Storskiftet i Finland ger staten över hundra procents vinst

Utdrag ur ett brev från Åbo, den 10 juli.

Jag har fått er skrivelse, där ni önskar få klarhet i ett tvivel som en del av våra kära landsmän här i Finland hyser: huruvida nyttan av kommissionslantmäteriets verksamhet här motsvarar den kostnad som det allmänna lagt ned på den. Eftersom jag varken känner till er titel eller hemvist har jag valt att svara på ert brev i Inrikes-Tidningarna, i förhoppning om att ämnets vikt förtjänar plats där och att ni, liksom allmänheten, därigenom ska få all önskad upplysning.

Jag vill alltså visa: först vad staten kostar på kommissionslantmäteriet i Finland, och sedan lägga fram att nyttan fullt ut motsvarar detta – varav man till sist också kan döma om det svenska lantmäteriet i allmänhet.

Vid 1747 års riksdag förordnades 20 kommissionslantmätare till Finland, med 1 000 daler kopparmynt i årligt arvode. Direktionen i Stockholm och Finland samt astronomiobservatorn tilldelades 10 000 daler, tillsammans 30 000 daler. Men när man drar av de 2 procent som innehålls i bevillning, blir kronans årliga utgift 29 400 daler.

Vid 1756 års riksdag tillkom 40 lantmätare med en lön på 1 500 daler årligen. Av summan 60 000 daler innehålls 3 procent i avgifter och bevillningar, så att kronans utgift blir 58 200 daler.

Tillsammans blir det 87 600 daler kopparmynt, vilket är den årliga avlöningen för hela staten.

Till detta bör läggas de dagsverken som allmogen bidrar med som handräckning vid mätningarna.

En lantmätare arbetar hela året, men kan sällan räkna med mer än 150 mätningsdagar, då arbetshjälp behövs. I genomsnitt behöver han 5 man dagligen, vilket ger 750 dagsverken årligen per lantmätare och för hela kommissionen om 60 lantmätare 45 000 dagsverken. Om en dagslön sätts till 2 daler kopparmynt kostar handräckningen 90 000 daler årligen. Lägger man till avlöningen på 87 600 daler blir summan 177 600 daler. Enligt samma värdering motsvarar hela denna summa 88 800 dagsverken.

När man överväger den nytta som allmänheten redan har, eller kan vänta sig, av lantmäteriets förrättningar, bör man utgå från den allmänt erkända sanningen att ju talrikare den arbetande befolkningen är i ett land, desto större är dess allmänna välstånd.

Det är dock samma sak, antingen man skaffar in en viss ökning av arbetare i riket, eller ordnar så att en och samma näring kan skötas i samma omfattning som förr med färre arbetare. När denna dagsverksbesparing blir lika stor som den en viss inflyttad folkmängd skulle kunna åstadkomma, har det allmänna vunnit lika mycket i arbete – men den verkliga nyttan blir så mycket större, eftersom man slipper kostnaderna för de inflyttades hus, mat, kläder med mera.

Det är en beprövad sanning att de som genom lantmäteriet redan i stor omfattning fått storskiftesdelning nu klarar sig med hälften, eller åtminstone en tredjedel, färre arbetare än förut, då deras åker- och ängstegar låg utspridda i remsor och smala tegar. Därför får det allmänna full ersättning för sin kostnad, så snart det kan visas att lantmäteriets arbete sparar 88 800 dagsverken årligen.

Till exempel har Laihela socken i Österbotten 768 fullgoda arbetare och 309 arbetande av barn mellan 10 och 15 år samt arbetsfört gammalt folk (enligt 40 §. i beskrivningen i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar 1758, andra kvartalet). När två av de mindre arbetsföra räknas som en fullgod arbetare, finns där 922½ fullgoda arbetare. Lillkyro och Storkyro socknar samt Lappo moderförsamling, vilka liksom Laihela redan i flera år haft åker och äng lagda i storskifte, kan säkert antas vara lika folkrika, så att dessa socknar tillsammans har 3 690 arbetare. Genom de storskiften som förrättats där har det allmänna alltså vunnit en tredjedel av arbetsstyrkan, det vill säga 1 230 personer.

