Tidningssida ur POSTTIDNINGAR, 1765-08-01
POSTTIDNINGAR • 1765-08-01

Forntida gravfynd upptäckt vid vägarbete i Vässland

1765Adolf Fredrik · Frihetstiden · Sjuårskriget
Regent
Adolf Fredrik — kung 1751–1771
Sverige då
Finland är en del av Sverige · ca 2 miljoner invånare
Epok
Frihetstiden — vetenskapens guldålder — Linné, Celsius och Vetenskapsakademien
Samtidigt
Sjuårskriget 1756–1763 ritar om kolonialvärlden
Historisk karta över Europa
Europa 1715 — stormaktsväldet vacklar · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Vässlands socken i Uppland, den 18 juli.

När grannarna i Västervads by här i socknen i måndags gemensamt arbetade med att, enligt tidigare överenskommelse, laga en väg som går från landsvägen till byn, tog de grus och fyllning från några ättehögar som ligger alldeles intill kaplansgården. Då råkade en dräng med sin järnstör stöta på en kruka, fylld med aska, kol och brända ben, vilken av stöten krossades i småbitar. Mitt i krukan fanns dock en konstfullt tillverkad oval ask av mässing, stor som de nu brukliga tobaksdosorna. Locket var genombrutet arbete, prydligt och väl utfört. Bönderna, som trodde att asken var av guld eller silver, började bryta sönder den, men den räddades till största delen tack vare att studenten Carl Philip Söderhäll kom till platsen och ryckte fornminnet ur deras händer.

Överst runt själva dosan löpte en krusad ring som vid första anblicken liknade gamla runbokstäver, men som vid närmare granskning visade sig bara vara ett uttryck för forntidens smak för utsmyckning och grannlåt. På alla fyra sidor fanns två små hål upptill vid kanten, och även fyra sådana på botten. Dessa, tillsammans med järnöglor som var fastlödda invid ändarna på insidan av botten, tycks visa att locket varit fastbundet vid dosan med trådar av stål eller mässing. Kanske hade den dödes anhöriga i denna dosa lagt med några gåvor, som skulle göra att han vid ankomsten till Valhall togs emot och välkomnades desto kärleksfullare av Oden. Hur det än förhåller sig med detta kunde dock inga spår av sådana gåvor hittas – om de funnits har de utan tvivel förts bort av bönderna tillsammans med gruset, då arbetet fortsatte till sent in på kvällen.

Dagen därpå undersöktes en annan ättehög, belägen bredvid den förra, som också var till hälften bortgrävd. Där syntes genast en stor mängd kol och ben, av vilka de flesta var så illa brända att man endast fann rester av huvudskålen, stora som en halv hand. Bland stoftet hittades åtskilliga naglar och spikar av järn, som nederst hade en liten fyrkantig järnbit, ungefär lika stor som själva spikhuvudet. Eftersom det i denna hög inte fanns spår av någon kruka, har den dödes aska troligen, i brist på ett sådant kärl, lagts i en trälåda som sedan slagits ihop med dessa spikar. Här hittades även delar av en mässingsring, en liten tång samt ett spänne av järn med en smal järnremsa fäst vid. Men framför allt förtjänar ett stycke ben, fyrkantigt och stort som ett sexöresmynt, som togs upp bland de övriga brända benen, särskild uppmärksamhet: dess beskaffenhet tyder på att det varit en del av huvudskålen, där den avslutas bak i nacken. På denna benbit ser man med förundran ett kors, antingen inbränt eller inristat.

På Västervads bys ägor finns för övrigt en mängd både större och mindre ättehögar, en så kallad jättegrav av ovanlig storlek, mycket ordentligt lagd med stenar i form av en triangel, samt åtskilliga stenkummel av ett slag som författaren till denna text inte minns sig ha sett på något annat ställe i riket där han varit. Sådana ättegravar är ett obestridligt bevis på byns ålder, och på att den redan långt tillbaka i hednatid haft invånare och brukare, trots att den inte ligger mer än ungefär en kvarts mil från havet.

Bakgrund

Vässlands socken ligger i norra Uppland, nära Östersjökusten, i ett område rikt på förhistoriska gravfält. De ättehögar som beskrivs i texten är gravhögar från järnåldern, då kremering var den vanliga begravningsformen – den dödes brända ben och aska lades ofta i en keramikurna som sedan täcktes av en jord- eller stenhög.

Det var under århundradena innan fornminnesvården organiserades vanligt att bönder använde gravhögar som täkter för grus och fyllnadsmaterial, vilket ledde till att många fornlämningar förstördes. Sverige hade visserligen sedan 1600-talet lagstiftning som skulle skydda fornminnen, en av de äldsta i världen, men efterlevnaden på landsbygden var svag.

Berättelsens hänvisningar till Oden och Valhall speglar tidens antikvariska intresse för den fornnordiska mytologin, som man gärna använde för att tolka arkeologiska fynd. Att en student – här Carl Philip Söderhäll – ingrep för att rädda föremålen är typiskt för hur bildade personer i lokalsamhället ofta fungerade som informella fornminnesbevakare och rapportörer till tidningar och lärda sällskap. Fynden av gravurnor, järnspikar (troligen från en träask eller kista), mässingsföremål och brända ben stämmer väl med vad modern arkeologi känner till om järnålderns brandgravskick.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter