Så tillverkas speglar av aska och sand

Om speglar.

Bland de många prov som hantverkskonsten gett på sin skicklighet finns även detta: att man av mycket enkla material kan framställa sådana vackra speglar, i vilka man kan se sin egen bild med lika livliga färger som ansiktet självt har. Som bekant framställs ämnet som speglarna görs av på glasbruket av tämligen enkla råvaror, och det poleras sedan av glassliparen med särskilda maskiner och speciella handgrepp så väl att det blir en skinande spegel. Bland de ämnen som ingår i glaset finns också aska, som hos oss anses ha ringa värde.

Glaset är visserligen ett genomskinligt material som ljuset passerar igenom, vilket är välkänt av daglig erfarenhet, men det tillverkas ändå av idel mörka ämnen som inte släpper igenom ljuset utan reflekterar det från sin yta. De viktigaste ingredienserna som glaset blåses av i glasbruken är vanlig aska, som bränns av alla slags ved – varav dock vissa sorter är bättre och lämpligare för ändamålet än andra – samt pottaska, som mestadels bränns av ekträ, vit kiselsten, sand, flinta, borax, salpeter, kalcinerad kristall, gips, krita, salt, benknotor och kalksten. Dessa ingredienser är för det mesta mörka ämnen, men genom eldens kraft tvingas och binds de samman så att det först uppstår en flytande massa, trots att materialet tidigare varit hårt, och när denna slutligen stelnar blir den genomskinlig. Elden driver nämligen genom sin kraft ut den olja som finns i dessa ämnen, både den finare och den tjockare, varigenom de jordartade delarna och saltet – som genom eldens verkan förvandlats från ett flyktigt till ett fast salt – binds desto tätare samman, och genomskinligheten uppnås därigenom, vilket Boerhaave behandlar i sin kemi.

Men eftersom glaset efter gjutningen inte bara är genomskinligt utan också har en mycket ojämn och sträv yta – två egenskaper som gör det olämpligt som färdig spegel – måste det hos glassliparen genomgå omfattande polering med de verktyg som används för ändamålet, tillsammans med slipmaskinen, fin sand och smärgel. Därigenom tas de upphöjningar och ojämnheter bort som finns på glaset, så att alla dess delar ligger i samma plan, och strålarnas anslag och reflektion sker då på samma sätt, under en och samma vinkel. Men eftersom glaset är genomskinligt och alltså släpper igenom strålarna – medan de, om det ska vara en spegel, i stället bör reflekteras från det – måste man under glaset lägga ett tätt material som inte är genomskinligt utan reflekterar strålarna. Till detta används vanligen ett tunt mässingsblad eller en tunn skiva av silver preparerad med kvicksilver.

För att få en tydligare uppfattning om hur detta går till, och hur det är möjligt att man i en spegel kan se såväl bilden av sitt eget ansikte som av andra föremål, behöver man först känna till vad infallande stråle (radius incidens) och reflekterad stråle (radius reflexus) är, liksom begreppen cathetus incidentiae, obliquationis och reflexionis, vilket framgår av följande figur.

Låt linjen GH vara en spegel, på vilken solstrålen AC faller; den kallas då infallande stråle. Denna stråle AC reflekteras nu från spegelns yta, eller från dess botten, under samma vinkel som tidigare beskrivits om infallsvinkel och reflektionsvinkel, så att vinkeln ACB, som kallas infallsvinkel, blir lika stor som vinkeln DCF, som kallas reflektionsvinkel. Den reflekterade strålen är linjen DC, som tillsammans med spegeln GH bildar reflektionsvinkeln DCF, liksom den infallande strålen AC tillsammans med samma spegel GH innesluter infallsvinkeln ACB. Linjen AB, som faller vinkelrätt mot spegeln GH, kallas cathetus incidentiae, eftersom den möter den infallande strålen i punkten A. Linjen EC, som också är vinkelrät mot samma spegel, kallas cathetus obliquationis, medan linjen DF, likaledes vinkelrät mot spegeln, kallas cathetus reflexionis – eftersom var och en av de linjer som innesluter en rät vinkel alltid kallas katet.

När man nu känner till dessa linjers namn kan man notera att bilden av ett föremål alltid syns i spegeln på det ställe där cathetus incidentiae och den reflekterade strålen möts, när de förlängs bortom spegeln. Dessutom syns bilden bakom spegelglaset på lika stort avstånd från det som föremålet, vilket avbildas, står framför det, och det som hos föremålet är till höger blir i bilden till vänster, och tvärtom.

Om Speglar.

