Läkare varnar för kortspel och frosseri i sällskapslivet

LÄKAREN. Sjunde stycket. Om dåliga vanor i sällskapslivet.

Varför ska korten vara vårt enda nöje, och varför finns det inte fler biljardbord? Varför ska de flesta fester och helgdagar tillbringas i frosseri, och varför kan man inte göra utflykter utan att ta med sig kortlek? Varför är det omöjligt hos oss att ett sällskap kan roa sig utan spel – med samtal, musik, promenader, skratt, sång och dans tills kvällen kommer? I ett sådant sällskap skulle man vara gladare, mindre orolig och plågad av gasbesvär, mindre tyst och missnöjd, och mindre lik en maskin. Jag kan inte svara på dessa frågor. Jag vet alltför väl att man inte träffas av andra skäl än att sitta bredvid varandra och spela, och att resa sig igen för att äta, och sedan utan aptit överäta sig. Jag har i dag ingen avsikt att klandra, utan bara att berätta hur det går till, och vill denna gång följa sällskapet till matbordet, för vid lomberbordet har vi redan sett hur maskinerna spelar ut trumf.

Den påve som hela Rom kallade den enfaldige – den påve som kanske var klokare än Rom, Hadrianus IV – bjöd sina gäster mycket måttligt. Han tvingade ingen att tömma sitt glas. Han tillät inte skålar där man var tvungen att inte lämna en droppe kvar. Han åt aldrig längre än en timme och lät läsa ett stycke ur Bibeln för sina gäster vid bordet. Denna enkla människa skulle ha blivit ett åtlöje för hela staden, och om han varje dag höll bord hos oss skulle säkert ingen licentiat, ingen sekreterare, ingen köpman komma tillbaka en andra gång. Våra köpmän bjuder bättre än han. Ja, vad säger jag? De tävlar med Chigi om rangen tills de går i konkurs. Denne Chigi, den påvlige skattmästaren Agostino Chigi, bjöd en gång påven Leo X och hela det heliga kollegiet samt de främmande ministrarna. Mängden av dyrbara rätter och viner överträffade allt man kunnat vänta sig hos påven själv. Men för att lyxen skulle visa sig på sin högsta höjd lät han vid varje ny servering kasta alla matkärl i Tibern, fastän de var av fint silver, och till slut servera en mängd papegojtungor, tillagade på hundra läckra sätt. Jag vet inte vad mången rik person hos oss skulle göra om han skulle fägna så förnäma gäster. Men jag tror att lyxen här har nått lika högt, när man genom slöseri och bjudande gör sig till tiggare och bedragare – något som sannerligen inte hänt så sällan hos oss.

Lika lite som vi tar efter Hadrianus måttlighet vid våra gästabud, lika lite blir han vårt föredöme i fromhet. Men kanske är denna jämförelse motbjudande eftersom han var påve, och kanske tar vi som protestanter hellre engelsmännen som exempel. Om dem försäkrar Erasmus att de vid sina gästabud, under mycket buller och larm, inte talar annat än gräl och smädelser, medan lorderna, de förnämare engelsmännen, i sina sällskap lever dygdigt och stilla och talar om lärdom och gudsfruktan. Jag kan inte döma i detta, men det myckna ätandet och drickandet i våra sällskap hör till mitt ämne, och jag måste säga något om det å ämbetets vägnar.

När våra gäster reser sig från spelbordet och sätter sig ner för att äta, kämpar likgiltighet, missnöje och äckel förgäves för deras bästa. De många rätterna, deras retande utseende, deras förföriska doft, artigheten man är skyldig värd och värdinna, det ständiga nödgandet och den långa tiden är alltför mäktiga att stå emot. Hade gästerna använt eftermiddagen till uppiggande kroppsövningar, skulle de äta inte bara av artighet utan av hunger och aptit. Deras magar skulle då redan ha hunnit smälta den förra måltiden och vara redo för denna, och de skulle själva kunna undvika att överäta sig och ändå njuta så mycket av de läckra rätterna att varken värd eller värdinna behövde beklaga sig.

