Så uppstår månförmörkelser vid fullmåne

Om månens förmörkelse, när den står i opposition till solen, det vill säga mittemot solen.

Liksom solen – eller rättare sagt jorden – förmörkas när månen kommer mellan den och våra ögon, vilket sker vid nymåne, så blir månen i sin tur ibland förmörkad när jorden hamnar mellan den och solen. Jorden hindrar då solens ljus från att nå månen, som därmed måste förmörkas eftersom den inte har något eget ljus utan får det från solen. Denna förmörkelse sker alltid vid fullmåne, det vill säga när månen står i opposition, rakt mot solen.

Att månen inte har eget ljus utan får det från solen ser man allra tydligast vid dess förmörkelse, som sker vid fullmåne, liksom solens sker vid nymåne. Orsaken till månförmörkelsen ska sökas i att jorden ställer sig mellan månen och solen. Som tidigare nämnts är månen jordens följeslagare och närmaste himlakropp, som rör sig i en bana runt jorden; därför händer det ibland att jorden hamnar mellan solen och månen, nämligen vid fullmåne, vilket framgår av figuren i Veckobladet nummer 34 och anmärkningen där om månens faser. När jorden intar en sådan ställning hindrar den, eftersom den är större än månen, solens strålar från att nå månen. Och eftersom jorden liksom månen är en rund, mörk kropp, kastar dess från solen bortvända sida en mörk konisk skugga. Från optiken är det nämligen känt att när en större lysande kropp med rund form belyser en mindre, likaledes rund kropp, kastar den senare alltid en spetsig konisk skugga. Denna skugga riktas vid en sådan ställning mot den sida där månen då befinner sig. När månen genom sin regelbundna rörelse från väster mot öster går in i jordens skugga blir den förmörkad.

Ibland går månen helt och hållet in i jordskuggan, och då ser vi en total månförmörkelse. Ibland går bara hälften av den in, ibland bara en fjärdedel, ja ibland bara en liten kant, och då blir förmörkelserna partiella. Månens diameter – den tvärlinje som går från den ena kanten till den andra genom mittpunkten – har av astronomerna för tydlighetens skull delats in i tolv delar som kallas digiti eller tum. Vid beräkning och tillkännagivande av förmörkelser anges därför hur många digiti av månens diameter som kommer att täckas av jordskuggan och alltså förmörkas. Blir månen till hälften förmörkad är det klart att sex digiti av dess diameter passerar genom jordskuggan; förmörkas den till tre fjärdedelar går nio digiti in i skuggan, och så vidare.

Att jordskuggan är en spetsig kon eller kägla beror på att jorden, som belyses av solen, är många gånger mindre än solen. Därför blir mer än hälften av jorden upplyst, vilket är känt från optiken och redan har nämnts. Följaktligen blir skuggan smalare i den ände som är längst från jorden, men bredare i den del som är närmast, och liknar därmed en kägla vars bas är bredare medan spetsen blir allt smalare ju längre bort man kommer.

Men att vi inte får en månförmörkelse vid varje fullmåne, liksom vi inte får en solförmörkelse vid varje nymåne, har sin särskilda orsak. Astronomerna har noterat två skärningspunkter, kallade noder, där månens bana skär ekliptikan, det vill säga solens väg, som ligger mitt i zodiaken (djurkretsen) och har nio grader på vardera sidan om sig, ända till de så kallade utflyktscirklarna, inom vilka planeterna rör sig. Den ena noden kallas den uppstigande, den andra den nedstigande. När månen passerar den förra, som också kallas den norra noden, kommer den i sin bana på norra sidan om ekliptikan och stiger högre upp mot oss; men när den passerat den senare, den södra noden, viker den av mot söder och går då något lägre.

Om det inträffar en fullmåne vid den tid då solen står i eller nära månens noder, får vi vid denna fullmåne en månförmörkelse. Dessa förmörkelser blir mycket stora, ja totala, när fullmånarna infaller just när solen står vid månens noder. Vid nymåne står nämligen solen själv i vägen för månen, så att månen täcker den helt eller delvis, och solen framstår som förmörkad för oss här nere på jorden. Vid fullmåne däremot kommer solens motpunkt, det vill säga jordskuggan, att stå i vägen för månen när den ska passera ekliptikan, och den blir förmörkad i denna jordskugga.

