Duhamels nya metod förvarar spannmål i täta eklårar

Fortsättning av utdraget ur Duhamels bok om lantbruket. Se Veckobladet nr 40.

Herr Duhamel har inte nöjt sig med att i det tidigare nämnda verket undervisa jordbrukare om hur de kan skaffa sig riklig skörd, utan han har också i en särskilt utgiven bok lärt ut hur spannmål kan förvaras väl. Boken är Traité de la conservation des grains, et en particulier du froment, av herr Duhamel du Monceau, med gravyrer, utgiven i Paris.

Enligt det vanliga sättet kräver spannmålsförvaring inte bara stora och stadigt byggda kornhus, utan också flitiga och kunniga tjänares arbete. Svårigheten att ordna allt detta är orsaken till att det inte finns så många förrådshus som det borde. Duhamels förslag avhjälper denna olägenhet: mycket spannmål kan förvaras på liten yta, utan risk för jäsning eller för okunnighet och försummelse hos dem som sköter den. Metoden är dessutom varken omständlig eller dyr.

I stället för vanliga kornhus, vars byggande och underhåll kostar mycket, låter man tillverka stora lårar av ek, 12–15 fot i fyrkant och 10–12 fot höga. Inuti låren, sex tum över botten, görs en andra botten av gallerverk, över vilken en gles väv spänns. Låren fylls med gott vete och tillsluts med ett lock av goda ekbräder som sluter så tätt att inte minsta skadeinsekt kan tränga in. I locket görs på flera ställen små draghål med egna lock, så att man vid behov kan ge vetet luft.

Men hur ska luften kunna passera genom en så stor mängd spannmål? Det sker med hjälp av en blåsbälg, som hämtar luft utifrån och driver in den mellan lårens båda undre bottnar. När man vill vädra vetet öppnar man draghålen upptill och blåser med bälgarna; luften går genom vetet med sådan kraft att allt damm drivs ut och att vetekornen till och med lyfts upp till en fots höjd. Om luften är alltför fuktig kan den torkas med samma bälgar: man bygger då en liten tegelugn 10–12 fot därifrån och riktar rören, genom vilka bälgarna drar in luft, mot ugnen, så att varm och torr luft leds in i sädeslåren. Hur anordningarna ser ut och används i detalj måste läsas i själva boken.

Slutsatsen av denna korta beskrivning är att man på detta sätt kan ha kornhus som rymmer lika mycket spannmål men inte kostar en tiondel av våra vanliga magasin. Att ett sådant kornhus rymmer mycket säd blir uppenbart när man betänker att 2 700 kubikfot – motsvarande 422 svenska måltunnor enligt en redaktionell not, som dock påpekar att en del av utrymmet går åt till blåsrummet mellan bottnarna – får plats i en lår på 15 fot i fyrkant och 12 fots djup, medan knappt hälften ryms på en vanlig spannmålsvind på 80 fots längd och 20 fots bredd. Orsaken är att spannmålen där vanligen inte läggs högre än en och en halv fot, och att utrymme dessutom måste lämnas för att kunna gå runt bingarna och sköta säden.

Det räcker inte att ha funnit ett sätt att skydda spannmålen från jäsning; den måste också räddas från skadedjur – och detta är den andra nyttan med den nya kornhuskonstruktionen. När lårarna hålls väl tillslutna kan sådana djur inte komma in. Men om de eller deras ägg redan finns i vetet, hur ska man då utrota dem? Svaret är: med samma medel som jäsningen hindras, nämligen med blåsbälgarna. Skadedjuren är av två slag, ängrar och maskar. De förra trivs bara i varm luft, och i dessa lårar hålls luften ständigt kylig genom blåsten som drivs tvärs igenom dem. Man har också genom åtskilliga försök funnit att dessa små skadedjur fruktar bälgarnas verkan och tar till flykten så snart draghålen öppnas. Efter hundratals försök är det ostridigt att ängrar eller mott, som fräter på vetet, inte kan hålla sig kvar i de beskrivna kornhusen – vilket inte är en ringa fördel, eftersom denna ohyra fördärvar mycket säd och med sin dåliga lukt skämmer det som lämnas oätet.