Om varje person i genomsnitt lägger 150 dagsverken om året på åker och äng – det vill säga 6 månader à 25 dagar – kan de insparade 1 230 personerna göra det allmänna en tjänst på 184 500 dagsverken. När man därifrån drar de 88 800 dagar som motsvarar lantmäteriets årliga kostnad, återstår 95 700 dagsverken, vilka omräknade i pengar à 2 daler ger ett årligt kapital på 191 400 daler kopparmynt – en vinst på 107¾ procent på hela den årliga kostnaden. Om vinsten är så stor och märkbar på en så liten del av landet, vad har då inte allmänheten och det allmänna att vänta sig när kommissionslantmätarna hunnit fullborda hela sitt uppdrag?

Dessa uträkningar kan så mycket mindre prutas ned, som inga ökedagsverken (Reds. anm.: dagsverken med dragdjur) är medräknade, där besparingen också måste vara ansenlig. Inte heller är de många större och mindre storskiftesdelningar medtagna som styckvis förrättats i Finland och Österbotten, och vilkas nytta står i samma proportion till folkmängden.

En obestridlig erfarenhet har till fullo bevisat att när ägorna ligger utspridda och i tegskifte kan bonden inte sköta sitt jordbruk lika väl som när han har dem samlade. Av ägor som lantmäteriet lägger i storskifte blir följaktligen större avkastning: mer säd till bondens försörjning och till försäljning, mer hö och halm till kreaturens föda. Av en större ladugård blir det mer kött, smör, talg, ost, hudar, ull och så vidare. Detta är en vinst för lantbrukaren och samtidigt en fördel för riket, som ersätter kronans förskott på lantmäteriet. Man måste också komma ihåg att denna avkastning och nytta uppnås med samma antal arbetande händer, ju mer storskiftesdelningarna fortsätter. Men om arbetarna genom denna reform dessutom kan bli fler, betalar sig kronans förskott ännu säkrare.

På utspridda ägor och tegskifteslappar kan inga nya gårdar byggas: det strider mot sakens natur och behöver knappast bevisas. Men när ägorna lagts samman i storskifte kan bonden anvisa sin son eller måg en plats där han kan anlägga ett nybygge, bruka jorden och försörja sig med hustru och barn. Därigenom ger samma jordegendom ännu mer avkastning, allteftersom de arbetande händerna blir fler. Ju mer avkastning i spannmål, matvaror och annat, desto mer vinst för riket. Allteftersom folket ökar får kronan mer inkomster genom personliga avgifter, som med tiden också väl ersätter kronans förskott på lantmäteriet. Man kan knappast förneka att storskiftesdelningen på detta sätt bidrar till befolkningens tillväxt, vilken gör riket mäktigare och ger tillgång på manskap till dess försvar. Allteftersom folkmängden ökar får också näringarna liv och rörelse, med mera, vilket andra utförligt har förklarat. Men det är också angeläget att allmogen inte avskräcks från storskiftesdelning genom att sådana ärenden dras till tvister vid domstol, från den ena instansen till den andra. Här är gode mäns avgörande det bästa, och där parterna är nöjda behövs ingen domare. Gode mäns avgörande och parternas överenskommelse behöver endast bekräftas vid domstolen, till bevis och vägledning för efterkommande.

Emellertid torde ni av det föregående tydligt finna att det allmännas kostnad ersätts redan under själva förrättningstiden, att lantmäteriets arbete med storskiftesdelningarna skaffar riket nya inkomster, både av folk och produktion, sedan arbetet fullbordats, och att kommissionslantmätarna således gör fullt skäl för sina nuvarande löner. Förblir etc.

Utdrag af et Bref ifrån Åbo, den 10 Julii.

Jag har fådt edar skrifwelse, hwaruti eder önskan förklaras at få någon reda i et twifwelsmål, som en del af wåre käre Landsmän här i Finland hysa: huruwida nyttan af Commissions-Landtmäteriets adiomal härstädes, swarar emot Publici därå anwände kostnad. Och som jag hwarken wet min Herres Caracter eller hemwist; så har jag welat tjenstligen swara på min Herres Bref i Inrikes-Tidningarna, med förmodan, at ämnets wigt förtjenar där sit rum, och at min Herre, så wäl som Allmänheten, skal så medelst få all åstundad uplysning.

Jag wil altså wisa: först hwad Staten kostar uppå Commissions Landtmäteriet i Finland, och sedan lägga å daga, at nyttan swarar fulleligen däremot: hwaraf om det Swenska Landtmäteriet i allmänhet sluteligen dömas må.

Wid 1747 års Riksdag, blefwo 20 Commissions Landtmätare til Finland förordnade, med 1000 Daler Koppmts årligit arfwode; Directionen i Stockholm och Finland med Astronomie Obserwatorn tillades 10000 Daler, tilsammans 30000 Daler; men när däraf drages 2 proCent, som i

bewillning innehålles, så blifwer Kronans årliga utgift 29400

På 1756 års Riksdag tilöktes 40 Landtmätare, med Lön a 1500 Daler årligen. Men af Summan 60000 Daler, innehålles, i Sequaler och bewillningar, 3 proCent, så at Kronans utgift är 58200

Tilsammans 87600 Daler Koppm:t, som är den årliga aflöningen för hela Staten.

Härtil böra ock de Allmogens Dagswärken läggas, som til handtlangning wid mätningarne upgå.

En Landtmätare arbetar hela året, men sällan kan han räkna öfwer 150 mätnings-dagar, hwarwid arbets hjelp är nödig. Som et medel, behöfwer han dageligen 5 Man, som gör för hwar ock en 750 Dagswärken årligen, och för hela Commissionen af 60 Landtmätare 45000 Dagswärken; om en daga-lön sättes til 2 Daler Koppm:t, så kostar handtlangningen årligen 90000 Lägges nu aflöningen därtil 87600

Så blifwer Summan 177600

Efter samma wärdering swarar hela denne Summa emot 88800 Dagswärken.

Wid öfwerwägande af den nytta, Publicum redan kan hafwa, eller får wänta, af Landtmäteriets förrätningar, bör den allmänt widkända sanning sättas förut, at ju talrikare den arbetande hopen är, uti et Land, desto större är deß allmänna förmögenhet.

Men det är et och detsamma, antingen at skaffa in i Riket en wiß tilökning på arbetare, eller laga så, at en och samma näring kan, til den widd som förr, bestridas af färre arbetare än förut. Således då denne Dagswärks besparing blir lika med den, som en wiß inflyttad Folk-hop kan göra; så har det allmänna wunnit lika mycket i arbetet, men i anseende til behåldne och wärkeliga nyttan, genom besparingen af egnes Dagswärken, så mycket mera, som inflyttningarnes Hus, Mat och Kläder, med mera kosta.

Nu är det en utrönt sanning, at de, som genom Landtmäteriet, redan til en myckenhet, ärhållit Storskifts delning, nu komma ut med hälften, eller åtminstone, öfwer hufwud, 3:dje delen, mindre antal Arbetare, än förut, då deras Åker- och Ängstegar lågo spridde i rimsor och smala tegar. Fördenskull har det Allmänna full ärsättning för sin bekostnad, så snart det kan wisas, at genom Landtmäteriets åtgärd 88800 Dagswärken årligen blifwa besparda.

E. g Laihela Sockn i Österbottn, har 768 fulla Arbetare och 309 Hjon, af Barn emellan 10 och 15 år, samt arbetsfört gammalt Folk, (40 §. Beskrifningen däröfwer i K:gl. Wettenskaps Acad. Handl. 1758 Qwart. 2:dra) så at när 2:ne af de mindre arbetande, sättes emot et fult Hjon, där äro 922½ fulla Arbetare. Lill- och Storkyro Socknar med Lappo Moder-Sockn, hwilka jämte Laihela redan warit i flere och förre år til Åker och Äng, i Storskiften lagde, kunna säkert sättas wara lika Folk-starka, så at deße Socknar således innehafwa 3690 Arbetare. Genom därstädes förrättade Storskiften, har således det Allmänna wunnit i arbets hopen, 3:dje delen, som är 1230 Personer.

Om hwar Person anwänder, som et medel, på Åker och Äng 150 Dagswärken om året, det är 6 Månader a 25 dagar; så kunna de besparde 1230 Personer göra det Allmänna til gagns 184500 Dagswärken. När man ifrån deße kortar 88800 dagar som swarar emot årliga kostnaden på Landtmäteriet; så öfwerblifwa 95700 Dagswärken, hwilka i Penningar förwandlade, a 2 Daler, göra et årligit Capital af 191400 Daler Koppm:t, som är 107¾ proCents Winst, på hela årliga kostnaden. Är nu båtnaden så stor och märkelig på så liten del af Landet; hwad har icke Allmänheten och Publicum at wänta, när Commissions Landtmätarne hunnit fullborda hela sin förrättning.

Deße uträkningar, kunna så mycket mindre något afprutas, som inga Öke-Dagswärken äro räknade, på hwilka besparingen äfwen måste wara ansenlig. Ej eller äro de många större och mindre Storskifts-delningar uptagne, som i Finland och Österbottn äro stycke-tals förrättade, och af hwilka nyttan är i samma proportion, efter Folkmängden.

En onekelig ärfarenhet har til fullo bewist, at när ägorna ligga kring-strödde och i Tegskifte, kan Bonden icke så skjöta sit Jordbruk, som då han har dem tilhopa. Af Ägor, som Landtmäteriet lägger i Storskifte, blifwer följakteligen mer afkomst: där blifwer mer Säd, til Bondens bärgning, och til salu: där blifwer mer Hö och Halm, til Kreaturens föda. Af större Ladugård blir mera Kött, Smör, Talg, Ost, Hudar, Ull ⁊c. Detta är en winst för Landtmannen, och med detsamma en båtnad för Riket, som ärsätter Kronans förskott på Landtmäteriet. Man måste ock komma ihog, at berörde afkomst och båtnad ärhålles igenom

samma antal af arbetande händer, ju mera Storskifts delningar fortsättas. Men om arbetarne igenom denna författningen jämwäl kunna ökas; så betalar sig Kronans förskott ännu riktigare.

På kringströdde Ågor och Tegskiftes Lappar kunna inga utbyggen ske: det är emot sakens natur och lår ej behöfwa bewisas. Men når Ågorne blifwit lagde tilhopa i Storskifte, kan Bonden anwisa sin Son, eller Måg, hwarest han kan göra et Nybygge, bruka Jorden och föda sig med Hustru och Barn. Här genom blir af samma Jordäger ännu mer afdrägt, alt som arbetande händer ökas. Ju mer afdrägt i Spanmål, Mat-Waror och annat, ju mer winst för Riket. Alt som Folket ökas, blifwer mer inkomst för Kronan igenom personelle afgifter, som med tiden äfwen nog ärsätta Kronans förskotter på Landtmäteriet. Man lår intet kunna neka, at Storskifts delningen på omtalte sätt, bidrager til Folkets ökning, hwilken gör Riket mäcktigare och skaffar tilgång på Manskap til deß förswar. Alt som Folk-hopen ökas få ock näringarne lif och rörelse, med mera, som af andra är utförligen förklarat. Men det blir och angelägit, at Allmogen icke afskräckes ifrån Storskifts delning, igenom det at sådane saker dragas til twistigheter under Domstolen ifrån den ena til den andra. Häri är goda Mäns utslag det bästa, och där Parterne äro nögde behöfwes ingen Doxtare. Goda Mäns utslag och Parters öfwerenskommelse må allenast wid Domstolen bekräftas, til bewis och rättelse för efterkommande.

Emedlertid lårer min Herre af det föregående ljusligen finna, at Publici kostnad ärsättes under sielfwa förrättnings tiden, at Landtmäteriets göromål wid Storskifts delningarne skaffar Riket en ny inkomst, både af Folk och tilwärkningar, sedan berörde göromål äro fulbordade, och at Commissions-Landtmätarne således göra fullt skäl för sine nu innehafwande Löner. Förblifwer ⁊c.