Men med den nuvarande inrättningen i våra sällskap, där man inte genom rörelse kan främja middagens matsmältning, blir maten liggande osmält i magen och ruttnar, vilket orsakar gaser som fyller buken. Man känner tryck i magen. Huvudet blir yrt och tungt. Andningen blir besvärlig, lederna som sönderslagna, sinnet nedstämt, och äcklet varnar oss för det fördärv som begäret vill störta oss i. Jag behöver inte bevisa hur mycket hälsan skadas av en sådan kvällsmåltid, särskilt när man betänker att den vanligen varar långt in på natten, så att man inte kan röra på sig efteråt utan måste gå till sängs och låta detta råa kaos ligga obearbetat, vilket morgonen därpå har fyllt magen med slem och stört nattsömnen.

Under sådana omständigheter finns inget bättre botemedel än att följande dag genom sträng fasta och arbete ersätta skadan, och att inte äta förrän kroppen är renad och hungern efter vatten och bröd har återvänt. Denna kur är mycket bra, särskilt om man under fastan några gånger använder något medelsalt som främjar matsmältningen. Romarna, som var så stora älskare av frosseri att Kryger har helt rätt när han säger att de besegrade folken borde vara tacksamma att romarna inte kom på idén att koka dem i en sur sås – dessa hjältar i krig och ätande förstod konsten att kurera sig mycket väl, ty de tog alltid morgonen därpå ett kräkmedel. Fastän varje förnuftig människa lätt inser att det är bättre för hälsan att slippa denna kur, som är en konstgjord sjukdom, genom att inte först göra sig sjuk av överflöd.

Kanske kunde detta oftare undvikas om vi vore lika stolta som i Frankrike och Spanien och inte drack så mycket vin vid våra gästabud, varigenom vi så lätt låter oss övertalas och vårt förnuft tystas. I Frankrike serveras vanligen så enkla viner vid de bästa borden och största gästabuden att ingen begär att dricka något, och detta sker, åtminstone enligt herr Matuin i hans medicinska kemi, därför att denna dryck inte utgör någon del av den franska lyxen. I Spanien går återhållsamheten så långt att man inte kan förolämpa en spanjor värre än genom att kalla honom drinkare – för det ordet får en dräng lagligen anklaga sin herre, fastän han måste tåla att kallas slyngel med mera. Men vi är inte så känsliga om äran. Vi skulle ta mycket illa upp om vår värd gav oss antingen ett dåligt vin eller inget alls, och vi skulle säga att han snålade med ett par buteljer om vi inte fick så mycket vi önskade – fastän han visste att vi önskade mer än vi kunde tåla. I detta sätter vi vår heder, och så ser de flesta bjudningar ut i våra sällskap.

Man behöver bara betrakta ett ärevördigt sällskap av prelater sedan de suttit två timmar till bords och ätit. Det ser ut precis som i den kyrkoförsamling där Pierre Abelards skrift lästes upp och fördömdes. De vördiga fäderna hade låtit fylla på sina glas friskt, och när Abelards skrift lästes upp stampade de med fötterna, skrattade, roade sig, drack allt mer och bet ihop tänderna mot författaren så ofta de hörde ett yttrande som stötte dem. Till slut somnade den ene efter den andre.

LÄKAREN.

Sjunde Stycket.

Om elaka sedvanor i samqväm.

Hvarföre skola korten endast utgöra våra nöjen, och hvarföre finnes ej flere billarder? Hvarföre skola de mästa Fäster och Helgedagar tilbringas i fråsseri, och hvarföre kan man ej gjöra lustresor, utan at föra kort med sig? Hvarföre är det intet möjeligt hos oss, at et sällskap kan vara roat utan spel, med samtal, musique, spatserande, löje med sång och dants, til des aftonen kommer? Man skulle i et sådant sällskap vara muntrare, mindre orolig och plågad af väderspänningar, mindre tyst och missnögd, och mindre lik en machin. Jag kan ej svara til dessa frågor. Jag vet alt för väl, at man ej kommer tilsammans för andra orsaker, än at sitta brede vid hvaran ock spela, och at upstiga igen för at äta, och åter sitta och utan appetit öfverlasta sig. Jag har i dag ingen afsikt at tadla, utan allenast at berätta huru det tilgår, och vil en gång följa sällskapet til matbordet, ty vid Lombre-bordet hafva vi redan sett huru machinerna spela trumpf ut. Den Påfven, som hela Rom kallade den enfaldiga: Den Påfven som kanske var klokare än Rom, Hadrian IV, spisade sina gäster ganska måtteligen. Han tvingade ingen at utdricka sit glas. Han tillät ej at skålar blefvo bragte på banen, vid hvilka man skulle vara förbunden at intet lämna någon droppa qvar i glaset. Han åt aldrig längre än en timma, och lät läsa för sina gäster vid bordet under samtalen et stycke ur Bibelen. Denna enfaldiga menniskan skulle hafva blifvit et åtlöje för hela Staden, och om han alla dagar hos oss skulle hålla bord, så kom visserligen ingen Licentiat, ingen Secreter, ingen Köpman andra gången igen, för at hålla til goda med honom. Våra Köpmän tractera bättre än han. Ja, hvad säger jag? de bestrida Chigi rangen, til des de cedera bonis. Sielfve denna Chigi, som skickade sin maitresse det sköna fiskhufvudet, och som giorde Herr Tamisius den sidsta vägen så besvärlig: Denna Påfveliga Räntemästaren Augustin Chigi tracterade en gång Påfven Leo X. och hela det heliga Collegium tillika med de främmende Ministrerne. Den stora myckenhet af kosteliga rätter och viner, öfverträffade alt hvad man kunnat förvänta hos Påfven sielf. Men på det yppigheten skulle visa sig i sin största högd, lät han vid hvar ny anrättning kasta alla mat-kärillen i Tiber-strömmen, fast än de voro af fint silfver, och til et slut sätta fram en myckenhet Papekoi-tungor, som på hundrade läckra sätt voro tillagade. Jag vet intet hvad mången rik hos oss gjorde, om han skulle fägna så förnäma gäster. Men jag tror at yppigheten här är äfven så högt kommen, när man igenom flösande och tracterande gjör sig til en tiggare och bedragare, som hos oss sannerligen ej händt så sällan. Så litet som vi nu i akt taga Hadrians måttelighet vid våra gästabud, äfven så litet blir han vårt mönster i fromhet. Men, til äfventyrs är denna liknelsen förhatelig, efter han var Påfve, och kan hända vi som protestanter, heldre taga oss Engeländare til efterdöme, om hvilka Erasmus försäkrar, at de i sina gästabud, under mycket buller och larm, intet tala annat än trätor och försmädelser, då deremot Lords eller de förnämare Ängelsmän i sina samqväm lefva dygdigt, stilla, och tala om lärdom och gudsfruktan. Jag kan härutinnan ej vara domare, men det myckna förtärande i ätande och drickande, som är brukligt i våra samqväm, hörer til mit ändamål, och jag måste säga något derom på Ämbetes vägnar. När våra gäster upstiga från spelbordet, och sätta sig ned at äta, strida kallsinnighet, missnöje och vämjelse, vanmägtigt för deras bästa. De många slags rätter, deras retande utseende, deras förföriska lugt, den höflighet man är skyldig Värd och Värdinna, det beständiga nödgande och den långa tiden, äro alt för mägtiga för at kunna stå emot. Hade bordsgästerna förut gjordt en sådan resa som Tamisius, eller hade de använt eftermiddagen til upmuntrande lifs-öfningar, så skulle de äta ej allenast af höflighet, utan af hunger och appetit. Deras magar skulle då redan hafva hunnit smälta den förra måltiden, och vara skickelige at emottaga denna, och det skulle stå hos dem sielfva at intet öfverlasta sig, och ändock njuta så mycket af de läckra rätterna, at hvarken Värd eller Värdinna skulle hafva nödigt besvära sig öfver dem. Men, vid närvarande inrättning i våra samqväm, hvarest man intet är i stånd igenom rörelse at befordra