Masken ger ingen dålig lukt åt spannmålen, men förtär den i stora mängder. Även om ingen kylig luft, inte ens stark köld, förmår döda detta djur, har man ändå märkt att värme är nödvändig för dess förökning. Och eftersom luften i dessa sädeslårar ofta byts ut och alltid hålls kylig, är det säkert att detta kryp trivs dåligt och inte kan föröka sig. I en redaktionell not påpekas att författaren verkar dåligt känna till hur denna mask förökar sig; troligen förvandlas den, som andra liknande, först till puppa och fjäril. Möjligen är det samma art som kammarherren De Geer beskriver i Vetenskapsakademiens handlingar 1746, kallad Eruca, som mot vintern lämnar sädesbingen och om våren återkommer som fjäril eller mal för att lägga en väldig mängd ägg i spannmålen, vilka kläcks efter 16 dagar. Eftersom de två slags ohyra som författaren nämner under namnen teignes et charansons beskrivs så otillräckligt, är översättaren inte säker på att benämningarna ängrar och maskar är helt träffande.

Det behöver knappast påpekas att spannmålen i väl tillslutna lårar inte kan skadas av katter, råttor, möss eller fåglar. I vanliga kornhus gör katter stor skada med den orenlighet de lämnar, som orsakar klumpar av förstörd säd. Utöver det som råttor och möss äter upp, orsakar de också mycket spill genom de hål de gräver, i vilka säden rinner ner och går förlorad.

En annan fördel med den nya konstruktionen är att säden håller sig längre. De som förvarat spannmål har erfarit att vete som inte skadats de två första åren sedan inte löper någon risk att förstöras, och att man utan besvär kunde förvara det under lång tid, om man bara kunde skydda det från de djur som söker det till föda.

I vanliga kornhus händer det ofta att spannmålen inte ens är säker för dem som har till uppgift att vårda och sköta den. Duhamels uppfinning avvärjer även denna fara. Eftersom tjänaren inte har annat att göra än att öppna draghålen och låta bälgarna gå, kan ägaren utan att hindra arbetet gömma nyckeln till sin stora sädeslår och på så vis ha sitt förråd väl inlåst.

Eftersom Duhamel inte ansett dessa allmänna upplysningar tillräckliga för att alla ska kunna använda hans uppfinning, har han mycket utförligt beskrivit de arbetsmoment som hör till: sädens rengöring, torkning och inläggning i lämpligt byggda kornhus. Säden kan inte rengöras väl på annat sätt än genom tvättning i korgar eller särskilt tillverkade såll. Dessa finns av många slag och beskrivs i boken samt förklaras med välgjorda gravyrer, som vid första anblicken gör saken mycket tydligare än den utförligaste beskrivning. När vetet är tvättat torkas det med eldvärme i särskilt byggda torkrum, vars utformning också måste inhämtas ur bokens kopparstick och beskrivningar.

När säden tvättats och torkats bör den genast läggas in i förrådslårarna. Dessa bör byggas efter den mängd vete man avser förvara. Därför har Duhamel gett ritningar till många slags kornhus, så att var och en kan välja det som bäst passar hans avsikt och förmåga. Dessa beskrivningar kan göra stor nytta för det allmänna, eftersom de vägleder enskilda till att förebygga spannmålsbrist.

(Fortsättning följer.)

Fortsättning af Utdraget ur Duhamels Bok om Landtbruket. Se Wekobladet N:o 40.

Hr. Duhamel har icke åtnögt sig, at, uti ofwannämde wärk, underwisa jordbrukare, huru de kunna skaffa sig ömnig årswäxt, utan han har ock, genom en utgifwen särskild bok (c). lärt hurulunda spannemål kan wäl förwaras.

Efter wanliga bruket, fordrar spannemåls förwarande ej allenast stora och starkt bygde kornhus, utan ock flitiga och förståndiga betjenters åtgård. Swårigheten at hafwa alla deßa lägenheter, är orsak at ej så många förråds-hus finnas, som borde. Genom Hr. Duhamels förslag botas denna olägenhet, i thy mycken spannemål kan förwaras uti litet rum, utan fara för gäsning eller deras okunnighet och försummelse, som dermed omgå. Detta sättet är deßutan hwarken widlöftigt eller kostsamt, hwilket af följande kan inhämtas.

