att dra slutsatser skulle hästar och kor inte äta några växter, utan enbart animalisk föda, eftersom deras första föda varit animalisk. Men jag vill inte nämna denne lärde man bara för att få vederlägga honom i ett ämne som det inte tillkom honom att förstå, då jag enbart har honom att tacka för allt det jag nu anfört om varmt vatten. Man finner i hans Dissertatiuncula de Calido potu en stor skatt av lärda anmärkningar i denna sak, av vilka jag här använt mig av dem som jag trott bäst passa för mina läsare.

Lärda Saker och Rön.

Om wattnets natur och dietetiska bruk.

LÄKAREN.

Drusus, Tiberii son befalte at inskänka warmt watten åt dem, som wid en elds-wåda ropade efter watten at släcka törsten med. Seneca säger, man måste icke straxt förtörnas, om intet betjänterna hastigt nog bjuda watten, eller om det intet är warmt nog, utan allenast ljumt; och äfwen detsamma säger Arrianus ännu omständeligare. Således måste hett wattens drickande wisserligen wara et gammalt bruk redan hos både Greker och Romare: men man måste också weta, at dylik drick redan på den tiden hölts för en blott yppighet för weklingar. Stratonicus kallar Rhodierne weklingar, och folk som njuto warm drick. Claudius förböd i Rom det offenteliga säljandet af warmt watten, då han wille förbättra folkets seder och förstöra yppigheten. Då Kejsaren Cajus igenom döden hade förlorat sin syster, och han för detta, honom så bedröfwande dödsfallet, hade befalt Staden Rom at anlägga sorg, lät han äfliswa en wiss wattenskänk, som såldt warmt watten, emedan han därigenom gifwit anledning til wällust, och ohelgat sorgen. Af äfwen samma ordsaker, at warmt wattens drickande blef hållit för en skadelig yppighet, förbödo också Censores dessa wattenskänkernas näring; och några Skribenter begabbade offenteligen denna slags wällusten på sin tid. Ammianus klagar at man på hans tid icke nogsamt beifrat drängarnas missgerningar och laster, men ändock gifwit dem 300 prygel, då de framgåfwo det warma wattnet för långsamt, eller för ljumt; och af et ställe hos Martialis, hwarest han säger, at wärden för all ting wid alla gästabud bör efterse, det intet under heta calaset må wara brist på tilräckeligit hett watten, synes nogsamt, at sådan drick, äfwen wid tracteringar blifwit brukad til yppighet och wällust.

De gamle plägade också dricka hett watten blandat med win eller specerier. Plinius tilägnade upfinningen af wattnets blandning med win, Staphylo, Sileni son; andra den atheniensiska Konungen Amphyction, andre Melampus, Lycurgus, eller ock Cerasus. Man finner också, at Galenus understundom rådt sina sjuka at dricka win, upspädt med warmt watten; och det tyckes, som wi också i wåra tider gärna öfwerlåta de sjuka denna dricken.

I sjelfwa werket är också det warma wattnet, hwarken obemängt, eller med win upblandat, tjenligit för friskt folk til en ordentelig drick. Redan Plinius hölt det för onaturligit, emedan djuren icke dricka något warmt watten, och kallade det myckna bruket af sådan drick et falskt maxime. Plato tilstadde denna dricken med förbehåll. Plinius försäkrar, at blott Läkarena, som igenom något nytt wille göra sig berömde, gjordt et mode af warma drickers bruk; och det är skada, at han intet kunnat känna Bontekoe. De gamlas skjäl för de warma drickerna äro ganska swage, som man ser hos Aristoteles, och hwad orsak kunde wäl Plato hafwa, at påstå, at det warma wattnet afkylde inälfworna, och upwäkte appetit? De gamlas klokare utlåtelser om denna saken, löpa alle derpå ut, at det warma wattnet wid wissa slags sjukdommar är tjänligit, emedan det har Medicinsk kraft. Men för friska bör dess dageliga bruk ganska mycket inskränkas. Det skjäl som den Lärde Freinsheim nyttjar för warmt wattens brukande, at mjölk, som är både menniskors och djurs första födo, är en warm drick, bewisar något för mycket. Ty, efter sådant sätt at sluta, måste hästar och kor icke äta några wäxter, utan idelig djurisk spis, emedan deras första födo warit djurisk. Men jag wil icke nämna denna lärda Mannen, blott för at få wederlägga honom uti et ämne, hwilket intet hörde honom til at förstå, då jag endast har at tacka honom för alt det, som jag nu anfördt om warmt watten. Man finner i hans Dissertatiuncula de Calido potu en stor skatt af lärda anmärkningar öfwer denna saken, hwaribland jag här betjänt mig af dem, som jag trodt bäst passa för mina läsare.