Läsarbrev varnar för fuktig luft och stillastående vatten

Brev till Läkaren.

Min herre! Jag vet att ert arbete inte är av den arten att ni kan säga allt på en gång om varje ämne ni tar er an. Icke desto mindre är det nödvändigt att de ovärderliga upplysningar ni vill ge era läsare om grunderna för att bevara hälsa och liv i alla avseenden är så fullständiga som möjligt. Därför väntar man med största iver att ni vid lämpliga tillfällen på nytt tar upp och utreder sådana ämnen som är mest angelägna för människosläktet. Man läser då gärna era tidigare nummer på nytt och erinrar sig dem med nöje. Ni har redan beskrivit de faror som fuktig luft medför för hälsan, och det numret gav även upphov till ett annat om hur man bör förhålla sig när rötaktiga smittsamma sjukdomar går. Vi har ofta skäl att frukta de faror vi utsätts för vid sådan väderlek, och då kan era läsare samtidigt påminnas om att desto flitigare rådfråga era blad och följa de regler som finns där. Tillåt mig därför att nu i någon liten mån bidra till detta ändamål, helst som jag här och där finner några bevis på farorna med fuktig och rå väderlek, vilka ni inte har berört.

Skulle inte något kunna tillämpas på oss och en del av våra städer av det som Forestus fordom anmärkte om staden Delft (Reds. anm.: originalets "Delphis" avser sannolikt Delft i Nederländerna): att denna stad var så ohälsosam därför att den låg lågt, saknade rinnande vatten och var omgiven av trånga stadsgravar. Följden blev att vattnet, i synnerhet sommartid, blev ruttet och stinkande, och att smittsamma febrar därav bröt ut vart tionde år. De städer som vet med sig att de har ett liknande läge – att de saknar tillräckligt med friskt rinnande vatten, eller att stillastående, ruttnande vatten vissa tider på året fyller luften med sina ångor, eller att luftens fria genomströmning hindras av ett lågt läge, trånga gator, höga hus med mera – bör göra allt de kan för att undgå de faror för hälsan som detta medför, faror så betydande att de verkligen förtjänar all uppmärksamhet.

Petrus Salius intygar att hans fädernesland helt befriades från de pestartade febrar som annars härjade där varje höst, sedan det stillastående vattnet i vallgravarna torkats ut. Sådana upplysningar måste sannerligen göra oss uppmärksamma på att inte lättsinnigt gå förbi anmärkningar som lär oss vad vi bör iaktta för att hålla oss friska.

Den fuktiga luften är aldrig utan fara. Var är smittsamma sjukdomar vanligare än på orter som ligger nära havet eller omges av det? Man behöver bara påminna sig hur ofta pestartade sjukdomar härjar i Venedig, Ancona, Rom, Smyrna, Konstantinopel, Alexandria, Kairo och vid Barbareskkusten. Hur går det också för de orter där översvämningar fyller luften med fuktiga dunster? Kober har samlat en hel förteckning över smittsamma farsoter som brutit ut varje gång Donau svämmat över och det regnat kraftigt många dagar i sträck. Redan Hippokrates anmärkte att en fruktansvärd pest ibland uppstått efter långvarigt regn, och Egypten, där Nilen årligen svämmar över, är så att säga pestens fädernesland, där den går nästan oavbrutet. Dapper har härvid noterat en mycket märklig omständighet: att pesten aldrig uppstår av den starka hettan, utan snarare fördrivs av den, medan en fuktig och rötaktig luft däremot står den mycket nära. I själva verket ska man inte heller finna att de smittsamma sjukdomarna i någon nämnvärd grad rättar sig efter värmens och köldens växlingar. De upphör ofta mitt i den hetaste sommaren, och härjar lika ofta, trots kölden, hela vintern igenom. Däremot ser man alltid att de rötaktiga febrarna, i synnerhet de som liknar tredjedagsfrossan, tilltar och avtar med luftens torka och fuktighet. Så har Pringle sagt. Men han är inte den förste som anmärkt detta. Ramazzini skrev detsamma redan år 1709 i Acta Naturae Curiosorum: "Vid dagjämningen", säger han, "och hela oktober igenom regnade det mycket och blev mycket vatten. Vintern var också våt och fuktig, och någon stark köld märktes inte, ty den lilla snö som ibland föll försvann genast igen. Året därpå regnade det lika mycket, såväl vid dagjämningen som hela hösten och sommaren igenom, varav sedan kraftiga översvämningar uppstod, och på de orter där vattnet stått länge började många slags febrar gå, i synnerhet elakartade tredagsfebrar, som angrep människorna utan åtskillnad av kön, ålder, kroppsbeskaffenhet eller levnadssätt." Ett annat likalydande bevis lämnar Benedictus Sylvaticus, när han berättar att två år varit rika på blåst, kalla och regniga, varvid vattnet stigit kraftigt och orsakat stora översvämningar. Därför var även sjukdomarna, särskilt genom hela Italien, av ett och samma slag, nämligen elakartade hetsiga febrar, svåra smittkoppor och mässling. De angrep mest fullblodiga män, och främst sådana som bodde på låglänta platser och levde i vällust.