I ställe för wanlige kornhus, hwilkas bygnad och underhållande kosta mycket, låter man göra stora lårar af ek, til 12 eller 15 fots widd i fyrkant och 10 eller 12 fots högd. In uti låren, 6 tum öfwer bottnen, göres en annan botten af gallerwärk, hwarå utspännes en gles wäf. Denne låren fylles så med godt hwete, och tilslutes med et läck af goda ekebräder, som slutar så tätt, at icke det minsta yrfä kan tränga sig in. Man gör allenast på åtskillige ställen af detta locket små draghål, som wäl tilslutas med sina fall-lock, til at kunna, enär det åstundas, gifwa luft åt hwetet. Men huru skal man få luften at gå genom en så stor hop spannemål? Detta går an förmedels en blåsbälg, som hämtar luft utan efter, och drifwer den in emellan bägge undre bottnarne af låren. När man wil wädra hwetet, öpnar man draghålen ofwan til, man blåser med bälgarne, och wädret går igenom hwetet med sådan kraft, at alt dambet utdrifwes, och at äfwen hwetekorn häfwas ända til en fots högd. Om luften wore alt för fuktig, wore ej swårt at göran torr förmedels samma bälgar. I sådant fall låter man bygga en liten ugn af tegel, 10 eller 12 fot derifrån: rören, hwarigenom bälgarne draga åt sig luft, wändas åt samma ugn, och leda således en warm och torr luft in uti sädes låren. Deße tilställningar, och sättet at bruka dem, måste läsas i sielfwa boken. Men slutsatzen, som flyter af denna korta beskrifning, är, at man på detta sättet kan hafwa kornhus, som inrymma äfwen så mycken spannemål, men ej äro en tjonde del så kostsamme, som wåre wanlige Magaziner. At et så inrättat kornhus kan inrymma en stor myckenhet säd, blifwer solklart när man besinnar, at 2700 Cubiske fot (d) få rum uti en lår af 15 fot i fyrkant och 12 fots djuplek: i det städe på en wanlig spannemåls botn af 80 fots längd och 20 fots bredd föga kan rymmas mer än hälften. Orsaken är, at spannemålen ej plägar läggas til mer än half annan fots högd å hwarje botn; hwarförutan äfwen måste lämnas rum at gå omkring bingarne, för at kunna tilse och ansa spannemålen, hwilket också borttager mycket rum.

Det är ej nog, at hafwa funnit utwäg til spannemålens förwarande från gäsning: man behöfwer ock räddan ifrån frätande af yrfä: och detta är den andra nyttan af den nya kornhus bygnaden. Först är det ofelbart, at när lårarne hållas wäl tiltäpte, kunna slike djur icke slippa in uti dem. Men om de eller deras ägg redan finnas ibland hwetet, huru skal man då kunna utöda dem? Härtil swaras: genom samma medel som gäsningen hindras, nemligen förmedels blåsbälgarne. Berörde yrfä äro af tu slag, ängrar och maskar. De förre trifwas ej utan i warm

(c) Traité de la couservation des Grains, et en particulier du froment, par Mr. Duhamel du Monceau, avec figures en taille douce. Paris, in 12:o Les Nouvell. Oecon. et Litter. Tom. v. 1755.

(d) Eller 422 Swenska måltunnor, utom hwad som winnes i rummet genom packningen af spannemålens egen tyngd. Auctoren förbigår, at en tjugu fierdedel af rymden i förbeskrefne lår, afgår för blåsnings rummet emellan bägge bottnarne.

luft, och uti deße lårar hålles luften alt stadigt kylig, medels blåsten som drifwes twårt igenom dem. Man har ock funnit genom åtskillige försök, at deße små skade diur fruktat bälgarnes wärkan och tagit flyckten så snart draghålen öpnades. Efter hundrade tals giorde försök är det ostridigt, at ångrar eller mått, som fråta hwetet, icke kunna hålla sig i de här beskrefne kornhusen: hwilket icke är en ringa förmon, ty denna ohyra öder mycken säd, och med sin elaka luft skämmer den som lämnas oäten.

