Läkaren om gurkans, sparrisens och rutans hälsokrafter

Lärda saker och rön.

Läkaren.

Om några frukter som om sommaren finns i trädgårdarna och på fälten.

Jag bör inte glömma gurkor, som Galenos har kritiserat. Deras saft är lämplig för att dämpa en omättlig hetta och kyla ner kroppen, och man har även med nytta använt dem för att dämpa en ihållande hetta vid utmärglande febrar och tärande sjukdom. Naturen frambringar förvisso ingenting utan orsak – gurkorna kommer just vid den tid då hettan är som starkast. Gurkornas läskande saft löser upp blodets salt och gör det flytande, utan att det ändå rinner bort genom svettporerna, och denna safts benägenhet att surna förhindrar röta och att det alkaliska saltet tilltar i blodet. Kan man önska sig något hälsosammare vid het väderlek? Däremot besväras magen av gurkornas fasta delar, eftersom den inte kan lösa upp dem. Därför är det inte underligt att man anser gurksallad vara svårsmält, eftersom saften vanligen pressas ut innan den äts, och det därmed nästan ingenting finns kvar som kan smältas. Om man invänder att gurksallad inte smakar tillräckligt gott om den inte pressats ut, så kan detta fel avhjälpas med salt, peppar och vinättika, vilket dessutom passar denna sallad väl: saltet ska främja matsmältningen genom att lösa upp så mycket som möjligt, pepparn ska stärka och värma magen för att hålla gurksaftens kylande verkan i jämvikt, medan ättikan ska förena sig med oljan för att understödja gurksaftens egentliga kraft, genom vilken den driver urin och håller blodet samman.

Sparristiden är redan i stort sett förbi. Inte desto mindre vill jag vid detta tillfälle ändå nämna något om den, sedan jag berört så många vårfrukter. Man vet knappt mer att berömma den för än dess goda smak, och att den – om än något långsamt – driver urinen. Sparris innehåller ett flyktigt salt som genom sin lukt tydligt ger sig till känna, och alla vet att sparris ger urinen en elak och kraftig stank. Vill man slippa denna stank måste man förtära citronsaft, antingen tillsammans med sparrisen eller efteråt, vilket dämpar detta flyktiga alkaliska salt. Sparris har en särskild förmåga vid blod i urinen, som den obestridligen minskar, men detta gäller mer själva roten än stjälken, som egentligen är det som kallas sparris.

Vad har vi annars mer i denna årstid som mina läsare förtär? Rädisor? Deras dygd är att de har ringa kraft, och det är en dygd hos all mat när frågan gäller medicinsk verkan. Rättikorna däremot har ett genomträngande skarpt salt i sig, varigenom de löser upp slem och kraftigt driver urin. Rädisorna har sitt salt så uppblandat med vatten att man, utöver en kylande och lindrigt urindrivande kraft, knappt kan säga vare sig ont eller gott om dem.

Mycket kraftfullare är den sköna trädgårdsrutan, denna naturliga fiende till alla giftiga djur, som de gamle slösade så mycket beröm på och som vi nutida människor aktar så lite, eftersom den är så vanlig. Den hör till de flyktiga bittra örterna, och dess lukt och smak är kryddaktig, genomträngande, flyktig och stärkande. Man kan räkna den till de närande stärkande medlen; den driver dessutom svetten utan att försvaga kroppens fasta delar. Man brukar om morgnarna äta dess blad på smörgås för att stärka magen, och den som plågas av slembesvär i bröstet, eller riskerar smittsamma sjukdomar, eller fått i sig gift, eller blivit biten av en rabiessjuk hund, kan åtminstone utan tvekan använda den som ett medel som är mycket berömt mot sådana åkommor. Om den ger klara ögon och fördriver huvudvärk och tandvärk som orsakas av flusser, kan var och en själv pröva som vill bli närmare bekant med denna dyrbara ört. Eftersom stark lukt fördriver maskar kan man förvänta sig detta även av färska rutknoppar, och erfarenheten bekräftar denna verkan, i synnerhet hos barn.

Med rätta borde jag även ha nämnt något om unga ärter och bönor. Men för att inte bli alltför pedantisk måste jag ibland vara lite egensinnig. Mitt begränsade utrymme tillåter mig inte att på en gång gå igenom hela registret av trädgårdsfrukter, och hade jag tidigare tänkt på ärter och bönor hade de säkert kommit med i ordningen. Men vad skulle jag ha kunnat säga om dem? Att de är en angenäm föda, och att det värsta man kan säga om dem är att de ger en del gaser. Så länge de är späda och unga har de ännu inga så grova delar att de kan besvära magen, och särskilt de unga ärterna innehåller bara en söt, angenäm och kylande saft i ett ännu lättupplösligt, vattnigt skal (Reds. anm.: originalets "hälsa" är troligen ett tryckfel). Detta är allt jag tänker säga, för skulle jag uttala mig riktigt utförligt i detta ämne skulle det kräva ett helt ark. Men bönorna påminner mig om Pythagoras, som förbjöd att de åts – och denne lärde man befallde sina lärjungar att tiga.

(Fortsättning i nästa nummer.)

Lärda Saker, och Rön.

LÄKAREN.

Om några frugter, som om Sommaren finnas i Trädgårdarne och på fälten.