Om bara dessa vittnesbörd, till vår välfärd, kunde oroa oss något, så att vi inte levde så säkra och inte trodde att läkarnas varningar och förslag, som ska förebygga vår olycka, bara vore ord som nått sitt mål så snart de uttalats eller skrivits.

Jag förblir, min herre, en av era blads läsare, som lägger vikt vid att inte bara läsa dem utan också förstå dem, och inte bara förstå dem utan också efterleva dem.

F. A. R.

Bref til LÄKAREN.

Min Herre

Jag wet at Edert arbete intet är af den arten, at I kunnen säga alt på en gång om hwart och et ämne, som I Eder företagen. Icke desto mindre är det nödwändigt, at de oskattbara underrättelser, hwilka I wiljen meddela Edra Läsare, om grunderna til hälsans och lifwets wid magt hållande, i alla afsigter äro så fullständiga, som någonsin möjeligit är. För den orsakens skull förwäntar man utaf Eder med aldrastörsta åstundan, at I wid lägliga tilfällen åter företagen och utreden sådana ämnen, som äro menniskoslägtet mäst angelägna. Man läser då gärna å nyo Edra föregängne blad och ärhindrar sig dem med nöje. I hafwen redan beskrifwit de faror, hwilka en fuktig luft ådrager hälsan, och detta bladet har äfwen gifwit anledning til et annat om förhållandet då rötagtiga smittosamma siukdomar gå. Wi hafwa ofta fog at frugta de faror för hwilka wi blottställas wid sådan wäderlek, och då kan Edra Läsare tillika ärhindras at så mycket flitigare rädfråga Edra blad och i agt taga de reglor som derutinnan finnas. Wiljen I wäl tillåta mig, at jag nu något litet bidrager til detta ändamålet, hälst jag här och där finner några bewis om en fucktig och rå wäderleks farligheter, hwilka I intet omrördt.

Skulle wäl ingen ting kunna lämpas på oß och somlige af wåra städer af det, Forestus fordom anmärkt om staden Delphis, at nämligen denna staden derföre war så ohälsosam, emedan den låg nedrig, hade intet flytande wattn, och war omgifwen med trånga stads grafwar; Hwaraf skedde at wattnet, i synnerhet sommartiden, blef rutit och stinkande, och at hwart 10:de år därutaf smittosamma febrar yppade sig. De städer fördenskull, som weta sig hafwa en dylik belägenhet, at de intet äga nog friskt flytande wattn, eller at i dem, wißa tider om året, antingen et stilla stående wattn som ruttnat, upfyller luften med sina ångor, eller at luftens fria genomblåsande blifwer hindrad igenom et lågt och nedrigt läge genom trånga gator, höga hus m. m. De böra anwända all omsorg at kuña undsly de faror som härigenom tilskyndas hälsan, och hwilka äro så betydande, at de sannerligen förtjena all upmärksamhet.