middags måltidens smältning , blifver maten osmält liggandes i magen och ruttnar, hvarutaf förorsakas våder, som upfylla buken. Man kjänner tryckningar i magen. Hufvudet blir yrt och tungt. Andedrägten blir besvärlig , lederna liksom sönderslagne, sinnet nedslagit, och vämjelsen varnar oss för det förderf , hvarutinnan lustan vil störta oss. Jag behöfver intet bevisa huru mycken skada hälsan lider vid en sådan aftonmåltid, i synnerhet då man besinnar , at den samma gemenligen varar en god del in på natten, och at man altså ej kan hafva någon kropps rörelse derefter , utan snarare måste gå til sängs , och låta detta råa Chaos ligga outarbetat, som morgon derpå har fylt vår maga med slem , och stört vår ro om natten. Vid sådana omständigheter gifves ej bättre medel, än at den följande dagen igenom sträng fasta och arbete ärsätta den lidna skadan , och at intet äta förr, än lifvet vore renat, och hunger efter vatn och bröd hade åter inställt sig. Denna cur är ganska god, i synnerhet om man under fastetiden några gånger betjener sig af något medelsalt , som befordrar matsmältningen. Rommarena som voro så stora älskare af frässeri, at Kryger har aldeles rätt , då han säger , at de af dem öfvervundna folkslagen , måste vara dem mycket förbundna, at det ej fallit dem in at koka dessa med en sur sauce: Dessa Hjeltar i krigande och ätande , förstodo konsten at curera sig igen ganska väl , ty de togo altid morgonen derpå et upkastnings medel, fast än hvar förnuftig kan lätt se , at det är bättre för hälsan at kunna derigenom undvika denna cur , som är en igenom konst gjord siukdom , om man heldre förut igenom öfverflöd intet gjorde sig siuk. Til äfventyrs kunde detta oftare undvikas, om vi hos oss vore äfven så högmodiga som i Frankrike och Spanien , och ej brukade så mycket vin vid våra gästabud , hvarigenom vi så lätt låta öfvertala oss , och vårt förnuft blir bragt at tiga stilla. I Frankriket gifves gemenligen så slåta viner vid de bästa bord och störste gästabud, at ingen begär dricka något , och detta sker , åtminstone som Herr Matuin i sin Medicinska Chymie försäkrar , för den orsakens skul , emedan denna dryck ej utgjör någon del af den Franska yppigheten. I Spanien går denna återhållsamheten så vida , at man ej kan försmäda en Spanior mera , än då man kallar honom en drinkare , för hvilket ord en dräng har lof at lagligen anklaga sin Herre , fast än han måste tåla at heta slyngell etc. Men vi äro ej så kittliga på äran. Vi skulle ganska illa uttyda , om vår Värd gofve oss antingen et elakt vin, eller ock intet , och vi skulle säga , at han vore för stor hushållare om et par bouteiller , om vi ej finge så mycket vi åstundade , fast än han viste at vi åstundade mer , än vi kunde förmå bära. Häruti sätta vi vår heder, och så äro de mästa välfägnader beskaffade i våra sällskaper. Man behöfver allenast beskåda et ärevördigt sällskap af Prælater , då de setat 2 timar til bords och ätit. Det skal se lika så ut som i den Kyrckförsamlingen , hvarest Petter Abelards skrift vardt upläst och fördömd. De vördiga Fäderna hade låtit friskt skänka i sina glas, och då Abelards skrift blef föreläsen , stampade de med fötterna , skrattade , roade sig , drucko alt mer , och beto tänderna tilsammans emot Auctoren , så ofta de hörde en utlåtelse som var dem stötande. Änteligen insomnade den ena efter den