Vinet är ett läkemedel – inte en vardagsdryck

Läkaren: Vinets historia och dess verkningar.

Hoffman kallade vinet ett universalläkemedel. Han berömde det för en försvagad mage, för förstoppningar i levern och mjälten, mot gasuppblåsthet, mot uteblivna blödningar, i tidiga stadier mot njur- och blåssten, mot flusser (Reds. anm.: äldre benämning på katarrer och vätskeflöden i kroppen), tunga och trötta lemmar, skörbjuggsartade giktvärk, mot svaghet i minne och tankeförmåga, tröghet och ofruktsamhet, mot inälvornas svaghet och slembildning, samt mot alla ålderdomens sjukdomar. Pringle tillskriver delvis förbudet mot vin att pest, smittkoppor och häftiga rötfebrar orsakar så stora förödelser, och i Guinea ska man ha noterat att sådana sjukdomar bara härjar de år då vinskörden slagit fel.

Av alla dessa lovsånger är det mesta fullkomligt ogrundat. Vinet är ett verkligt och mycket förträffligt läkemedel. Men ingen har berömt det på ett så rimligt och rättvist sätt som Fernelius: Vinet, säger han, är för människokroppen detsamma som gödseln är för träden. Den driver fram frukten, men den skadar träden. En klok trädgårdsmästare gödslar inte alltid, utan efter behov. Hans träd ska inte ständigt näras av gödseln, utan bara då och då stärkas. Man måste gödsla dem endast när de behöver det, de får inte mer gödsel än nödvändigt, och ingen annan än den som bäst stämmer överens med varje träds särskilda natur. Detta är hela dieten om vin.

Bland oss finns många som aldrig dricker annat än vin. Dessa är människor som ständigt använder läkemedel och som vill leva på gifter, för det är alltid ett slags förgiftning att ständigt leva av ett starkt läkemedel. Vinet skiljer sig till sin natur alltför mycket från vanliga näringsmedel för att utan skada och risk kunna ersätta dem. Ju mer verksamt ett läkemedel är, desto skadligare är det för en frisk person, och allra mest ju större dos han får av det. Därför är de starkaste vinerna de skadligaste bland de goda, eftersom de är mest verksamma.

När en fördärvlig konst förfalskar vinet, förenas dess naturliga medicinska kraft med fler verkningar som egentligen inte hör dit, och detta ökar dess farlighet oerhört. Jag vill en annan gång tala om dessa skadliga konster. Men även ett gott vin passar inte alla. Varje sort har ett naturligt företräde framför andra, vilket beror på klimatet där det växer, på druvornas skötsel och på själva vinets tillverkningssätt; och en människa kan ha en kroppskonstitution som inte tål vissa sorters vin, även om de kommer från den allra bästa orten. Därför vill jag framöver, med hänsyn till dessa olika syften, behandla varje vinsort för sig som växer i Europa.

För denna gång måste jag bara ännu en gång erinra om den allmänna grundregeln att allt vin endast bör användas som läkemedel. Det måste väljas av det slag som var och ens natur tål och kräver. Det måste i sitt slag vara rent, ädelt och oförfalskat. Man ska inte ta för givet att dagligen använda det som en vanlig dryck mot törst, och man bör alltid njuta det måttligt. Man ska inte sätta tro till poeterna, som oändligt berömmer det men sällan smakar det.

LÄKAREN.

Winets historia och deß wärkningar.

Hoffman kallade winet ett uniwersal medicament. Han berömde det för en förswagad mage, för lefwrens och miältens förstoppningar, emot wäderswullnader, emot förstoppade blodflytningar, i början mot niur och blåsesten, emot flußar, tunga och trötta lemmar, skorbutiska giktwärkar, emot minnets och eftertankans swaghet, tröghet och ofrugtsamhet, emot inälfwornas swaghet och förslemmande, och emot alla ålderdoms siukdomar. Pringle tilskrifwer en del förbudet af win, at päst, koppor och hetsiga rötfebrar anrätta så stora förödelser, och i Guinne skal man hafwa anmärkt, at sådana siukdommar allenast härja de åren, då winwäxten ej gådt lyckeligen. Af alla deßa lofsångerna är det mästa fullkommligen ogrundat: Winet är ett wärkeligit och mycket förträffeligit medicament. Men ingen menniska har berömt det på et så billigt och rättwist sätt, som Fernelius: Winet, säger han är för den menskeliga kroppen äfwen det samma, som dyngan är för träden. Den drifwer frugten. Men den skadar träden. En klok trägårdsmästare giöder intet altid, utan efter nödtorften. Hans träd skola intet altid näras utaf dyngan, utan blott då och då styrkas. Man måste allenast giöda dem, då de behöfwa det, de måste intet få mer giödsel, än som nödig är, och ingen annan, än den, hwilken är mäst öfwerens stämmande med hwart och et träds besynnerliga natur. Detta är hela diäten om win.

Bland oß äro många som aldrig dricka annat än win. Deßa äro menniskor, som beständigt bruka medicamenter, och som med gifter willa underhållas; Ty det är altid ett slags förgiftande, at beständigt lefwa, af ett starkt medicament. Winet skiljer sig, enligit sin natur, nog för mycket från allmänna näringsmedel, för. at utan skada och äfwentyr kunna sätta det i deras ställe. Ju mera wärkande ett medicament är, desto skadeligare är det för en frisk, och aldramäst, ju större dosis han får därutaf. Därföre äro de hetsigaste winerna de skadeligaste bland de goda, emedan de äro mäst wärkande. Då en fördärfwelig konst förfalskar winet, så förbindes med deß naturliga medicinska kraft ännu flera, som intet egänteligen höra der til, och sådant förökar deß farlighet outsägeligen. Jag wil en annan gång tala om deßa skadeliga konsterna. Men, äfwen et godt win, är intet tjänligit för hwar och en. Hwart och ett slag hafwer ett naturligit företräde framför det andra, som härrörer af climatet där det wäxer, af drufwornas skiötsell, och af sielfwa winets tilrednings sätt; och en menniska kan hafwa en kropps beskaffenhet som ej tål wißa slag af win, de må ock wara af den aldrabästa orten. Därföre wil jag framdeles i anledning af deßa åtskiliga ändamål, afhandla hwart slag för sig af win, som wäxer i Europa. För denna gången måste jag allenast ännu en gång ärhindra den allmänna grundlagen at alt win bör brukas blott som ett medicament. Det måste utsökas af hwad slag som hwar och en natur tål och fordrar. Det måste i sitt slag wara rent, ädelt ock oförfalskat. Man måste intet antaga för afgiordt at dageligen nyttja det som en allmän drick emot törst, och man bör altid njuta det måtteligen. Man sätte ingen tro til poeterna, som oändeligen berömma det, men smaka det sällan.