Ibland andra prof, som konsten af sin förträffelighet framgifwit, är ock thet, at then utaf ganska ringa ting, kan bereda sådana wackra speglar, uti hwilka man sin egen bild se kan, med så lifliga färgor, som sielfwa ansiktet hafwer. Som bekant är, warder thet ämnet, hwarutaf speglarne göras, utaf ganska ringa ting på Glas-bruket beredt, hwilket sedan utaf Glas-sliparen, genom särskilta thertil inrättade machiner och synnerliga handgrep, så wäl polerat warder, at thet en skinande spegel blifwer. Ibland andra ting och Ingredientier uti glaset, är också aska, hwilken hos oß i ringa wärde hålles.

Glaset är wäl et genomskinande ting, igenom hwilket liuset går, som af dageliga förfarenheten nogsamt är bekant; men tilredes likwäl utaf idel mörka kroppar, som intet släppa liuset igenom sig, utan reflectera thet ifrån sit öfwertåg. The förnämsta ingredientier, af hwilka glaset i glas-bruken blåses, äro gemen aska, som brännes af allehanda slags wed, ibland hwilka dock then ena kan wara bättre än then andra, och tienligare til thetta bruk. Pottaska, som merendels af ekträd brännes, hwit kieselsten, sand, flint-sten, borax, saltpetter, calcinerad Christall, gips, krita, salt, benknotor och kalksten. Theßa ingredientier äro merendels mörka kroppar, men blifwa genom eldens kraft så twingade och tilhopa bundne, at theraf blifwer först en flytande materia, fast then tilförene warit hård, och tå then omsider kommer til stadga, warder det genomskinande. Ty elden, medelst sin kraft, fördrifwer then i theßa saker befinteliga oljan, så wäl then finare som tiockare, hwarigenom the jordagtiga delarna, och saltet, som medelst eldens kraft, blifwit utaf et flyktigt i et fast salt förbytt, så mycket närmare med hwarandra tilhopa bindas, samt genomskinligheten therigenom åthålles, hwarom Boerhave i sin Chymie handlar. Men som glaset icke allenast efter sin giutning är genomskinande, utan ock på thes öfwertåg ganska ojämnt och sträfligt, hwilka både egenskaper, göra thet til en fullkomlig spegel ännu otienligt, therföre måste thet ännu widare hos glas-sliparen undergå mycken Polering, medelst the thertil brukliga stålar jemte slip-machinen, fin sand och Smergel, hwarigenom the uphögningar och ojämnheter som på glaset äro, warda borttagne, så at alla thes delar äro in eodem plano, tå strålarnas anstötande och reflecterande sker på samma sätt, under en och samma winkel. Men som glaset är genomskinligit, och släpper således strålarne igenom sig, ther the likwäl, om thet skal wara en spegel, böra ifrån thet reflecteras, therföre måste under glaset läggas någon tät kropp, som ej är genomskinlig, utan reflecterar strålarne, hwartil gemenligen tages et tunt mäßingsblad eller utaf silfwer medelst qwicksilfwer präparerad tunn skifwa. At man nu må få et så mycket redigare begrep härom, huru thet tilgår, och huru thet är möjeligit, at man uti en spegel kan se så wäl bilden af sit egna ansikte, som ock af andra ting, är nödigt, at man förut hafwer sig bekant, hwad radius incidens, och reflexus, Cathetus incidentiä, obliqvationis och reflexionis äro, som af följande figur nogsamt kan inhämtas.

Ware linien G H en Spegel, på hwilken solstrålen A C faller, som tå kallas radius incidens. Thenne strålen A C, blifwer nu ifrån Spegelens superficies eller ifrån thes botn under samma angel reflecterad, som tilförene om angulus incidentiä och angulus reflexionis, är förmält: så at angeln A C B, som eljest kallas angulus incidentiä, blifwer lika stor med winkelen D C F, som kallas angulus reflexionis. Radius reflexus är linien D C, hwilken tillika med Spegeln G H, formerar angulus reflexionis D C F, äfwen som radius incidens A C, med samma Spegel G H, innesluter angulum incidentiä A C B. Linien A B, hwilken faller perpendiculairt på spegeln G H, kallas Cathetus incidentiä; emedan han löper tilsammans med radio incidentiä i punckten A. Linien E C, hwilken äfwen är perpendiculaire til samma spegel, kallas Cathetus obliqvationis, men linien D F, äfwen perpendiculair til spegeln: emedan enthera af the linier, som innesluta en angulus rectus, kallas altid Cathethus, har namn af Cathetus reflectionis. Widare, sedan nu theßa liniers namn äro bekante, är til märkande, at bilden utaf et ting, synes altid i spegeln på thet ställe, ther Cathetus incidentiä och radius reflexus flöta tilhopa, när the utom spegeln continuerade warda. Theßutan synes också bilden bakom spegel-glaset eller spegeln, i så stor distance ifrån honom, som tinget hwilket afbildat warder, står fram för honom, och thet som uti objecto eller thet afbildande tinget är til höger, står uti bilden til wänster, och twärt om.