Masken gifwer ingen olukt åt spannemålen, men förtärer den til stor myckenhet. Änskönt ingen kylig luft, icke ens en stark köld mägtar förgöra detta diuret, har man likwäl märkt, at wärman är nödig til deß alstrande. Och som luften uti deße sädes lårar ofta omwäxlas och altid hålles kylig, så är säkert, at detta ytså bor obeqwämt, och icke kan föröka sit slägte (e)

Det behöfwes ej anmärka, at spannemålen uti wäl slutna lårar icke kan skadas af kattor, råttor, möß eller foglar. Uti wanlige kornhus göra kattor mycken skada, med den orenlighet de sleppa, som förorsakar klimpar af förskämd säd. Utom det som råttor och möß förtära, förorsaka de ock mycket spillning genom de hål de gräfwa, hwaruti säden rinner och förloras.

En annan nytta af den nya kornhus bygnaden, är at säden håller sig längre tid. De som förwarat spannemål, hafwa förfarit, at hwete, som ej blifwit skadat de tu första åren, löper sedermera ingen fara at skämmas, och at man kunde utan omak förwarat i långa tider, om man bara hunne wärjat för rof af de diur som söka det til sin föda.

Ofta händer, uti wanlige korn hus, at spannemålen icke ens är i säkerhet för dem, som hafwa at wårdan och ansan. Hr. Duhamels påfund motar ock denna faran. Som betjenten ej har derwid annat at göra, än öpna draghålen och låta bälgarne gå, så kan ägaren, utan all hindran i deße förrättningar, göma nyckelen til sin stora sädes lår, och hafwa således sit förråd wäl omstängt.

Men som Hr. Duhamel icke hållit deße allmänne underrättelser tilräckelige, at sätta hwar man i stånd at nyttia hans påfund, så har han mycket omständeligen beskrifwit, de dertil hörande förrättningar. De bestå uti sädens rengörande, torkande och insörande uti tjenligt bygde kornhus. Säden kan ej på annat sätt wäl rengöras, än genom twättande uti korgar, eller enkom dertil giorde såll. Deße äro af många slag, och beskrifwas uti boken, samt förklaras med wäl stuckne ritningar, hwilka wid första påseendet göra saken långt tydeligare, än den omständeligaste beskrifning. När hwetet är twättat, torkas det med eldwärma uti dertil bygde torkrum. Deras beskaffenhet och bygnad låter sig ej heller wäl i korthet föreställa, utan måtte inhämtas af kopparstycken och beskrifningarne i boken.

När säden blifwit twättad och torkad, bör han straxt inläggas i förråds-lårarne. Deße böra wara bygde alt efter den myckenhet hwete, man deri ärnar förwara. Derföre har Hr. Duhamel gifwit planer til många slags kornhus, på det hwar och en må deribland kunna wälja det, som mäst paßar med hans afsigt och förmåga. Deße beskrifningar kunna göra stort gagn åt det almänna, i thy de handleda de enskilde til förebyggande af spannemåls brist.

(e) Af denna utlåtelse synes det, som Auctorn föga haft sig bekant, huru denne masken alstrar. Troligt är, at han, som andre dylike, deß förinnan måste förwandlas til skråpuk och fjäril, samt wid hwarje förwandling ömsa boställe. Til äfwentyrs är denne den samme, som af Kammarherren Degeer beskrifwes i Wet. Acad. Handl. 1746 års 4:de qwartal, och kallas Eruca, hwilken emot wintren sielfkrafd förlåter sädes bingen, och kommer igen om wåbren uti skapnad af en fjäril eller mal, til at wärpa i spannemålen en gräselig hop ägg, som 16 dagar derefter utkläckas och börja gnaga. Som de af Auctor omrörde tu slags ohyra, under namn af ( Teignes et Charansons ) här så otilräckeligen beskrifwas, så är jag ej säker, huru wida jag rätt träffat, då jag kallar det ena ängrar, och det andra maskar.

( Fortsättning härnäst. )