Läkaren drömmer om felen i barnuppfostran

LÄKAREN. Om de fel som begås i barnuppfostran.

Archelaus, en skicklig skådespelare, hade under en mycket het sommar spelat Euripides Andromeda i Abdera, samtidigt som en häftig feber grasserade bland invånarna där. Många lämnade teatern med febern, och deras upphettade inbillningskraft visade dem under feberyran inget annat än Andromeda, Perseus, Medusa och så vidare. Dessa livliga fantasier gjorde de sjuka till ett slags skådespelare. Ty även om de sedan blev friska behöll de en sådan rest av dårskap att de ständigt läste upp stycken ur pjäsen offentligt, som om de stått på en scen. På alla gator kunde man se en mängd bleka och magra ansikten som deklamerade tragiska verser, tills den annalkande vintern äntligen bragte dessa dårar till fullt förstånd igen.

Min egen ära oantastad måste jag erkänna att det på sätt och vis går mig likadant med mina medicinska lärdomar som det gick invånarna i Abdera med deras tragiska verser. Eftersom jag så ofta bemödar mig om att presentera min vetenskap på ett behagligt sätt, och i alla möjliga bilder framställer de mest grundläggande och torra regler man bör iaktta för hälsans skull, för att göra dem aptitliga för mina läsare, vänjer sig min inbillningskraft så mycket vid dessa medicinska fantasier att jag ofta hela nätterna igenom inte drömmer om något annat än medicinska ämnen. Man må därför inte förtänka mig om jag då och då berättar någon av mina drömmar. Det sägs att många vidlyftiga och viktiga skrifter i själva verket inte är annat än drömböcker, och jag tror själv att författarna inte alltid är så ärliga att de anger på vilka ställen i sina skrifter de varit drömmande eller vakna. Jag, som av erfarenheten lärt mig att man lika gärna läser drömda saker och lika snabbt sätter värde på dem som på andra, tvekar inte att rakt ut säga att jag i dag vill berätta för mina läsare om en orolig natts händelser. Den följde på en orolig arbetsdag, då jag häftigt förargat mig över de flesta människors skadliga klokhet i sin barnuppfostran.

Allra först såg jag en gammal apa, som höll två av sina ungar mellan framfötterna och bar den tredje på ryggen. Hon lekte med de två första så länge att den ena kvävdes och den andra började skrika jämmerligt. Den tredje, som hon hade på ryggen, befann sig visserligen på en ganska obekväm plats, men var ändå i säkerhet för sin mors påträngande kärleksbetygelser och skrattade åt en ömhet som gjorde dess båda syskon olyckliga.

Strax därefter såg jag en mängd bondbarn som halvnakna gick och trampade i snön. De såg lika muntra och friska ut som sina föräldrar, som stod ett stycke därifrån och betraktade deras härdiga lek. I detsamma kom en täckt vagn körande förbi, i vilken satt en herre med en förnäm dam, som hade två söta barn hos sig, insvepta i pälsar; men både barnen och herrskapet självt såg magra och blekgula ut.

När vagnen kom dit där bönderna stod, stannade den, och herrn som satt i den frågade folket om det var deras barn som lekte i snön. "Ja, herre", svarade den äldste bland dem, "de roar sig där lite." "Ni hårda människor", svarade herrn, "bryr ni er inte mer om era barn än att ni med flit vill beröva dem hälsa och liv? Är det då underligt om de får snuva, hosta och slemfeber?" "Å", sade bonden, "våra barn är alltid friska och tål allt; men de två som sitter i vagnen lär nog inte få höra göken många gånger till." "Ja", sade herrn, "just av det kan ni se vad en god skötsel gör. Utan den hade de för länge sedan varit döda."

"Den skötseln duger inte", sade bonden. "Våra barn använder inga pälsar, eftersom de härstammar från oss, som också blivit stora utan sådant. Men era barn är så svaga och klena att de knappt kan leva, och deras föräldrar skulle sannerligen inte kunna uthärda vad våra barn tål." "Hur har ni då blivit starka?" frågade herrn. "Det går från far till son", svarade bonden. "Våra barn måste redan i ungdomen lära sig att tåla allt." "Så dör väl två tredjedelar av era barn innan ni får en tredjedel till livs? Och den som då överlever blir förstås stark." "Även om det vore så", sade bonden, "så måste det ske, för att landet ska få starkt folk som brukar och sköter åkern. Men så är det inte, ty hos oss dör inte så många barn som hos stadsfolket, eftersom våra barn har styrkan med sig till världen."

