Huskurer mot giftiga djurbett: ormsten, hjorthorn och bomolja

LÄKAREN. Medel mot giftiga sår orsakade av djurbett.

Man kan också lindra plågorna med varm urin, vatten eller stött persilja. För den som inte har något annat medel till hands har naturen själv gett en balsam, med vilken alla sår av sådana insekter kan läkas – även när man stuckit sig på törnen – nämligen öronvaxet, som bara stryks på. Vistelsen i trädgårdar, som är vanlig den här årstiden, påminner mig om paddornas gift, som kan orsaka ganska stark inflammation. Kuren består av färska blad av ruta (Reds. anm.: vinruta, en läkeväxt), som läggs på svullnaden. Det finns några allmänna medel som med stor nytta kan användas vid alla yttre skador av giftiga djur, och de förtjänar att vara kända för var och en. När jägare blir sårade av något giftigt djur består hela deras kur i att de strör krut på såret och antänder det, utan att göra något mer med det.

Man har mycket berömt egenskaperna hos en viss sten, om vilken det berättas att den ska finnas hos ett slags ormar i Hindustan (Indien). Den är känd under namnet ormsten, eller Pietra del Cobra. Om stenen är äkta ska den klibba fast vid våta läppar eller vid tungan. En sådan sten läggs på det giftiga såret, som dessförinnan, om det behövs, måste vidgas med en spetsig kniv. Är sticket så litet att såret knappt syns, sticker man med en nål eller lansett på det skadade stället tills några droppar blod kommit ut, för det är alltid nödvändigt att såret får blöda. Sedan lägger man genast stenen på såret, där den sitter fast så länge det ännu finns gift kvar i såret. Man bör alltså låta den sitta tills den faller av av sig själv, vilket ibland tar två dagar, ibland fjorton dygn eller mer. När den fallit av läggs den två eller tre timmar i mjölk eller vin, varefter den tvättas noga i ljummet vatten, så att fettet från mjölken inte fastnar i den. Detta vatten ser sedan gulaktigt ut och bör slås bort, eftersom det är mycket skadligt. Medan den första stenen renas på detta sätt, för att kunna användas flera gånger, lägger man en annan på såret för att genom dess dragning känna av om mer gift finns kvar. Skulle stenen inte vilja lossna på grund av stelnat blod, kan det avhjälpas med ljummet vatten.

Även om Redi och Charas har rest starka tvivel om stenens stora verkan, har ändå Boyle, Claiton, Hagers, P. Feys och Keyssler berättat så trovärdiga saker om den att det förvisso tycks löna mödan att göra försöket. Denna sten sägs inte bara hjälpa mot alla sår man fått genom ormbett, utan även mot sådana som orsakas av rabiessjuka hundar – bara stenen används genast medan såret är färskt. Den ska också vara bra när man skadats av skorpioner och taranteller, ja till och med mot pestbölder när de är mogna. Men för att ingen ska behöva vara utan detta medel, eftersom det av många anses vara mycket sällsynt, bör jag avslöja för mina läsare att det inte alls är en sten från en orm, som Thevenot försäkrar, utan helt enkelt ett stycke hjorthorn, som var och en själv kan tillverka. Man sågar av ett stycke av hjorthornet i form och tjocklek som ett runstycke eller en slant, och steker eller rostar det lätt över lite glöd. Det spelar ingen roll varifrån på hjorthornet stycket tas, för verkan blir densamma. Folk på landet, särskilt de som arbetar i jorden och därmed är mest utsatta för giftiga djurs bett, borde alltid ha detta medel till hands, eftersom det vid de svåraste och farligaste tillfällena är ett snabbt, säkert och billigt medel.

Men det finns ännu ett medel mot giftiga djurs bett och stick, till vilket man kan sätta större förtroende och som i alla avseenden är mer användbart och har mer tillförlitlig verkan. Detta medel är vår vanliga bomolja (olivolja). Nygent försäkrar om detta medels stora nytta vid alla giftiga sår, bara man smörjer såren och hela den skadade kroppsdelen med varm bomolja, även om det inte sker förrän en timme efter att man skadats. Men medlet måste ofta och under flera dagar, efter omständigheterna, användas både invärtes och utvärtes. Det är vid alla giftiga sår ett synnerligen pålitligt medel. Man har länge vetat att skorpioner krossade i olja varit det bästa läkemedlet mot dessa djurs stick. Men skorpionen är därvid helt onödig, för det är oljan som är det enda och viktigaste, det som allt beror på.

För att visa och styrka detta vill jag här återge en berättelse om ormfångaren William Oliver i England, som i närvaro av flera ledamöter av det engelska vetenskapssällskapet lät sig stickas av en huggorm. Han kände till sitt medels verkan från ett tillfälle då han funnit det kraftfullt för sin hustru, som blivit stungen av en huggorm, sedan alla andra medel, ja själva viperoljan, inte hade kunnat lindra plågan. Han lät den 1 juni, i många personers närvaro, sticka sig av en gammal svart huggorm som en i sällskapet hade tagit med sig. Det ena sticket träffade vid leden på högra handen och det andra vid tumleden, så att blodet flöt ur såren. Han kände genast häftiga stick och smärtor, både i tummens spets och i armen, eftersom huggormen ännu höll sig fast i såret. Strax därefter steg en brännande hetta upp i armen, efter några minuter blev även hans ögon inflammerade och tårarna började rinna nerför kinderna. Inom en halvtimme märkte han att giftet gick mot hjärtat, vilket syntes av att han började plågas av ett smärtsamt stick, åtföljt av svimningar, oro och andnöd. Därpå följde kallsvett. Plötsligt svullnade underlivet upp; han fick kolikplågor och ryggvärk med häftiga kräkningar, och han har sedan försäkrat att han två gånger under dessa häftiga anfall varit blind, men att han hela tiden hört vad som sades.

(Fortsättning i nästa nummer.)

LÄKAREN.

Medel för giftiga sår, förordsakade genom djurs bett.

Man kan också skaffa sig lindring i plågorna med warm Urin, wattn eller stött Persilja. At den som intet har något annat medel til hands, har naturen sjelf gifwit en Balsam, hwarmed alla sår af sådana insecter kan helas, äfwen då man sticker sig på törnen, nemligen Öronwaxet, som allenast påsmörjes. Wistandet i Trädgårdar, som denna årstiden är Allmänt, påminner mig Paddornas gift, hwilket kan förorsaka tämlig stark inflammation. Curen består i friska blad af Ruta, hwilka måste läggas på swullnaden. Det gifwes några Allmänna medel, hwilka med stor nytta kunna brukas wid alla utwärtes skador af giftiga djur, och de förtjäna at wara bekante för hwar och en. Då Jägare blifwa sårade af något giftigt djur, består hela deras cur deruti, at de strö Krut på såret, och antända det, utan at widare företaga någon ting dermed.

Man har mycket berömt ägenskaperna af en wiß sten, om hwilken berättas, at at den skal finnas hos et slags Ormar uti Indostan. Den är bekant under namn af Ormsten, eller Pietra del Cobra. Om denna stenen är god, måste han fastklibba sig wid wåta Läpparna, eller Tungan. En sådan sten lägges på det giftiga såret, som förut, om nödwändigheten så fordrar, måste utwidgas med en spitsig knif. Är stynget så litet, at såret som knappast synes, sticker man med en nål, eller Lancett på det sårade stället, tils några droppar blod utkommit. Ty det är altid nödigt, at såret får blöda. Sedan lägger man straxt stenen på såret, der han så länge blifwer fast sittandes och håller sig fast, som ännu något gift är uti såret. Man bör således låta honom fästa sig, til deß han sjelf affaller, hwilket ibland räcker twå dagar, ibland 14 dygn och deröfwer. Då han affallit, lägges han twå eller tre timar i mjölk eller win, hwarpå han wäl twättas i ljumt watten, at fettman af Mjölken ej må fästa sig uti honom. Detta wattnet ser sedan gulagtigt ut, och bör bortslås, emedan det är mycket skadeligit. Medan den första stenen på detta sättet är renad, för at kunna nyttjas flera gånger, lägger man en annan på såret, til at af deß dragande förspörja, om något mera gift är qwar uti såret. Skulle stenen för stelnad blod skuld intet willa låsna, kan sådant hjelpas med ljumt watten.

