Vädermånar och månregnbågar förklaras av ljusets brytning

Om de så kallade vädermånarna, eller paraselener.

I tidigare betraktelser om solen nämndes att den ibland, vid vissa tillfällen, åtföljs av så kallade vädersolar. Borgmästare Hevelius uppger i sina astronomiska observationer att han en gång såg sju solar på himlen. Månen är av samma beskaffenhet: även den kan ibland visa sig tillsammans med flera månar som liknar den, trots att den själv bara får sitt ljus från solen.

Hovrådet Wolff skriver i sitt fysikaliska verk "Vernünftige Gedanken von den Wirkungen der Natur" (§ 312) att vädermånarna har stor likhet med vädersolarna. Han berättar också att borgmästare Hevelius i Danzig den 30 mars 1660, mot morgonen vid stjärnklar himmel, såg två vädermånar – på tyska kallade Nebenmonde – under följande omständigheter. Runt månen gick en stor vit ring med 45 graders diameter. Ett stycke därifrån gick en annan vit ring med 90 graders diameter, som nästan nådde ner till horisonten. På båda sidor om den verkliga månen stod två vädermånar i rät linje, vars bredd inte var större än ringens. På den sida som vette bort från den verkliga månen hade de en lång svans, liksom kometer. Båda var mycket klara, men den västra vädermånens svans var betydligt längre än den östra och sträckte sig långt bortom den yttre ljusa cirkeln, medan den östra inte alls nådde dit. På den övre sidan, mot söder, syntes två färgade bågar som till färgen nästan liknade regnbågar; de tangerade var sin ring – den ena den inre ljusa ringen, den andra den yttre.

Fenomenet visade sig inte i sin helhet på en gång. Klockan ett på morgonen sågs först den inre ringen runt månen, som stod i ringens mittpunkt, samt de två vädermånarna. Klockan två syntes även den yttre stora ringen, mot vilken den västra vädermånen kastade sin svans. Allra sist syntes de två bågarna som spelade i olika färger. Hela fenomenet varade i tre timmar. Först försvann den stora vita ringen, därefter de två färgade cirkelbågarna och allra sist den inre cirkeln med de två vädermånarna.

Orsaken till detta månfenomen är densamma som till de så kallade vädersolarna: både dessa och vädermånarna uppstår genom de cylindriska hagelkorn (iskristaller) som svävar i luften och på många sätt bryter och reflekterar det sol- och månljus som faller på dem. Detta har tidigare behandlats (se Veckobladet nr 28, sidan 55), där man kan läsa hur den stora ljusa ringen, liksom vädersolar och vädermånar, uppkommer genom ljusets reflexion och refraktion, och att orsaken till dessa luftfenomen först upptäcktes av den lärde och skarpsinnige Huygens. De två färgspelande bågarna som tangerade de vita ringarna har, liksom regnbågen, sitt ursprung i ljusets reflexion och brytning.

Att månens ljus, som den lånar från solen och som därför är många gånger svagare än solens, ändå kan skapa vädermånar kan först verka sällsamt. Men det låter sig bevisas, dels av erfarenheten och fenomenets faktiska förekomst, som observerats av många lärda män, dels av ett liknande månfenomen: att månen, precis som solen, kan bilda en regnbåge. Detta berättar herr Thümmig om i sin traktat "Versuch in der Natur" (Reds. anm.: titeln återges ofullständigt i originalet), även om sådana månregnbågar är mycket sällsynta – på 50 år har bara två observerats på himlen. Thümmig återger en observation som en herr Feuillée gjorde under sin resa till Amerika. Den 17 december 1709, klockan halv nio på kvällen, tänkte denne göra observationer av planeten Saturnus när han fick syn på en sådan månregnbåge, som stod i motsatt väderstreck mot månen. Den visade sig i ett svagt moln, och trots att färgerna var mycket svaga kunde de ändå tydligt skiljas åt så länge bågen syntes, vilket bara varade i fyra eller fem minuter. Molnet som regnbågen syntes i var så tunt att man utan svårighet kunde se stjärnorna genom det. Hovrådet Wolff och Mariotte berättar också om månregnbågar som observerats, men helt utan färger.