"Hör här, bonde", svarade herrn, "du kan ha rätt; men jag har också rätt i att vi inte alla kan vara bönder." "Herrn har ändå inte rätt", sade bonden. "Ty herrns barn kunde bli både herrar och bönder om de uppfostrades lika strängt som våra. Men de duger varken till bönder eller herrar, eftersom de lever ett svagt liv som inte kan räcka länge." "Bonde, tig", svarade herrn, "du är inte riktigt klok. Kusk, kör!"

Mina läsare är kanske av helt annan mening än denne herre, ty jag tycker själv att denne karl var för klok för att vara bonde. Jag kan omöjligen svara för mina drömmar och deras trovärdighet. Men till min inbillningskrafts heder måste jag ändå säga att det redan är en erkänd sanning att bönder och drängar ibland kan vara klokare än sina herrar. Utan att åberopa Epiktetos, som var filosof och slav på samma gång, vet jag också ur kung Henrik VIII:s av England historia att han gav alla män tillstånd att läsa Bibeln men uteslöt just drängar från detta privilegium; men att Edvard VI upphävde detta förbud, eftersom man såg att många betjänter och drängar kunde äga mer förstånd än sina herrar. Utan att gå djupare in på detta vill jag fortsätta med berättelsen om min dröm.

(Fortsättning i nästa nummer.)

LÄKAREN.

Om de fel, som begås i Barna­upfostran.

Archelaus, en god Comediant, hade i en mycket het sommar spelt Euripides Andromeda i Abdera, då äfwen en wiß hetsig feber ibland Inwånarena derstädes gick i swang. Många gingo med febern utur Bållhuset, och deras upeldade inbilnings kraft förestälte dem under feberns phantasier intet annat, än Andromeda, Perseus, Medusa etc. Deßa lefwande Phantasier gjorde de siuka til en art af Comedianter. Ty, ehuru de sedan blefwo friska, behöllo de dock en sådan nyck af dårskap öfrig, at de altid offenteligen upläste några stycken deraf, likasom de skolat stå på Theatern, så at man på alla gator såg en myckenhet bleka och magra ansigten stå, hwilka upläste Tragiska verser, tils änteligen den annalkande winteren bragte dessa dårar til fullt förstånd igen. Min egen ära oanfäktad, måste jag tilstå, at det går mig på wist sätt likaså med mina Medicinska lärdomar, som det gick inwånarena i Abdera med deras tragiska verser. Som jag så ofta bemödar mig, at på alt behageligit sätt kunna föreställa min wettenskap, och under allehanda bilder framställer de första och torraste reglor, hwilka man bör i agt taga i anseende til hälsan och des kundskap til at giöra dem smakeliga för mina Läsares upmärksamhet, så wänjer sig min inbillningskraft wid deßa medecinska phantasier så mycket, at jag ofta hela nätterna igenom intet annat drömmer, än om Medicinska saker. Man lärer fördenskull intet förtycka mig, om jag då och då berättar någon af mina drömmar. Det säges at många, mycket widlöftiga och wigtiga skrifter intet annat skola wara än drömböcker, och jag tror sielf at Skribenterna intet altid äro så ärliga at de utwisa wid hwilka ställen i sina skrifter de warit drömmande, eller wakande. Jag, som af erfarenheten lärdt, at man äfwen så gärna läser drömda saker, och lika så snart sätter wärde på dem, som på andra, har intet betänkande wid, at rent ut säga, det jag i dag wil berätta mina Läsare en orolig natts händelser, som följde på en orolig practisk dag, på hwilken jag med häftighet förifrat mig öfwer de mästa menniskors skadeliga klokhet i sin barna upfostran.