Jag bör intet förgäta Gurkur, som Gallenus lastat, Deras saft är skickelig at dämpa en omättelig hetta, och afkyla kroppen, man har äfwen med nytta betjänt sig af dem at dämpa en stadigwarande hetta wid utmärglande febrar och hectique. Naturen framskaffar wißerliga intet utan orsak, Gurkorna just på en tid då hettan är som starkast. Gurkornas läskande saft upplöser blodets salt, och giör det flytande, utan at ändock flyta bort igenom swetthålen, och denna saftens benägenhet at surna, förhindrar rötan och det alcaliska saltets tiltagande uti bloden. Kan man wäl åstunda något hälsosammare wid en het wäderlek? Däremot beswäras Magen af Gurkornas faste delar, emedan de intet kunna uplösas af honom; och derföre är det intet underligit, at man håller Gurk-sallat för swår at smälta, emedan saften gemenligen utpräßas förut, innan han ätes, och emedan således nästan ingen ting är der uti, som kan smältas. Om man säger at Gurksallat intet är smakelig nog, om han intet blifwit utpräßad, så kan detta felet hielpas igenom salt, peppar och winättika, hwilket utom des är denna Sallaten cumgängeligit, ty saltet måste befordra deß smältning, i det saltet uplöser deraf så mycket som möjeligit är; pepparen måste stärka och uphetta magen, för at hålla Gurksaftens kylande wärkan jämnwigten; men ättickan måste förbinda sig med Oljan, för at understödja Gurksaftens egenteliga kraft, i förmågo hwaraf den drifwer urin och håller bloden tilsammans.

Sparris-tiden är redan merendels förbi. Icke desto mindre wil jag dock wid detta tilfället nämna något om honom, sedan jag omrördt så många wår-frugter. Man wet föga mer at berömma honom utaf, än sin goda smak, och at han, fast något långsamt, nog drifwer urinen. Sparris innehåller et flytigt salt, som igenom sin luckt tydeligen nog gifwer sig tilkänna, och hwar man wet at Sparris meddelar urinen en elak och häftig stank. Wil man slippa denna stanken, måste Citronsaft niutas, antingen tillika med Sparrisen, eller ock efteråt, som dämpar detta flygtia Alkaliska saltet. Sparris äger en besynnerlig dygd i blodpinkning, hwilken han oemotsäjeligen minskar, men dock är detta mera at förstå om sielfwa roten, än om deß stiälk, som egenteligen kallas Sparris.

Hwad hafwa wi eljest mer i denna årstiden, som mina Läsare förtära? Redissor? Deras dygd är, at de hafwa ringa kraft, och detta är en dygd om all spis, då nemligen frågan är om Medicinsk kraft. Men Råttickorna hafwa et genomträngande skarpt salt uti sig, hwarigenom de uplösa slemmen, och starkt drifwa urin. Räddikorna deremot, hafwa sit salt med så mycket watn upblandat, at man, utom en kylande och lindrigt urin drifwande kraft, föga kan säga hwarken ondt eller godt om dem.

Mycket kraftigare är den sköna Trägårds rutan, denna naturliga fienden för alla giftiga djur, på hwilken de gamla förslöst så mycket beröm, och hwilken wi nyare så litet agta, emedan hon är så allmän. Hon hörer til de flygtiga bittra örterna, och hennes lukt och smak är Kryddagtig, genomträngande, flygtig och stärkande. Man kan

räkna henne til de nära stärkande medlen, hwilken tillika drifwer swetten, utan at förswaga de fasta delarna. Man plägar om mornarna på smör och bröd äta deß blader til at stärka magen med, och hwilken som är plågad med bröstflußar, eller är i fara, i anseende til smittosamma siukdommar, eller fått gift uti sig, eller blifwit biten af en rasande hund, den kan åtminstone utan twifwelsmål, nyttia den, som et medel, hwilket aldeles är berömt emot dylika anstöter. Om hon giör klara ögon, om hon fördrifwer hufwudwärk och tandwärk, som härrörer af flußer, kan hwar och en försöka, som närmare wil blifwa bekant med denna kosteliga örten. Men, emedan stark lukt fördrifwer maskar, kan man af färska Rutknoppar förmoda sådant, och ärfarenheten bekräftar denna dygden, i synnerhet hos barn. Med rätta hade jag äfwen bordt nämna något om unga ärter och bönor. Men, på det jag intet må wara för mycket ordentelig, måste jag ibland wara litet underlig. Mina trånga gräntsor tillåta mig intet, at nu på en gång kunna genomgå hela registret på Trägårds frugterna; och hade jag förr tänkt på ärter och bönor, så hade de wist kommit med i ordningen. Men, hwad skulle jag kunnat säga om dem? At de äro en angenäm föda, och at det wärsta, som kan sägas om dem, består deruti, at de gifwa något wäder. Så länge de äro speda och unga, hafwa de ännu intet några så grofwa delar, som kunna beswära magen, och besynnerligen innehålla de unga ärterna blott en söt, angenäm, kylande saft i en ännu uplöselig wattenacktig hälsa. Detta är alt hwad jag tänker säga; ty skulle jag rätt omständeligen utlåta mig i detta ämnet, fordrades därtil et helt ark. Men, bönorna ärhindra mig Pythagoras, som förböd dem ätas, och denne lärde mannen befalte sina Lärjungar tiga.

( Fortsättning härnäst. )