Tidigare har det påpekats (se Veckobladet nummer 23, sidan 45) att om nymånen inträffar 18 eller 19 dagar före eller efter den tid då solen passerat månens noder, kan vi få en liten solförmörkelse; den blir dock allt större ju närmare nymånen kommer noddagen, den dag då solen passerat månens noder, vare sig det gäller den uppstigande eller den nedstigande. Men om nymånen infaller mer än 18–19 dagar före eller efter noddagen, har vi ingen solförmörkelse att vänta vid den nymånen. Om däremot fullmånen inträffar 10–12 dagar före eller efter noddagen, får vi alltid en månförmörkelse, och den blir desto större ju närmare noddagen fullmånen eller oppositionen infaller. De månförmörkelser som infaller vid fullmåne inom fem–sex dagar före eller efter att solen står i månens noder blir alltså mycket stora och totala. Månförmörkelser mellan 10–12 och 5–6 dagar före eller efter solens ankomst till noderna blir däremot partiella – mindre de som sker 8–9 dagar innan solen nått någon av noderna eller efter att den passerat dem, större de som inträffar närmare den sjätte dagen från det att solen gått genom noderna, vilket magister Hiorter har påpekat i ett av sina fina manuskript om solens och månens förmörkelser. Men om fullmånen infaller 12 eller 13 dagar före eller efter noddagarna, får vi ingen månförmörkelse vid den fullmånen, utan månen passerar då helt förbi jordskuggan.

Om Månans förmörkande, då han är i Oppositione Solis, heller står mit emot Solen.

Såsom Solen, heller rättare sagdt Jorden förmörkas, då Månan kommer emellan henne och wåra ögon, hwilket sker wid hans Nytändning; så blifwer han theremot förmörkad undertiden, när Jorden får komma emellan honom och Solen, hwarigenom hon hindrar, at Solens lius intet kan kastas på honom, då han nödwändigt måste förmörkas, så wida han intet äger egit lius, utan får det ifrån Solen. Denna förmörkelsen sker altid i Fullmånan, heller då han är uti Oppositione, och står gent emot Solen.

At Månan intet äger sit egna lius, utan får det ifrån Solen, kan man aldratydligast se wid deß Förmörkelse, som sker i Fullmånan, såsom Solens sker i Nytändningen. Orsaken til denna Månans förmörkande bör egenteligen sökas i wår Jords stående emellan honom och Solen. Det är tilförende förmält, at Månan är Jordenes följeslagare och närmaste Planet, som hafwer sin gång och rörelse omkring henne; derföre händer undertiden at hon kommer at stå emellan Solen och honom, nemligen i Fullmånan, hwarom kan ses den upritade Figuren uti Wekobladet N:o 34 och den der gifna Anmärkningen om Månans föränderlighet. När nu Jorden kommer i en sådan ställning, hindrar hon, så wida hon är större än Månan, at Solens strålar intet kunna falla på Månan. Och som Jorden äfwen som Månan är en rund mörk kropp, ty gör ock deß, ifrån Solen afwände sida en mörk Conisk skugga: ty af Optiqwen är bekant, at då en större lius kropp, som äger en rund figur, uplyser en mindre, och äfwen rund kropp, kastar den senare altid ifrån sig en spitsig Conisk skugga. Denna skuggan kommer wid en sådan Jordenes ställning at wändas på den sidan, som Månan då står. När nu Månan medelst sin periodiska rörelse ifrån wäst-til öster, kommer at gå in i denna Jordenes skugga, blifwer han förmörkad. Nu händer det undertiden, at han hel och hållen går in i Jordskuggan, wid den händelsen se wi en total Månans förmörkelse; undertiden går allenast hälften af honom, stundom allenast en fierdedel uti Jordskuggan ja stundom allenast en liten kant af honom, då deß förmörkelser blifwa partiale. Och som deß diameter heller twärlinea, hwilken går ifrån den ena brädden til den andra igenom medelpunkten, är af Astronomis för bättre redighet skul, afdelt i sina 12 delar, som kallas digiti heller tum: ty utsättes ock wid Förmörkelsens uträkning samt kundgörelse, huru många digiti af Månans Diameter, heller hela deß kropps twärlinea, komma

at täckas af Jordskuggan, och således lida Förmörkelse. Blir Månan til hälften förmörkad, är klart at 6 digiti af deß Diameter stryka genom Jordskuggan; Förmörkas han til trefierdedelar, gå 9 digiti in i skuggan, och så widare. At denna Jordskuggan är en spitsig Conus heller kägla, härrörer theraf, at Jorden, som af Solen blifwer uplyst, är ganska många resor mindre än Solen; derföre blifwer hon ock mer, än til hälften af henne uplyst, som af Optiquen är bekant, så wäl, som redan anfördt; hwarföre ock skuggan blifwer smalare åt den ändan som är längst ifrån Jorden, men bredare i den delen, som är henne närmast, liknande således wäl en kägla, hwars basis är widare, men deß spits blifwer ju längre ju smalare. Men at wi ej wid alla Fullmånar hafwom Månans Förmörkelse, äfwen som wi ej wid alla Nytändningar få Solens, har äfwen sin besynnerliga orsak. Astronomi hafwa anmärkt twenne afskärnings punkter, hwilka kallas Nodi, uti hwilka Månans orbita heller bahn afskär Eclipticän heller Solens wäg, som ligger mit i Zodiaco (diurkretsen) och hafwer på hwarthera sidan om sig 9 grader, alt in til de så kallade Circulos Excursuum, innom hwilka Planeterna hafwa sin gång. Den ena Nodus kallas Ascendens (upstigande) den andra descendens (nederstigande). Då Månan går öfwer den förra, som ock kallas den norra Noden; kommer han i sin Periodiska rörelse på norra sidan om Eclipticän, och stiger högre up emot oß; men tå han gådt öfwer den senare, heller södra Noden, wiker han i denna sin rörelse til Söder, och går då något lägre. Om det nu händer, at wi få Fullmånad den tiden Solen står, antingen i, heller när in til Månans Noder, hafwom wi wid den samma en Månans förmörkelse. Deßa Förmörkelser blifwa ock ganska stora, ja totale, tå Fullmånarne infalla just på den tiden då Solen står wid Månans Noder. Ty i Nymånan står Solen sielf i wägen för Månan, at han henne antingen hel och hållen, heller til en del betäcker, och hon för oß här nedre på Jorden synes förmörkad. Theremot i Fullmånan, kommer Solens oppositum, som är Jordskuggan at stå i wägen för Månan, då han skal gå igenom Eclipticän, och blifwer i samma Jordskugga förmörkad. Tilförene är anmärkt (Se Wekobladet N:o 23. pag. 45.) at om Nytändningen sker 18 heller 19 dagar förut, heller efter then tiden, som Solen passerat igenom Månans Noder, kunde wi få en liten Solens förmörkelse; Men i den händelsen blefwo den alt större, ju närmare Nytändningen kommo in til Nods dagen, på hwilken Solen gådt öfwer Månans Noder, antingen det då wore den ascendente heller descendente. Men om Nytändningen inföllo, til exempel mer än 18 a 19 heller flera dagar, förr och efter Nods dagen, hade wi wid den Nytändningen ingen Solens förmörkelse, at förwänta. Theremot, om Fullmånen sker 10 a 12 dagar för heller efter Nods dagen, hafwom wi altid en Månans förmörkelse, och den så mycket större, ju närmare Fullmånen heller Opposition inföllo in til Nods dagen: så at de Månans förmörkelser som falla på Fullmånaden innom 6 heller 5 dagar, förr heller efter Solen är i Månans noder, blifwa mycket stora och totale. men Månans förmörkelser emellan 12 a 10 och 6 a 5 dagar förr heller efter Solens ankomst til noderna, blifwa partiale, smärre de som ske 9 a 8 dagar, förr än Solen kommit til enthera af Noderne, heller ock sedan hon dem passerat, större de, som hända närmare in til 6:te dagen, ifrån den, Solen gådt igenom Noderna, som Herr Mag. Hiorter anmärkt uti et sit wackra Manuscript angående Solens och Månans förmörkelser. Men om Fullmånan inföllo 12 heller 13 dagar för heller efter Nods dagar, fingo wi wid samma Fullmånad ingen Månans förmörkelse, utan komme han då, at aldeles stryka förbi Jordskuggan.