Ehuru Redi och Charas dragit mycket twifwelsmål om denna stenens stora wärkan, så hafwa dock Boyle, Claiton, Hagers, P. Feys och Keyßler, berättat så trowärdige saker härom, at det wißerligen tyckes löna mödan göra försöket. Denna stenen tjänar icke allenast för alla sår, som man fådt igenom ormars bett, utan ock emot sådana, hwilka åstadkommas igenom rasande Hundar, allenast stenen straxt blifwer nyttjad, medan såret är friskt, den skal ock wara god, då man blifwit skadad af Skorpioner, Tarantlar, ja äfwen emot Pästbölder, då de äro mogne. Men på det man ej må wara detta medel förutan, emedan det af många kan hållas för wara mycket rart, bör jag uptäcka för mina Läsare, at det är ingen ting minder än en sten af en Orm, som Thevenot försäkrar, utan at den är et slätt och rätt stycke af et hjortshorn, som hwar och en sjelf kan tilreda

sig. Man sågar af Hjorthornet et stycke i form och tjocklek af et runstycke eller slant, hwilket man lindrigt steker eller råstar på litet glöd. Det är lika godt på hwad ställe af Hjorthornet detta benstycket tages, ty wärkan blifwer enahanda. Folk som wistas på Landet, besynnerligen de som arbeta i jorden, och således mäst äro blottstälte för giftige djurs bett, borde altid hafwa detta medlet tilhands, emedan det emot alla de swåraste och farligaste tilfällen är et snart, säkert och ringa medel.

Men det gifwes ännu et annat medel emot giftiga djurs bett och styng, til hwilket man kan sätta större förtroende, och hwilket i alla afsigter är brukbarare och af tilförlåteligare wärkan. Detta medlet är wår allmänna Bomolja. Nygent försäkrar om detta medlets stora nytta wid alla giftiga sår, om man allenast smörjer såren och hela den skadade delen med warm Bomolja, ehuru det intet sker förr än efter en timmas förlopp sedan man blifwit skadad. Men detta medlet måste ofta och några dagar bortåt, efter omständigheterna, tillika brukas både in- och utwärtes. Det är wid alla giftiga sår et öfwermåttan tilförlåteligit medel. Man har långesedan wetat, at de i Olja sönderstötte Scorpioner warit det bästa Läkemedel emot deßa djurens styng. Men Scorpion är derwid aldeles onödig; ty Oljan är det enda och förnämsta, hwarpå alt beror. För at wisa och bestyrka detta, wil jag här anföra en underrättelse, om Orm-fångaren William Oliver i Ängelland, hwilken i närwaro af många den Ängelska Wettenskaps-Societetens Ledamöter, låt sticka sig af en hugg-orm. Han kände sit medels wärkan af et tilfälle, då han funnit det kraftigt för sin hustru, som af en huggorm war stungen, sedan alla andra medel, ja sjelfwa Wiper-Oljan intet hade kunnat lindra plågan. Han låt den 1 Junii i många personers närwaro sticka sig af en gammal swart Huggorm, hwilken en af sällskapet hade medbragt; det ena stynget kom wid leden af högra handen, och det andra wid Tumleden, så at bloden flöt utur såren. Han kände straxt såret i ändan af Tummen, som i armen, emedan Wipern ännu hölt sig fast i såret, häftiga styng och smärtor. Straxt derpå upsteg en brinnande hetta i Armen, efter några minuter blefwo äfwen hans ögon inflammerade, och tårarna började flyta utföre Kindbenen. Innom en half timas tid märkte han, at giftet geck til hjertat, som deraf syntes at han började plågas med et pinosamt styng, hwilket beledsagades med dåningar, oro och andetäppa. Häruppå följde kall swett. I ögnablecket uppöste underlifwet; han fick Colique-plågor och ryggwärk, hwarwid han hade häftiga kräkningar och upkastningar, och har sedermera försäkrat, at han twenne gånger under deße häftiga anstöterna, warit blind på ögonen, hwarunder han dock altid hördt, det man sagt.

(Fortsättning härnäst.)