Aldraförst såg jag en gammal Apa, hwilken hölt twänne af sina ungar emellan framfötterna, och bar den tredje på ryggen. Hon lekte med de båda första så länge, tils den ena förgwäfdes, och den andra började jämmerligen at skrika. Den tredje hwilken hon hade på ryggen, befant sig wäl på et ganska obeqwämt ställe; men den war dock i säkerhet för sin Moders beswärliga kärleks betygelser, och skrattade åt en wånskap som gjorde des begge Syskon olyckelige. Straxt härpå såg jag en myckenhet Bondebarn hwilka halfnakna gingo och trampade i snön. De sågo så muntre och friske ut som deras föräldrar, hwilka stodo ej långt derifrån och ansågo deras hårdnackade lek. I det samma kom en tiltäckt wagn förbi körandes, hwaruti satt en Herre med et förnämt Fruntimer, hwilket hade twänne artige barn hos sig inswepte i pälsar; men hwilka likasom siälfwa Herrskapet sågo magra och blekgula ut. Då wagnen kom dit hwaräst bönderna

stodo, hölt han stilla, och Herrn som satt deruti, frågade folket om det wore deras barn som lekte i snön? Ja Herre, swarade den äldsta ibland dem. De hålla sig der litet lustiga. J hårda menniskor swarade Herrn, frågen J intet mera efter Edra barn, än at J just med flit welen bringa dem om hälsa och lif? Är det wäl underligit, om de få snufwa, hosta och flussfeber? Å! sade Bonden, wåra barn äro altid friska och kunna tåla alt; men de begge, som sitta i wagnen lära wäl intet få höra Göken många gångor mer. Ja sade Herren, just derutaf kunnen J se hwad en god skötsel gjör. Ty hade de intet den, så woro de längesedan döde. Arbetet duger intet sade Bonden. Wåra barn bruka inga pälsar, emedan de härstamma af oss, som också blifwit store utan sådant. Men, Edra barn äro så swaga och klena, at de ej kunna lefwa, och deras föräldrar skulle wisserligen intet kunna uthärda hwad wåra barn tåla. Hwarigenom hafwen J då blifwit starka, frågade Herrn? Det går från Far til Son, swarade Bonden. Wåra barn måste straxt i ungdomen lära sig at kunna tåla alt. Så lära wäl twå tredjedelar af Edra barn dö, innan J kunnen få en tredjedel til lifs? Och den som då lefwer, blifwer wäl stark. Om det också wore på det sättet, sade Bonden, så måste det så ske, på det landet må få starkt folk, som arbeta åkeren och sköta densamma. Men det är intet så, ty för oss dö intet så många barn, som för Stads folket, emedan wåra barn hafwa styrkan med sig til werlden. Hör! Bonde swarade Herren, du kan hafwa rätt; men jag har också rätt, at wi intet alla kunna wara Bönder. Herren har ändock intet rätt sade Bonden. Ty Herrens barn kunde blifwa Herrar och Bönder, om de så alfwarsamt upföddes som wåra. Men, de däga hwarken til Bönder eller Herrar, emedan de lefwa et swagt lif som intet länge kan räcka. Bonde tig, swarade Herren, du är intet rätt klok. Kusk, kör! Mina Läsare äro til äfwentyrs af helt annan mening än denna Herren, ty jag tycker sjelf at denna karlen war för klok til at wara en Bonde. Jag kan omöjeligen gjöra räkenskap för mina drömmar och deras trowärdighet. Men, til min inbillningskrafts heder måste jag dock säga så mycket, at det är redan en ärkänd sanning, at Bönder och Drängar ibland kunna wara klokare än deras Herrar. Utan at åberopa mig Epicktet, som förde character af Philosoph och Dräng på en gång, wet jag äfwen ur Konung Henrichs den 8:de af Engeland Historia, det han gifwit alla Manfolk lof at läsa Bibelen, och allenast uteslutit drängar från detta privilegium; men at Edvard den 6:te uphäfwit detta förbud, emedan man såg, at många betjenter och drängar kunde äga mer förstånd, än deras Herrar. Utan at häruti widare inlåta mig, wil jag fortfara med berättelsen af min dröm.

(Fortsättning härnäst.)