Om nu månen med sitt lånade ljus kan åstadkomma en regnbåge, finns det inget som hindrar att den också kan bilda vädermånar med samma ljus. Visst kan inte månen med sitt svaga lånade ljus åstadkomma all den verkan som solen med sitt starka egna ljus, men därav följer inte att den inte kan åstadkomma något alls. Det är sant att man nattetid inte ens med den allra bästa och största brännspegel kan samla så mycket månljus i brännpunkten att det antänder ett eldfängt material, som sker om dagen med solljus. Men man ser ändå i samma brännpunkt ett mycket starkt sken som orsakas av månens ljus, vilket herr Boerhaave skriver om i sin kemi. Därav ser man att det är stor skillnad mellan ljuset, som ögat ser, och värmen, som hela kroppen känner, trots att båda har sitt egentliga ursprung i solen. Man märker härav att värmen, genom solstrålarnas reflexion mot månens kropp och deras brytning i såväl månens atmosfär som sedan i jordens luft, förlorar mycket mer av sin intensitet än ljuset. Båda dessa egenskaper finns i solstrålarna, men de visar sig inte alltid lika hos alla ting – det händer ofta att man på vissa ställen finner ljus utan värme, som i brännpunkten vid månsken, och på andra ställen en stark värme utan något ljus.

( Se Wekobladet N:o 40. )

Om de så kallade Wäder-Månar, eller ( Para Selenä. )

Wid de betraktelser, som tilförene förestältes i anledning af Solen, och de derwid förefallande åtskilliga omständigheter, anfördes ock, det hon undertiden, wid wißa tilfällen, jemte sig hafwer sina Wäder-Solar, såsom Borgmästar Hevelius i sina Astronomiska Observationer förmäler, det han en gång på Himmelen blifwit warse 7 Solar. Af samma beskaffenhet finner man ock, det Månan är, så at han ock undertiden kan jemte sig föreställa flera Månar, som honom like äro, fast han sielf af Solen får sit lius.

Herr Hof-Rådet Wolff säger, i sit Physicaliska Wärk, kalladt Vernunftige Gedancken Von den Würkungen der Natur. §. 312. At Wäder-Månarne hafwa en stor likhet med Wäder-Solarna. Äfwenwäl berättar han därsammastädes, at Borgmästar Hevelius i Danzig år 1660 den 30 Martii emot morgonen, wid stiernklar Himmel, blifwit warse 2:ne Wäder-Månar, som på Tyska kallas Neben-Monde, med följande omständigheter. Omkring Månan gick en stor hwit ring, hwarß Diameter war 45 grader. Et stycke derifrån, gick en annan hwit ring i Diameter 90 grader. Denna senare Cirkeln räkte nästan in til Horizonten, och war allenast et litet stycke dem emellan. På båda sidor om den rätta Månan, stodo twenne Wäder-Månar i en rät linea, hwilkas Diameter heller twärlinea, ej war bredare än ringen. De hade på den sidan, som låg ifrån den rätta Månan, en lång swants, lika som Cometer, hwilka bägge woro ganska klara, dock war den Wäder-Månans swants, som stod emot Wäster, mycket längre än den andra åt Östra sidan, sträckande den förra sin swants, långt öfwer den yttra liusa Cirkeln; men den senare hant, på långt när intet tit med sin swants. På den öfra sidan, som låg åt Södra Wäder-streket, syntes 2:ne färgade bågar, hwilka sågo ut nästan som Regnbågar i anseende til färgen, och rörde de på et ställe, hwarthera wid sin ring, den ena wid den inre liusa ringen, och den andra wid den yttra, om hwilka ofwan förmält är. Detta Phänomenon wiste sig intet altsammans på en gång, utan om morgonen klåckan 1, såg man först den inra ringen omkring Månan, som stod i samma rings medelpunkt, samt de twenne Wåder-Månar. Sedan klockan 2 syntes äfwen den yttra stora ringen, til hwilken den Wästra Wäder-Månan ifrån den inra Cirkeln, i hwilken bägge Wäder-Månarna såto, på hwar sin sida om den rätta Månan, kastade sin swants. Men aldrasidst syntes de twenne med åtskilliga färgor spelande Bågar. Hela detta Phänomenon syntes i 3 timar, och förswan aldraförst den stora hwita ringen, derpå de twenne färgade Cirkel-bågar, och aldrasidst den inra Cirkeln, med de twenne i honom fästade Wäder-Månar. Orsaken til detta Månans phänomenon är enahanda med de så kallade Wäder-Solar, så at både deßa och Wäder-Månarna genereras af de Cylindriska Hagelkornen, som sig i luften uppehålla, och på mångahanda sätt afbryta, samt reflectera Solens och Månans lius, som på dem faller, hwarom tilförene ( Se Wekobladet N:o 28 pag. 55. ) afhandlat är, hwarest kan läsas på hwad sätt den stora liusa ringen, så wäl som Wäder-Solar och Månar, utaf liusets reflection och refraction upkomma, och at orsaken til deßa Luft-phänomena af den lärda och diupwittra Hugenio aldraförst är uptäckt. De twenne med åtskilliga färgor spelande Cirkel-bågar som rörde wid de twenne hwita ringarna, hafwa äfwen som Regn-bogen, sit ursprung af liusets reflexion och refraction. Men at Månans lius, hwilket han lånar ifrån Solen, och är således, ganska många resor swagare, än hennes, kan äfwen sådana Wäder-Månar jemte honom repräsentera, synes fuller i förstone något sälsamt, men låter sig snart bewisa, dels af sielfwa förfarenheten och detta phänomenons wärkeliga tildragande, som af många lärda män är observerat, dels ock af et dylikt Månans phänomenon, nemligen at han äfwen som Solen, kan formera en Regn-båge, hwarom Herr Thummig förmäler i sin Tractat, Versuch

