Forntida gravfynd upptäckt vid vägarbete i Vässland

Vässlands socken i Uppland, den 18 juli.

När grannarna i Västervads by här i socknen i måndags gemensamt arbetade med att, enligt tidigare överenskommelse, laga en väg som går från landsvägen till byn, tog de grus och fyllning från några ättehögar som ligger alldeles intill kaplansgården. Då råkade en dräng med sin järnstör stöta på en kruka, fylld med aska, kol och brända ben, vilken av stöten krossades i småbitar. Mitt i krukan fanns dock en konstfullt tillverkad oval ask av mässing, stor som de nu brukliga tobaksdosorna. Locket var genombrutet arbete, prydligt och väl utfört. Bönderna, som trodde att asken var av guld eller silver, började bryta sönder den, men den räddades till största delen tack vare att studenten Carl Philip Söderhäll kom till platsen och ryckte fornminnet ur deras händer.

Överst runt själva dosan löpte en krusad ring som vid första anblicken liknade gamla runbokstäver, men som vid närmare granskning visade sig bara vara ett uttryck för forntidens smak för utsmyckning och grannlåt. På alla fyra sidor fanns två små hål upptill vid kanten, och även fyra sådana på botten. Dessa, tillsammans med järnöglor som var fastlödda invid ändarna på insidan av botten, tycks visa att locket varit fastbundet vid dosan med trådar av stål eller mässing. Kanske hade den dödes anhöriga i denna dosa lagt med några gåvor, som skulle göra att han vid ankomsten till Valhall togs emot och välkomnades desto kärleksfullare av Oden. Hur det än förhåller sig med detta kunde dock inga spår av sådana gåvor hittas – om de funnits har de utan tvivel förts bort av bönderna tillsammans med gruset, då arbetet fortsatte till sent in på kvällen.

Dagen därpå undersöktes en annan ättehög, belägen bredvid den förra, som också var till hälften bortgrävd. Där syntes genast en stor mängd kol och ben, av vilka de flesta var så illa brända att man endast fann rester av huvudskålen, stora som en halv hand. Bland stoftet hittades åtskilliga naglar och spikar av järn, som nederst hade en liten fyrkantig järnbit, ungefär lika stor som själva spikhuvudet. Eftersom det i denna hög inte fanns spår av någon kruka, har den dödes aska troligen, i brist på ett sådant kärl, lagts i en trälåda som sedan slagits ihop med dessa spikar. Här hittades även delar av en mässingsring, en liten tång samt ett spänne av järn med en smal järnremsa fäst vid. Men framför allt förtjänar ett stycke ben, fyrkantigt och stort som ett sexöresmynt, som togs upp bland de övriga brända benen, särskild uppmärksamhet: dess beskaffenhet tyder på att det varit en del av huvudskålen, där den avslutas bak i nacken. På denna benbit ser man med förundran ett kors, antingen inbränt eller inristat.

På Västervads bys ägor finns för övrigt en mängd både större och mindre ättehögar, en så kallad jättegrav av ovanlig storlek, mycket ordentligt lagd med stenar i form av en triangel, samt åtskilliga stenkummel av ett slag som författaren till denna text inte minns sig ha sett på något annat ställe i riket där han varit. Sådana ättegravar är ett obestridligt bevis på byns ålder, och på att den redan långt tillbaka i hednatid haft invånare och brukare, trots att den inte ligger mer än ungefär en kvarts mil från havet.

Weßlands Sockn i Upland, den 18 Julii.

När samtelige Grannarne uti Westerwads By här i Socknen sistledne Måndag woro syßelsatte, at med samlad hand, i anledning af förut gjord tilsäjelse, laga en ifrån Landswägen til Byn gående Gata, samt til den ändan togo Grus och fyllning utaf några helt nära intil Capellans-Gården belägna Ätte-högar, råkade en Dräng med Järn-Stören på en Kruka, som war upfyld med Aska, Kohl och brända Ben, hwilken jämwäl af stöten i små stycken sönderkroßad blef; men mitt i samma Kruka fants en af Mäßing konstigt gjord oval Ask, af storlek som de nu brukeliga Tobaks-Dosor. Locket til densamma war af genomdrifwit arbete, rätt nätt och wäl gjordt; men Bönderna, som trodde det wara af Guld eller Silfwer, började det sönderbryta: dock blef det til större delen räddat genom Studiosi Carl Philip Söderhälls ankomst, som ryckte detta ålderdoms Minnesmärke utur deras händer. Öfwerst omkring sielfwa Dosan gick en krusad ring, som i första påseende liknade några gamla Runska Bokstäfwer, men wid närmare granskning befants sådant allenast wara et bewis af fordna tidens smak i krus och granlåt. På alla 4 sidor woro åfwan wid kanten 2:ne små hål och äfwen på bottn 4 sådana, hwilka tillika med de på sielfwa bottn inuti wid ändarna fastlödde Järn-öglor, synes wilja utwisa, at Locket genom några Stål eller Mäßings-Trådor med Dosan warit fastbundit. Torde hända, at den dödas Anhörige i denna Dosa inneslutit och medsändt några föräringar, hwarmedelst han, wid sin framkomst til Walhall, skulle blifwa af Oden så mycket kärligare mottagen och undfägnad. Men ihuru härmed wara månde, kunde dock inga tekn därtil finnas, emedan de, om de gifwits, ofelbart blifwit af Bönderna ibland

Grufet bortförde, hwilke med et sådant arbete helt sent in på qwällen continuerade.

Dagen därefter besåg man en annan, bredewid den förre belägen Ätte-hög, hwilken äfwen til hälften war medtagen. Där wisade sig straxt en myckenhet Kohl och Ben, af hwilka större delen woro så illa brände, at man fant qwarlefwor af Hufwud-skålen så store som til en half Hand. Ibland stoftet hittade man på åtskilliga Naglar och Spikar af Järn, som nederst på ändan hade en liten fyrkantig Järn-bit, mäst lika stor med sielfwa Spik-hufwudet; och emedan i denna hög icke syntes tekn til någon Kruka, torde wäl den dödas aska, i brist af sådant Käril, blifwit lagd i en Låda af Träd, och densamma sedan med deße Spikar hopslagen och förwarad. Här fant man också delar af en Mäßings-ring, en liten Tång, likaledes et Spenne af Järn med en bifogad smal rimsa äfwen af Järn. Men ibland alt annat förtjenar et stycke Ben, af en 6 öres slants storlek, dock i fyrkant, som ock ibland de öfriga brända Benen uptogs, någon närmare upmärksamhet: deß beskaffenhet utwisar, som skulle det hafwa warit en del af Hufwud skålen, där den slutar sig bak i Nacken; På denna Ben-bit ser man med förundran et antingen inbrändt eller inristadt Korß.

På denna Westerwad Bys Ägor ser man för öfrigt en myckenhet så större som mindre Ättehögar; en så kallad Jätte-Graf af en besynnerlig storlek, helt ordenteligen lagd med Stenar i Figur af en triangel, samt åtskilliga Sten-Kumblar af sådan beskaffenhet, som Författaren til detta icke mins sig hafwa sedt på något annat ställe i Riket, där han warit. Slike Ätte-Grafwar äro et ojäfaktigt bewis til denna Byns ålder, samt at den redan långt tilbaka i Hedentima haft Inwånare och Åboer, fast än den icke mera än wid paß ¼:dels Mil ifrån Hafwet belägen är.