Brev från Serius hånar dem som låtsas vara sjuka

Brev från Serius om låtsade sjukdomar.

Det finns ännu en besynnerlig sorts dårar kvar att nämna, nämligen de som låtsas ha sjukdomar som de mycket väl vet att de inte har. Kan något vara märkligare än att skryta och vara högfärdig med sjukdomar, eller att använda dem för att uppnå andra små syften? Ändå är ingenting vanligare än detta.

Ni minns säkert Caelius hos Martialis, som till straff verkligen drabbades av gikt – den sjukdom han hade diktat upp om sig själv. Det vore mycket rimligt om detta straff alltid följde på denna synd; man skulle ju inte med rätta kunna klaga på Försynen om den verkligen skickade oss ett ont som vi själva, för våra egna syftens skull, hade hittat på. Jag vill bara nämna den präst som Faucheur berättar om, som gjort det till regel att hosta i avmätt ordning vid vissa avsnitt i sitt predikoutkast, och som, för att inte missa något, på alla ställen där han skulle hosta hade skrivit: Hm! Hm! Hade det inte varit en hälsosam kur mot fåfängan för denne andlige man, om han utöver sin talekonst av Försynen även fått lungsot på köpet, så att han aldrig glömde att hosta?

Om man i tur och ordning ville gå igenom alla sjukdomar, skulle man för de flesta finna exempel på att de någon gång antingen låtsats av vissa personer eller rentav emellanåt blivit allmänt mode. Eftersom Alexander den store hade en sned hals, hängde hela hans hovfolk huvudet på sned och låtsades ha sneda halsar. En förnäm herre, som på grund av dålig andedräkt alltid tuggade på kryddor, gjorde hela sitt hov melankoliskt – antingen därför att de grämde sig över att ha ren andedräkt, eller därför att de tuggade så mycket kryddor att de spottade för mycket; ni läkare säger ju att man blir melankolisk av det. Detta var inte första gången man trodde att det var fint att ha stinkande andedräkt. Hieron fick tåla förebråelser för sin dåliga andedräkt av en fiende, och när han sedan klagade hos sin hustru, som aldrig sagt något, svarade hon att hon trott att alla män luktade så ur munnen. Plinius berättar om Regulus att han brukade smörja sina ögon med en viss olja, för att man skulle tro att de var röda av flitigt läsande.

Det finns människor som av naturen har en benägenhet att härma andras fel, och dessa är sällan original i sina dygder. I våra dagar har man gått ganska långt i detta dåraktiga låtsande av sjukdomar. Om en kammarjungfru ser hur anständigt hennes nådiga fru lider när hon har "vapörer", eller en dräng ser hur elegant hans herre med leende mun uthärdar sin gikt, tror de att ett gyllene tillfälle går dem ur händerna att visa upp sig för världen från samma sida, om inte de också får vapörer eller gikt. De börjar alltså låtsas ha dessa sjukdomar, för att visa att ingen högfärd är galnare än när enkelt folk vill vara förnämt.

Man finner numera dessa narraktiga upptåg i nästan alla sällskap, ty även i de förnäma sällskapen består flertalet av vanligt folk. Här poserar en stor, tjock och fet dam som om hon vore så ömtålig att hon inte tålde sunnanvindens fläkt; där vacklar en smal, långbent kavaljer fram som en anka, eftersom han gärna vill uppfattas som mycket fet. En ung herre, som ännu med saxen befriar sin haka från de första små fjunen som nyss spruckit ut, talar redan i hemlighet om något veneriskt som han måste ha i blodet, och blir uppriktigt arg när man inte vill tro honom om en sådan skamlighet. Om hypokondrin har redan den engelska tidskriften The Spectator anmärkt att den ofta är en ursäkt för dumheten; eftersom denna sjukdom vanligen finns hos lärda, påstår ofta de dummaste människorna att de är hypokondriska.

Jag erinrar mig nu att er gamle salige släkting, i det nummer som innehåller "Utdrag ur en gammal doktors medicinska anmärkningar", berättar om den adlade herr von Kappsäck – hur de förnäma sjukdomarna for i honom samtidigt med adelskapet. Den berättelsen är alls inte orimlig. Det finns sannerligen gott om sådant folk, och när man ser dem måste man säga med Juvenalis: Difficile est satyram non scribere (det är svårt att inte skriva satir).

Jag önskar att ni, min herre, ville meddela era anmärkningar om dessa vansinniga människors dårskaper. Ni kommer i detta ämne att finna en mängd narrar som verkligen behöver klandras på det skarpaste och mest bitande sätt. Själv har jag inte gåvan att skriva satiriskt; snarare grämer jag mig över sådana fräcka dårskaper, som man bör betrakta som om man spottade Försynen i ansiktet. Utrota denna mänsklighetens ohyra. Tukta dem på det strängaste. Sådana dårskaper viker för hånet, men inte för någon moralpredikan.

R. Serius.

LÄKAREN.

Bref från Serius om affecterade sjukdommar.