in der Natur, fast än sådana Månans Regnbågar äro ganska rara, så at innom 50 åhr, icke mer än twenne sådana på Himmelen blifwit observerade. Bemälte Herr Thummig anförer en Herr Feuillees derwid giorde observation, på deß resa til Amerika, hwilken år 1709 den 17 Decembr. kläckan half 9 om aftonen, tänkte anställa några observationer uti Planeten Saturno, då han blef warse en sådan Månans Regn-båga, som stod i en contraire wäderstreck emot Månan. Han wiste sig i en swag målnsky, och oagtat färgorna woro ganska swaga, kunde de likwäl ganska wäl ifrån hwarandra skiljas, så länge bågen syntes, hwilket warade allenast 4 heller 5 Minuter. Målnskyn uti hwilken samma Regn-båga syntes, war så tunn, at man kunde genom honom ganska wäl se Stiernorna. Herr Hof-Rådet Wolff och Mariotte, berätta äfwen om sådana Månans Regn-bågar, hwilka blifwit observerade, men oldeles utan färgor. Kan nu Månan med sit länta lius, föreställa en Regnbåga, är intet som hindrar, at icke den äfwen kan formera Wäder-Månar med samma lius. Det är fuller wist, at intet Månan med sit swaga lånta lius kan göra all den wärkan, som Solen med sit starka egna lius, men derutaf följer intet, at icke den förra kan göra något. Det är sant, at man om nattetiden, med den aldrabästa och största brännspegel, intet är mägtig at i brännpunkten, samla så mycket af Månans lius, at man kan antända en eldfängd materia, som det sker om dagen med Solens lius; dock blifwer man warse i samma foco heller bränpunkt, et ganska starkt sken, som af Månans lius förorsakas, hwarom Herr Boerhawe i sin Chymie förmäler. Hwarutaf man ser, at emellan liuset, som ögat ser, och wärman som hela kroppen känner, är en stor åtskilnad, fast bägge hafwa sit egenteliga ursprung ifrån Solen. Man märker häraf, at wärman genom Solstrålarnas reflexion på Månans kropp och dekas refraction, så wäl wid Månans Atmosphäre, som sedermera i Jordluften, långt mera mistar utaf sin intensitet, än liuset, hwilka bägge egenskaper och qvaliteter finnas uti Solstrålarna, fast de ej altid wisa sig lika wid alla ting, utan händer ofta, at man på somliga ställen finner lius utan wärma, såsom uti brännpunkten wid månskenet, och åter på andra ställen en stark wärma utan något lius: