Jag är inte någon annan, vare sig ordet används muntligt eller skriftligt, med vem en sådan ömhet yttras, vilket jag även själv ofta har sagt.
Jag har i ett handskrivet bokblad funnit att fiendens uppträdande är märkbart både i hur de använder adjektiv och verb, vilket naturligtvis inte borde förvåna och som är tillräckligt fräckt enligt grammatikens regler. (Reds. anm.: Några ord i originalet är otydliga eller svårlästa.)
Jag är ej annan, när ordet i röslig hemärelse eller beskrifne bemed vem en öm utlasas, som afven af mig är ofta sagdt. Jag har, i en hanskriftst dr bokens arcke funnit, hum ansahåliga enemiens ärhoss af brücet, i båda med adjectivaa och verba, hwilckle naturlust nö böra förundits wöra nog fräckste öst efter .. frürkest ar, sum efter grammaticans anmissning.
Språket i äldre svensk press och skrift var ofta föremål för diskussion, särskilt när det gällde hur motståndare eller fiender uttryckte sig i offentliga och privata sammanhang.
Handskrivna dokument och tryckta texter ansågs ibland visa på en bristande respekt eller direkt fräckhet från fienden, vilket kunde tolkas som ett tecken på bristande moral eller disciplin. Det skriftliga och muntliga språkbruket analyserades både utifrån grammatikaliska och etiska perspektiv.
I denna text är det inte tydligt vilka specifika personer, grupper eller exakta konflikter som avses. I historiska sammanhang var denna typ av språkkritik vanlig bland intellektuella, religiösa och även militära debattörer vid konflikter och motsättningar.
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›
‹ Fler gamla nyheter