Men, en besynnerlig art dårar fattas ännu, och de äro de samma, som affectera sjukdommar, hwilka de wäl weta sig icke hafwa. Kan wäl någon ting wara sällsammare, än at med sjukdommar giöra stat och drifwa högfärd, eller at wilja winna andra små ändamål med? Dock likwäl är ingen ting allmännare än detta. I lären wäl kunna erhindra Eder Caelius hos Martialis, hwilken till straff wärkeligen fick Podager, som han dicktat på sig. Det wore mycket billigt, at detta straffet altid följde på denna synden; ty man skulle med orätta beswära sig emot Försynen, at hon wärkeligen skickade oss ett ondt, som wi sielfwa, för wåra afsigters skuld, diktade oss. Jag will allenast anföra den Prästmannen om hwilken Faucheur berättar, at han giordt sig en regel af at hosta, efter en afmätt ordning wid wissa afdelningar i sit Concept, och at han, för at intet häruti något fela, i Conceptet på alla ställen, der han skulle hosta, skrifwit, Hm! Hm! Hade det intet warit en hälsosam fåfänglighetenes cur för denna andeliga mannen, om han till sin gåfwa i talekonsten, af Försynen ännu ärhållit en gåfwa af Lungsot, för at intet förgiäta hostandet? Wille man efter ordningen genomgå alla sjukdommar, skulle man wid de mästa finna exempel, at de någon gång antingen warit affecterade af wissa personer, eller wäl aldeles understundom allmänna moder. Emedan Alexander Magnus hade en sned hals, så hängde alt dess hoffolk hufwudet på en sida, och affecterade sneda halsar. En stor Herre, hwilken för en elak lukts skuld utur munnen, altid tuggade på några krydder, gjorde hela sitt hof melancholiskt, antingen emedan de grämde sig at hafwa en ren andedrägt, eller emedan de tuggade så mycket krydder, at de spottade förmycket. Ty i sägen oss ju, at man derutaf blifwer Melancholisk. Detta war intet första gången, som man trodde det wore wäl, at hafwa en stinkande andedrägt. Hiero måste tåla förwitelse derföre af sin owän, och då han sedan beswärade sig häröfwer hos sin Fru, som ej sagt honom det, swarade hon, sig hafwa ment, at alla manspersoner hade en sådan lukt utur munnen. Plinius berättar om Regulus at han gemenligen smörgt sina ögon med en wiss olja, på det man skulle tro at de woro röda af för flitigt läsande. Folk gifwes, som just af naturen hafwa en stickelighet at efterapa annat folks fel, och dessa äro sällan i sina dygder originaler. De hafwa i wåra dagar gått ganska långt med et dåragtigt affecterande af sjukdommar. Om en Kammarpiga, hos sin nådiga fru, ser huru anständigt hon lider, då hon hafwer vapeurs, eller en dräng, huru swiskt hans Herre med leende mun uthärdar sin podager, så skulle de tro, at en den bästa lägenhet ginge dem ur händerna, at wisa sig werlden på samma sida, om de intet också skulle hafwa vapeurs eller podager. De börja således at affectera dessa sjukdommar, för at wisa, det ingen högfärd är ursinnigare, än då gement folk wilja wara förnäma. Man finner nu nästan i alla sällskaper dessa narragtiga uptog; ty äfwen i de förnäma sällskaperna är altid mäst gement folk. Här ställer sig en stor, tjocker och fet dame, lika som hon wore så ömtålig, at hon intet kunde tåla Sunnanwädrets fläktande; där wacklar en

smal långbenig Cavallier, lika som en and, emedan han gärna will hållas för mycket fet. En ung Herre, som ännu med saxen befriar sin haka från de små sjun, som nyß utspruckit på henne, talar redan i hemlighet om något veneriskt, som han måste hafwa i bloden, och blifwer wärkeligen ond, då man intet will tro honom om en sådan skamlighet. Om Hypochondri har redan den Ängelska Spectator anmärkt, at den ofta är en ursägt för dumheten. Ty, som denna siukdommen gemenligen finnes hos lärda, så föregifwa ofta det dummaste folket, at de äro hypochondriska.

Jag århindrar mig nu, at Eder gamla saliga slägtinge i arket som innehåller: „Utdrag utur en gammal Doctors Medicinska anmärkningar„ berättar om den Adlade Herr von Kappsäck, huru tillika med Adelsskapet de förnäma siukdommarna farit uti honom. Denna berättelsen är aldeles intet orimelig. Det gifwes sannerligen mycket sådant folk, och då man ser dem, måste man med Juvenalis säga: Difficile est satyram non scribere.

Jag önskade at I min Herre, öfwer deßa ursinniga menniskornas dårskaper wille meddela Edra anmärkningar. I skolen uti detta ämnet finna en myckenhet af narrar, som wäl behöfwa på det skarpaste och mäst bitande sätt at tadlas. Jag hafwer intet den gåfwan at skrifwa satyriskt, snarare grämer jag mig öfwer sådane oförwägne dårskaper, hwilka man bör anse, som om man spottade Försynen i ansigtet. Utroten denna menniskoslägtets ohyra. Tukta dem på det strängaste. Sådana dårskaper wika för försmädelsen, men icke för någon moral.

R. Serius.