Petrus Salius intygar at hans Fädernesland aldeles befriades från de pestilentialiska febrarna, hwilka eljest alla år om hösten härjade derstädes, sedan det stilla stående wattnet som stod i grafwarna blifwit uttorkadt. Sannerligen, sådana underrättelser mäste gjöra oß upmärksamma, at intet med lättsinnighet öfwerfara dylika anmärkningar, som gifwa oß anledning at lära hwad wi böra i akt taga för at kunna wara friska.

Den fugtiga luften är aldrig utan fara. Hwar äro wäl smittosamma siukdomar allmännare, än på sådana orter, som ligga när til siön, eller äro omgifne af densamma? Man behöfwer allenast ärhindra sig, huru ofta pestilextialiska siukdomar härja i Venedig, Ancona, Rom, Smirna, Constantinopel, Alexandria, Cairo och wid

Kusterna af Barbariet. Huru går det äfwen med de orter, hwaräst wattnets öfwerswämningar upfyller luften med fugtiga dunster? Kober har samlat en hel förteckning på smittosamma farsoter, hwilka börjat, så ofta Donau strömmen öfwerflödat, och då det mycket rågnat många dagar efter hwarannan. Redan Hippocrates har anmärkt, at ibland, efter et långwarigt rågn, upkommit en grufwelig päst, och Ägypten, hwaräst Nilströmen årligen öfwerswämmar, är så til sägandes pästens Fädernes-land, därest den går nästan beständigt. Dapper har härwid anmärkt en mycket märkwärdig omständighet, at nämligen pästen aldrig upkommer af den starka hettan, utan at den snarare derutaf fördrifwes, då deremot en fugtig och rötagtig luft är med densamma i närmaste slägtskap. I sielfwa wärket skal man ej häller finna, at de smittosamma siukdomarna märkeligen rätta sig efter wärmans och köldens förändringar. De uphöra ofta midt i den hetaste sommaren, och härja äfwen så ofta, kölden oagtadt, hela winteren igenom. Deremot ser man altid, at de rötagtiga febrarna, i synnerhet de, hwilka hafwa likhet med tredjedags frässan, taga af och til efter luftens torka och fugtighet. Så har Pringle sagt. Men, han är intet den första som anmärkt detta. Ramazinus skref det samma redan år 1709 i actis Natur. Curios. „Wid „Äquinoctium säger han, och hela October „igenom, rågnade mycket, och blef mycket „wattn. Winteren war äfwen wåt och fug„tig, och man wiste intet af stark köld; ty „den lilla snö, som föll ibland, gick straxt „bort igen. Året derpå rågnade lika mycket så „wäl wid Äquinoctium, som hela hösten och „sommaren igenom, hwarutaf sedan starka „öfwerswämningar upkommo, och på de or„ter, hwaräst wattnet länge städt, började „många sorter febrar gå, i synnerhet ma„ligne tredagsfebrar, hwilka utan åtskil„nad på kön, ålder, kropps beskaffenhet „eller lefnads art angrepo menniskorna.„ Et annat lika lydande bewis lämnar Benedictus Sylvatius, då han berättar, at twå år warit rika på blåst, kalla och rågnagtige, hwarwid wattnet mycket upstigit och gjordt stora öfwerswämningar, derföre äfwen siukdomarna, besynnerligen igenom hela Italien, warit af et slag, nämligen maligna hetsiga febrar, elaka koppor och mässling. De angrepo mäst fullblodiga manspersoner, och förnämligast sådana, som bodde på låglänta ställen, och lefde i wällustet.

Om allenast dessa wittnesbörd kunde, til wår wälfärd, oroa oss litet, på det wi intet lefde så säkra, och ej trodde at Läkarenas warningar och förslag, som skola förebygga wår olycka, allenast wore ord, hwilka redan ernådt sit ändamål, så snart de woro uttalade eller skrefne.

Jag innesluter mig hos Eder min Herre, som en Edra blads Läsare, hwilken låter sig wara angelägit at icke allenast läsa dem, utan ock at förstå dem, icke allenast at blott förstå, utan ock efterlefwa dem.

F. A. R.